Syrran på www.bubbelroom.se
Datum: 2010-06-30 / Tid: 01:35:35Lite smygreklam för min ena syster som jobbar som modell.
Senaste uppdraget hon hade var på www.bubbelroom.se så där kan ni shoppinghysteriska slänga lite blickar, finns en del snygga saker men det kanske är modellen som gör plagget? ;)
Hur som helst så är jag en stoltare (kortare, rundare) syster som säkert får lite skäll för mina bilder i bloggen ;)
Igår var hon med i stallet och red dessutom en sväng på Prins Eldir, det gick jättebra. Och imorgon lämnar hon oss för Istanbul, Turkiet i en månad.
För övrigt sa Johanna senast igår att det är dags med en valp eller nått snart, för hon tycker också huset är oerhört tomt och tyst. Hon har så rätt, snart, men inte än...
Mer bilder finns på hemsidan ;)
Enjoy!
Senaste uppdraget hon hade var på www.bubbelroom.se så där kan ni shoppinghysteriska slänga lite blickar, finns en del snygga saker men det kanske är modellen som gör plagget? ;)
Hur som helst så är jag en stoltare (kortare, rundare) syster som säkert får lite skäll för mina bilder i bloggen ;)
Igår var hon med i stallet och red dessutom en sväng på Prins Eldir, det gick jättebra. Och imorgon lämnar hon oss för Istanbul, Turkiet i en månad.
För övrigt sa Johanna senast igår att det är dags med en valp eller nått snart, för hon tycker också huset är oerhört tomt och tyst. Hon har så rätt, snart, men inte än...
Mer bilder finns på hemsidan ;)
Enjoy!
Skogstokig
Datum: 2010-06-30 / Tid: 01:19:46Jag börjar tappa förståndet.
Det har nu gått snart tre månader sen allt hände.
Tre månader av sorg, saknad, tomhet och... tre månader av strul!
Har aldrig tidigare upplevt sån dålig tajming, sådan dålig planering och seghet. Folk gör verkligen inte mer än det man ber om, om ens det. Vi håller på och försöker pressa fram någon förklaring till hur våran lägenhet ännu inte kan vara iaf färdigmålad? För vi har inte valt färg, men vem säger att vi ska välja färg? Och vem ska vi ge färgbeställningen till? Och vilket företag är det som gäller?
Alltså kommunikationen när något händer är zero, nada, noll. Vi har strulat och fixat kök, det kollade Pappa och Filip på för längesen.
Golv var fixat, och resten är bara så snurrigt. Mitt i allt detta vill man fokusera och hitta sitt nya hem. Mamma och Pappa i all ära,men att bo själv och flytta hem igen är väl en omställning som har gått ovanligt bra, men jag vill ändå börja hitta någon form av eget liv igen. Jag vill ha något, som är mitt! Vet att det låter konstigt, för materalist är jag även i dagsläget ännu mindre än innan. Men det hade ändå varit skönt att få ett hem, eller en säng, eller kanske en tavla?
Ja ni förstår kanske poängen, det hade inte varit fel att känna att man styr över något i sitt eget liv? Eftersändningen på posten har strulat med och gått ut, varför skickas det ingen påminnelse? Så nu ska vi betala räkningarna imorgon, Älsklingen får hämta posten hos bovärden. Tur att han orkar jag vill inte ens se det området. Än mindre gå in i den svalen.
En köksmästare på Novotel försökte vara trevlig en kväll strax efter det hänt, han är irländare och pratar inte svenska, knappt engelska ens ;) När jag försöklara att jag inte gått in där och aldrig mer vill se lägenheten så sa han att jag inte bara har hemska minnen därifrån, utan bra med. Men bara tanken på att öppna DEN dörren, utan två glada svansar som kommer viftandes hade fått mig att spy, jag lovar. Ingen katt i fönstret heller när man kommer dit kvällstid. Näe.
Dags och komma frammåt, och nu när allting är beställt så kommer så lägligt målarnas semestrar. Så dom kanske börjar måla om 5 veckor. Ballt. Jag svammlar, förlåt men jag behövde bara skriva av mig, jag är skogstokig.
HUR SVÅRT KAN DET VA?
Det har nu gått snart tre månader sen allt hände.
Tre månader av sorg, saknad, tomhet och... tre månader av strul!
Har aldrig tidigare upplevt sån dålig tajming, sådan dålig planering och seghet. Folk gör verkligen inte mer än det man ber om, om ens det. Vi håller på och försöker pressa fram någon förklaring till hur våran lägenhet ännu inte kan vara iaf färdigmålad? För vi har inte valt färg, men vem säger att vi ska välja färg? Och vem ska vi ge färgbeställningen till? Och vilket företag är det som gäller?
Alltså kommunikationen när något händer är zero, nada, noll. Vi har strulat och fixat kök, det kollade Pappa och Filip på för längesen.
Golv var fixat, och resten är bara så snurrigt. Mitt i allt detta vill man fokusera och hitta sitt nya hem. Mamma och Pappa i all ära,men att bo själv och flytta hem igen är väl en omställning som har gått ovanligt bra, men jag vill ändå börja hitta någon form av eget liv igen. Jag vill ha något, som är mitt! Vet att det låter konstigt, för materalist är jag även i dagsläget ännu mindre än innan. Men det hade ändå varit skönt att få ett hem, eller en säng, eller kanske en tavla?
Ja ni förstår kanske poängen, det hade inte varit fel att känna att man styr över något i sitt eget liv? Eftersändningen på posten har strulat med och gått ut, varför skickas det ingen påminnelse? Så nu ska vi betala räkningarna imorgon, Älsklingen får hämta posten hos bovärden. Tur att han orkar jag vill inte ens se det området. Än mindre gå in i den svalen.
En köksmästare på Novotel försökte vara trevlig en kväll strax efter det hänt, han är irländare och pratar inte svenska, knappt engelska ens ;) När jag försöklara att jag inte gått in där och aldrig mer vill se lägenheten så sa han att jag inte bara har hemska minnen därifrån, utan bra med. Men bara tanken på att öppna DEN dörren, utan två glada svansar som kommer viftandes hade fått mig att spy, jag lovar. Ingen katt i fönstret heller när man kommer dit kvällstid. Näe.
Dags och komma frammåt, och nu när allting är beställt så kommer så lägligt målarnas semestrar. Så dom kanske börjar måla om 5 veckor. Ballt. Jag svammlar, förlåt men jag behövde bara skriva av mig, jag är skogstokig.
HUR SVÅRT KAN DET VA?
BabyBoom
Datum: 2010-06-28 / Tid: 10:21:56Och pesten härjar, alla ska ha elaka dvärgar! ;-)
INTE JAG! INTE ÄN!
Det har varit mycket barnprat dock det senaste och då tänker man ju på det en del, alltså vilken tjej över 25 har egentligen aldrig tänkt en andra tanke om barn, familj och VVV (villa, volvo, vovve?)
Själv så är det långt fram, även om året går fort. Men det är faktiskt så, att jag hade en period runt 22 där jag kände att efter 25 är det fullt okej att skaffa barn, men nu är jag 25 och jag känner inte för det alls, asså skulle det hända så hade de, som dom flesta i "min" ålder. Men jag kan verkligen inte känna mig ärlig mot mig själv om jag planerar det.
Kanske har jag alltid känt mig lite omogen, lite osäker på stora framtidsbeslut? Frågan är ju om det känns "rätt" när man väl väljer att gå in i det stadiet, men inga av mina vänner i min riktiga innersta krets har egentligen barn, sen är det ändå nära vänner som har det, men ingen jag lever med dagligen. Det är tråkigt, jag gillar barn. Barn är påhittiga och roliga!
Men dessvärre blir barn något man vet allt om. Man diskuterar hur man ska göra, och inte. Vad som är bra och inte, man liksom dömer varandra genom barnen och det skapar en viss förvirring och press? Barn är väl barn, eller hur? Hur kan man guida varandra genom förlossning och barnuppfostran, egentligen? Har barn bara blivit en ny typ av hobby mammor emellan? eller missar jag kanske en stor del eftersom jag inga har?
Vi träffade en lustig 3-4 åring i Slottsskogen, han var bedårande första kvarten. Sen spottade han en av mina vänner i ansiktet, märk väl, han var inte son till någon av våra vänner han kom springades med sin syster. Syrran var speedad, Pelle trodde starkt på för mycket socker, och jäklar det lär ju stämma. När vi frågade vad föräldrarna var efter att vi blev irriterade på att ungarna slängde sig på oss, spottade och fräste, klängde och stal våran kortlek tröttnade vi, inte på ungarna i sig, kids are kids, utan på fenomenet frånvarandra föräldrar. Så som sagt, vi frågade ungen vart föräldrarna var, istället för att peka och visa, säger han dom är hemma. Pelle frågade, vaddå, är ni här själva? Och då upprepar ungen, ja, dom ligger hemma och är döda! Jag är väl medveten om att han knappt fattade innebörden i vad han sa, det är bara det, att vilken unge i 3-4 års åldern säger något sådant? Gör dom de, har jag missat nått? Sjukt lät det iaf, vilken värld vi lever i!
Vart var dom? Varför hade ingen koll? Varför sa ingen ifrån eller frågade oss om det var okej att vi blev lekkompisar mot våran vilja? Är det så att barn föds utan att folk bryr sig? Då kände jag mig ändå vuxen. För som med hundar, tror jag på gränser! Gränslös kärlek, men ändå, kärlek med gränser.
Ungar behöver ändå nej. och regler. Och inte för mycket socker uppenbarligen ;-) Snorigt och snörvligt var det, och just då såg jag inte den bedårande sidan av det där med ungar, men de kanske kommer. Säkerligen är det inte samma sak med sina egna barn.
"Mina barn - Andras ungar" heter det ju. Och det ligger rätt mycket i det! :) Men folk gnäller på en stor blöt hundpuss i ansiktet, vaddå? Varför har man så ont av det? När man själv har snoriga ungar? Folk är bra lustiga ;) Jag hör av mig när jag känner mig mer vuxen i denna frågan ;-) Och tills dess väntar jag på våran valp, det räcker väldigt bra just nu ;-)
INTE JAG! INTE ÄN!
Det har varit mycket barnprat dock det senaste och då tänker man ju på det en del, alltså vilken tjej över 25 har egentligen aldrig tänkt en andra tanke om barn, familj och VVV (villa, volvo, vovve?)
Själv så är det långt fram, även om året går fort. Men det är faktiskt så, att jag hade en period runt 22 där jag kände att efter 25 är det fullt okej att skaffa barn, men nu är jag 25 och jag känner inte för det alls, asså skulle det hända så hade de, som dom flesta i "min" ålder. Men jag kan verkligen inte känna mig ärlig mot mig själv om jag planerar det.
Kanske har jag alltid känt mig lite omogen, lite osäker på stora framtidsbeslut? Frågan är ju om det känns "rätt" när man väl väljer att gå in i det stadiet, men inga av mina vänner i min riktiga innersta krets har egentligen barn, sen är det ändå nära vänner som har det, men ingen jag lever med dagligen. Det är tråkigt, jag gillar barn. Barn är påhittiga och roliga!
Men dessvärre blir barn något man vet allt om. Man diskuterar hur man ska göra, och inte. Vad som är bra och inte, man liksom dömer varandra genom barnen och det skapar en viss förvirring och press? Barn är väl barn, eller hur? Hur kan man guida varandra genom förlossning och barnuppfostran, egentligen? Har barn bara blivit en ny typ av hobby mammor emellan? eller missar jag kanske en stor del eftersom jag inga har?
Vi träffade en lustig 3-4 åring i Slottsskogen, han var bedårande första kvarten. Sen spottade han en av mina vänner i ansiktet, märk väl, han var inte son till någon av våra vänner han kom springades med sin syster. Syrran var speedad, Pelle trodde starkt på för mycket socker, och jäklar det lär ju stämma. När vi frågade vad föräldrarna var efter att vi blev irriterade på att ungarna slängde sig på oss, spottade och fräste, klängde och stal våran kortlek tröttnade vi, inte på ungarna i sig, kids are kids, utan på fenomenet frånvarandra föräldrar. Så som sagt, vi frågade ungen vart föräldrarna var, istället för att peka och visa, säger han dom är hemma. Pelle frågade, vaddå, är ni här själva? Och då upprepar ungen, ja, dom ligger hemma och är döda! Jag är väl medveten om att han knappt fattade innebörden i vad han sa, det är bara det, att vilken unge i 3-4 års åldern säger något sådant? Gör dom de, har jag missat nått? Sjukt lät det iaf, vilken värld vi lever i!
Vart var dom? Varför hade ingen koll? Varför sa ingen ifrån eller frågade oss om det var okej att vi blev lekkompisar mot våran vilja? Är det så att barn föds utan att folk bryr sig? Då kände jag mig ändå vuxen. För som med hundar, tror jag på gränser! Gränslös kärlek, men ändå, kärlek med gränser.
Ungar behöver ändå nej. och regler. Och inte för mycket socker uppenbarligen ;-) Snorigt och snörvligt var det, och just då såg jag inte den bedårande sidan av det där med ungar, men de kanske kommer. Säkerligen är det inte samma sak med sina egna barn.
"Mina barn - Andras ungar" heter det ju. Och det ligger rätt mycket i det! :) Men folk gnäller på en stor blöt hundpuss i ansiktet, vaddå? Varför har man så ont av det? När man själv har snoriga ungar? Folk är bra lustiga ;) Jag hör av mig när jag känner mig mer vuxen i denna frågan ;-) Och tills dess väntar jag på våran valp, det räcker väldigt bra just nu ;-)
Det finns inga garantier
Datum: 2010-06-27 / Tid: 22:05:19Trägen vinner hette det förr, den envisa fixar det liksom. Jag är ju väldigt envis, så borde jag inte vinna då? På något vis? Jag måste hitta något fin lägenhet o det rätt fort för tiden drar iväg! Hur kan juni redan var i princip över?
Juni, Juli och Augusti utgör tillsammans 92 dagar. 92 dagar sommar. Entredjedel är verkligen förbi, kanske mer.
Vi sa det till mina kusiner idag också, att vi har haft en jädrans otur i vår familj detta året, allt på samma gång och vi ser inget slut på eländet. Han skrattade lite och höll med, och sa att ja nu är halva året iaf gjort. Och det känns ju tragiskt men sant.
Jag kanske borde ha nedräkning till nyår?
Hur som helst så har vi spenderat dagen på sjukhuset och resten av dagen löpte fort förbi när jag och mamma kollade på områden att bo i och intressanta lägenheter, vi har dock inte några vidare jättebra känslor egentligen, gäller att söka och leta och försöka ha tentaklerna ute för ett nytt hem är väl verkligen att föredra asså.
Men man vill ju göra rätt köp också, we will see...
Det finns som sagt aldrig några garantier på att det verkligen blir bättre eller på att vi har något positivt att se fram emot, men vi hoppas. Jag längtar verkligen, efter kärlek på fyra ben. För vi är fortfarande olyckliga utan er, och även om det aldrig försvinner kan våra djur vara förebilder för en kärlek som bara djur kan fylla.
Hur som helst var midsommar precis vad jag behövde. Goda vänner som avrundades dagen efter i Slottsskogen och inne med middag och drinkar i Linné. Jag fick verkligen en liten sommarglädje, Hoppas på mer sånna dagar detta året!
Juni, Juli och Augusti utgör tillsammans 92 dagar. 92 dagar sommar. Entredjedel är verkligen förbi, kanske mer.
Vi sa det till mina kusiner idag också, att vi har haft en jädrans otur i vår familj detta året, allt på samma gång och vi ser inget slut på eländet. Han skrattade lite och höll med, och sa att ja nu är halva året iaf gjort. Och det känns ju tragiskt men sant.
Jag kanske borde ha nedräkning till nyår?
Hur som helst så har vi spenderat dagen på sjukhuset och resten av dagen löpte fort förbi när jag och mamma kollade på områden att bo i och intressanta lägenheter, vi har dock inte några vidare jättebra känslor egentligen, gäller att söka och leta och försöka ha tentaklerna ute för ett nytt hem är väl verkligen att föredra asså.
Men man vill ju göra rätt köp också, we will see...
Det finns som sagt aldrig några garantier på att det verkligen blir bättre eller på att vi har något positivt att se fram emot, men vi hoppas. Jag längtar verkligen, efter kärlek på fyra ben. För vi är fortfarande olyckliga utan er, och även om det aldrig försvinner kan våra djur vara förebilder för en kärlek som bara djur kan fylla.
Hur som helst var midsommar precis vad jag behövde. Goda vänner som avrundades dagen efter i Slottsskogen och inne med middag och drinkar i Linné. Jag fick verkligen en liten sommarglädje, Hoppas på mer sånna dagar detta året!
I´m alive!
Datum: 2010-06-26 / Tid: 14:09:29Puh! Vi överlevde midsommar ;)
Superkul verkligen ska lägga upp lite bilder när jag fått in dom i datorn, kan ta någon extra dag med reservation för bakfylla ;)
Så nu går mot kallare tider officellt. Tänker dock försöka förlänga alla sommardagar man har och det lutar åt Slottsskogen snart för vår del, känns lagom, lagom!
Superkul verkligen ska lägga upp lite bilder när jag fått in dom i datorn, kan ta någon extra dag med reservation för bakfylla ;)
Så nu går mot kallare tider officellt. Tänker dock försöka förlänga alla sommardagar man har och det lutar åt Slottsskogen snart för vår del, känns lagom, lagom!
Jag är inte bitter!
Datum: 2010-06-25 / Tid: 00:41:08Jag är inte bitter, jag menar det verkligen! Det kan stå för Tony Richardsson! ;)
Seriöst, slängde en blick på min blogg. Sorgblogg. Men livet har faktiskt blivit jädra sorgligt den senaste tiden, och när man tror att det ska vända så blir det värre.
Optimistisk och fjompig, det är egentligen jag i ett nötskal. Folk beskriver en oftast om sådant som stämmer in på mig, blond, blåögd. På det där sättet som om man inte visste om det själv. Det tycker jag oftast är rätt fascinerande, att överträffa folk på flera olika plan. Man har tydligen många förutfattade meningar om mig, och blondiner i allmänhet. Men jag har en väldig humor, jag tycker verkligen det är roligt också. Och ibland är jag nog bra blond, men det är inget som stör mig nämnvärt, jag tycker jag har hanterat livet rätt så bra, hittils.
Då kan man bli lite less på sig själv att man alltid skriver när man är deppig, förvirrad, ensam eller trött. Men som jag tidigare sagt, vem orkar höra på allt svammel? Självcentrerad är inte heller någon egenskap jag är direkt tar fram sådär alltför ofta. Jag har rätt svårt att prata om mig själv, utan att låta som en översittare. Mycket roligare att prata om sina intressen, eller diskutera och få nya infallsvinklar. För folk är alltid så intressanta att lyssna på. Jag gillar folk, och folk gillar i regel mig med.
Så nu ska jag lägga alla problem, framtidsförvirring, alla förhoppningar och till och med all sorg i det förflutna, och leva inte i framtiden, men i nuet. Dvs om några timmar när det är midsommar. Jag ska faktiskt, helhjärtat gå in för att ha kul, slappna av och försöka uppskatta det man har!
Så hoppas alla får en fantastisk midsommar och att det i många fall kan bli vändpunkten mot något bättre. Man trodde att efter nyår gick vi mot ett superår och en underbar sommar, nu får jag se det som så att vi går mot mörkare tider redan, och sommaren har knappt börjat. Så kanske kommer min vändning just här. Så jag kan väl få ge ett midsommarlöft istället för ett nyårslöft? At least I can try, what else do I have to lose?
Puss & Kärlek på er!
Seriöst, slängde en blick på min blogg. Sorgblogg. Men livet har faktiskt blivit jädra sorgligt den senaste tiden, och när man tror att det ska vända så blir det värre.
Optimistisk och fjompig, det är egentligen jag i ett nötskal. Folk beskriver en oftast om sådant som stämmer in på mig, blond, blåögd. På det där sättet som om man inte visste om det själv. Det tycker jag oftast är rätt fascinerande, att överträffa folk på flera olika plan. Man har tydligen många förutfattade meningar om mig, och blondiner i allmänhet. Men jag har en väldig humor, jag tycker verkligen det är roligt också. Och ibland är jag nog bra blond, men det är inget som stör mig nämnvärt, jag tycker jag har hanterat livet rätt så bra, hittils.
Då kan man bli lite less på sig själv att man alltid skriver när man är deppig, förvirrad, ensam eller trött. Men som jag tidigare sagt, vem orkar höra på allt svammel? Självcentrerad är inte heller någon egenskap jag är direkt tar fram sådär alltför ofta. Jag har rätt svårt att prata om mig själv, utan att låta som en översittare. Mycket roligare att prata om sina intressen, eller diskutera och få nya infallsvinklar. För folk är alltid så intressanta att lyssna på. Jag gillar folk, och folk gillar i regel mig med.
Så nu ska jag lägga alla problem, framtidsförvirring, alla förhoppningar och till och med all sorg i det förflutna, och leva inte i framtiden, men i nuet. Dvs om några timmar när det är midsommar. Jag ska faktiskt, helhjärtat gå in för att ha kul, slappna av och försöka uppskatta det man har!
Så hoppas alla får en fantastisk midsommar och att det i många fall kan bli vändpunkten mot något bättre. Man trodde att efter nyår gick vi mot ett superår och en underbar sommar, nu får jag se det som så att vi går mot mörkare tider redan, och sommaren har knappt börjat. Så kanske kommer min vändning just här. Så jag kan väl få ge ett midsommarlöft istället för ett nyårslöft? At least I can try, what else do I have to lose?
Puss & Kärlek på er!
Bönhörd! Vilket skämt?
Datum: 2010-06-24 / Tid: 12:35:48Vi har blivit bönhörda! Vi ska ha fått namnskyltarna på graven! About time! Nästan som att någon lyssnar på än, men..
Men ja, det hände en hemsk sak igår, som mamma sa detta året kan inte bli mer ett skitår än det redan varit, jag vet inte riktigt hur mycket mer jag, eller någon nära mig kan orka. Jag är så trött på all skit. SÅ TRÖTT!
Viktigaste är att det blir bättre nu, orkar inte riktigt öppna mig som en bok här nu heller. Man är ju lite som en bok ändå.
Straffet för att ha haft ett bra liv utan dödsfall och andra motgångar tar ut sin rätt asså. Allt på samma gång, och när man tror att det är "över" kommer mer, och mer konstiga jobbiga saker som sätter oss på prov. Finns ju två i släkten man tänker en hel del på nu kan jag lova. Varför delas inte plågorna ut mer på ett jämnare sätt?
Jag har aldrig sett väggen som en vän, jag har därför aldrig heller brytt mig om att hälsa på den. Därför tror jag inte heller att den skulle vara speciellt trevlig mot mig, trots allt den känner ju mig inte. Därför tror jag att jag håller mig därifrån!
Nåja, någon gång kommer det bättre nyheter jag lovar. Vi ska bara ta oss ur lite motgångar till.
Men ja, det hände en hemsk sak igår, som mamma sa detta året kan inte bli mer ett skitår än det redan varit, jag vet inte riktigt hur mycket mer jag, eller någon nära mig kan orka. Jag är så trött på all skit. SÅ TRÖTT!
Viktigaste är att det blir bättre nu, orkar inte riktigt öppna mig som en bok här nu heller. Man är ju lite som en bok ändå.
Straffet för att ha haft ett bra liv utan dödsfall och andra motgångar tar ut sin rätt asså. Allt på samma gång, och när man tror att det är "över" kommer mer, och mer konstiga jobbiga saker som sätter oss på prov. Finns ju två i släkten man tänker en hel del på nu kan jag lova. Varför delas inte plågorna ut mer på ett jämnare sätt?
Jag har aldrig sett väggen som en vän, jag har därför aldrig heller brytt mig om att hälsa på den. Därför tror jag inte heller att den skulle vara speciellt trevlig mot mig, trots allt den känner ju mig inte. Därför tror jag att jag håller mig därifrån!
Nåja, någon gång kommer det bättre nyheter jag lovar. Vi ska bara ta oss ur lite motgångar till.
Var är namnskyltarna?
Datum: 2010-06-23 / Tid: 17:34:16Suck!
Vi har förresten inte fått namnskyltarna ännu!
Tror dom är beställda men verkar ju verkligen ta tid! Vill göra egna små stenar som man kan beställa ristning i, men frågan är vart man gör det?
Vi hittade en hund-lykta som passade bra till graven, och den rosa blomman var en sån Ninja sprang runt med som pep och lärde henne sjunga när hon var liten. Den spelade "You are my sunshine" så när vi hittade en likadan rosa (opipig) blomma så var det självklart o lägga den där, även om det inte lär hålla sig så värst länge i regn och rusk..
Blommorna tar sig inte, 3 har dött, jag har inga gröna fingrar, jag har bara pälsfingrar! Får se om vi kan göra något åt mina planteringskunskaper snart?
Vi har förresten inte fått namnskyltarna ännu!
Tror dom är beställda men verkar ju verkligen ta tid! Vill göra egna små stenar som man kan beställa ristning i, men frågan är vart man gör det?
Vi hittade en hund-lykta som passade bra till graven, och den rosa blomman var en sån Ninja sprang runt med som pep och lärde henne sjunga när hon var liten. Den spelade "You are my sunshine" så när vi hittade en likadan rosa (opipig) blomma så var det självklart o lägga den där, även om det inte lär hålla sig så värst länge i regn och rusk..
Blommorna tar sig inte, 3 har dött, jag har inga gröna fingrar, jag har bara pälsfingrar! Får se om vi kan göra något åt mina planteringskunskaper snart?
Ingen framgång på framgångssidan
Datum: 2010-06-23 / Tid: 17:24:44Nixpix, det vänder inte.
Vi hade otur med ett hus vi sett, vi blev snuvade på det med 25.000
Nåväl!
Ska kolla på lite andra lägenheter och småhus och hålla tummarna, det finns så mycket att se men Göteborg är en bra mycket dyrare stad än jag först trott. Det är verkligen svårt att hitta något vettigt till ett okej pris.
Får helt enkelt se, det kändes jäkligt segt även om jag inte sett det huset innuti så var Filip ett starkt vittne till att det var så fint som bilderna visade. Vad ska man göra? Det är rätt korkat att sörja något man aldrig haft?
Ännu en dröm som gick upp i rök. Men man vill verkligen hitta rätt, ett nytt hem och det får gärna komma snart nu asså! Utöver familj och vänner har jag egentligen ingenting! Jo, jag har ju Eldir men jag äger knappt ett på högklackade skor. Ingen egen säng. Inget hem. Inga HUSdjur (Eldir är ju ändå en häst) och värst av allt, ingen hund. Jag är ändå så glad att jag inte har möjlighet att skaffa någon precis just nu, för sorgen är för tung. Jag tror det känns mer rätt när tiden är bättre i fas med livet.
Midsommar blir också konstigt, första gången på 3 år man kan bli liksom full utan att ta hänsyn. Midsommar har ju varit ute på öarna och då brukade Ninja var med, hon sov där nere eller var med och grillade, det gillade hon undra varför? ;) Senaste året satt vi hos Pelle med Ninja och Chili, sen gick vi ner till mamma och pappa, vi har liksom festat, men man har släppt det där out-of-control festandet, och det känns rätt svårt att återgå till det. Hund är inte som barn, men en viss mognad kommer nog med det de måste jag verkligen påstå.
Hoppas alla får en glad midsommar iaf! Jag får fira på bästa tänkbara sätt med Älsklingen och alla våra underbara stöttande vänner. Det känns ändå som en stor viktig del, och det kan bli en av dom bästa stunderna hittils i vägen mot "mitt nya tomma liv".
Nu måste jag försöka hitta ett nytt hem bara! Och ett hem utan djur är bara en byggnad! Kom ihåg det!
Vi hade otur med ett hus vi sett, vi blev snuvade på det med 25.000
Nåväl!
Ska kolla på lite andra lägenheter och småhus och hålla tummarna, det finns så mycket att se men Göteborg är en bra mycket dyrare stad än jag först trott. Det är verkligen svårt att hitta något vettigt till ett okej pris.
Får helt enkelt se, det kändes jäkligt segt även om jag inte sett det huset innuti så var Filip ett starkt vittne till att det var så fint som bilderna visade. Vad ska man göra? Det är rätt korkat att sörja något man aldrig haft?
Ännu en dröm som gick upp i rök. Men man vill verkligen hitta rätt, ett nytt hem och det får gärna komma snart nu asså! Utöver familj och vänner har jag egentligen ingenting! Jo, jag har ju Eldir men jag äger knappt ett på högklackade skor. Ingen egen säng. Inget hem. Inga HUSdjur (Eldir är ju ändå en häst) och värst av allt, ingen hund. Jag är ändå så glad att jag inte har möjlighet att skaffa någon precis just nu, för sorgen är för tung. Jag tror det känns mer rätt när tiden är bättre i fas med livet.
Midsommar blir också konstigt, första gången på 3 år man kan bli liksom full utan att ta hänsyn. Midsommar har ju varit ute på öarna och då brukade Ninja var med, hon sov där nere eller var med och grillade, det gillade hon undra varför? ;) Senaste året satt vi hos Pelle med Ninja och Chili, sen gick vi ner till mamma och pappa, vi har liksom festat, men man har släppt det där out-of-control festandet, och det känns rätt svårt att återgå till det. Hund är inte som barn, men en viss mognad kommer nog med det de måste jag verkligen påstå.
Hoppas alla får en glad midsommar iaf! Jag får fira på bästa tänkbara sätt med Älsklingen och alla våra underbara stöttande vänner. Det känns ändå som en stor viktig del, och det kan bli en av dom bästa stunderna hittils i vägen mot "mitt nya tomma liv".
Nu måste jag försöka hitta ett nytt hem bara! Och ett hem utan djur är bara en byggnad! Kom ihåg det!
Vänder det?
Datum: 2010-06-22 / Tid: 22:18:26Nu har vi tittat på flertalet hus igen, och lägenheter och gud vet allt.
Vi hittade faktiskt ett som vi skulle kunna få, bra förbindelser, en bit ifrån stor väg så man kan ha katter, utomhus! Och trädgård! Tänk och ha trädgård till vovvarna (jo, två vovvar på sikt är att räkna med) och kunna grilla på sommaren. Wunderschön så att säga!
Dock så bjuder idioterna i Göteborg som om dom har pengar som gräs. 500.000 drog det iväg och det hade nog fortsatt. Vi har bara näst högsta budet, igen, och ja, vi får se vad som händer men det verkar inte vända.
Men jag är van vid besvikelser nu, pessimistiska jag ;) Men när det går bra hoppas jag det vänder ordentligt!
Nu har vi verkligen fiskat efter bra nyheter på många håll, så någongång bara måste det väl vända hoppas jag!
Det är dags och sova och jobba tidigt imon igen, men vi får se om kvällen bär med sig, mot alla odds, goda nyheter, annars får vi söka vidare. Måste bli av med den gamla lägenheten med för guds skull! RENOVERA FÄRDIGT! Vill inte ha den. Förlåt, men jag hatar den!
/En bitter blondin!
Vi hittade faktiskt ett som vi skulle kunna få, bra förbindelser, en bit ifrån stor väg så man kan ha katter, utomhus! Och trädgård! Tänk och ha trädgård till vovvarna (jo, två vovvar på sikt är att räkna med) och kunna grilla på sommaren. Wunderschön så att säga!
Dock så bjuder idioterna i Göteborg som om dom har pengar som gräs. 500.000 drog det iväg och det hade nog fortsatt. Vi har bara näst högsta budet, igen, och ja, vi får se vad som händer men det verkar inte vända.
Men jag är van vid besvikelser nu, pessimistiska jag ;) Men när det går bra hoppas jag det vänder ordentligt!
Nu har vi verkligen fiskat efter bra nyheter på många håll, så någongång bara måste det väl vända hoppas jag!
Det är dags och sova och jobba tidigt imon igen, men vi får se om kvällen bär med sig, mot alla odds, goda nyheter, annars får vi söka vidare. Måste bli av med den gamla lägenheten med för guds skull! RENOVERA FÄRDIGT! Vill inte ha den. Förlåt, men jag hatar den!
/En bitter blondin!
Syrran hittade en bild..
Datum: 2010-06-21 / Tid: 21:26:55Jossan min yngsta syster hade tagit en bild på vovvarna och mig i soffan hemma hos mamma o pappa. Tyckte den var så mysig minns den kvällen :(
Det är med att vara olycklig
Datum: 2010-06-21 / Tid: 14:04:46Att vara olycklig kan beskrivas på många sätt, men för mig tycker jag det är passande att säga att det är när man inte vet vad man vill och man strävar ihjäl sig efter att uppnå det.
Givetvis menar jag inte att man ständigt går runt och gråter och vill ta livet av sig, men man mår sådär allmänt kasst. Nu har jag en "bra dag" saker och göra i eftermiddag som man ser fram emot, och så vidare. Träffa vänner och vara med Älsklingen. Det är skönt, men ledig vardag. Det känns viktigt för mig. Och sommar, sommar är bra! I love it.
Det finns ju faktiskt ingen tyngre börda än livets tomhet för en gångs skull har jag 100% rätt, sorg, minnen allt går att få distans till, det är tomheten som aldrig försvinner. Det är den man ständigt fightas med. En eloge för alla som någongång mist någon nära. Jag har ju i vissas ögon bara minst mina djur. Men i mitt liv som aldrig mist något miste jag allt. (så gott som). Så att ta sig vidare, det är livets stora vändpunkt. Antingen klarar man det eller så gör man det inte.
Kanske är det inte heller bördan som knäcker en människa, det kan vara sättet man väljer att bära den på. Som om man kan välja, men man kan tydligen det. För jag mår dåligt vissa dagar, vissa dagar mår jag bra-dåligt och någon enstaka dag har varit... bra.
Jag kan inte säga hur det är möjligt, men man försöker ju mest överleva och hitta någon form av mening med all sorg, en förståelse och här kan jag förstå tro, men jag tror inte. Sen kan andras sorg för människor i sorg kännas betydelselös. För när man sörjer vill man vara värst. Man "vill" ha förlorat mest, känna mest, vara olyckligast som om man tror att omgivningen förstår än bättre då.
Jag tycker att sorgen efter sorgen är värre, det är den jag kopplar med tomheten. Vardagssaknaden. Som att prata om Chili, att längta efter Svinto. Att fundera och känna dom, men veta att dom är borta.
Kanske är det jakten på lycka som gör att man inte kan inse att det man se ser tillbaka på i efterhand är det man kallar för dom bästa dagarna i ens liv, men den dagen man har en sån dag, så vill man ha mer. Alltså är man rädd för att uppskatta vardagen, njuta fullt ut och hänge sig för stunden. Bekymmer och tankar om hur livet borde vara kan ge begränsningar som är värre än man vill inse. Man måste våga leva mer för dagen! Carpe Diem för fan!
Har man en gång djupt känt riktigt sorg och smärta, kan man bättre förstå andras. Den behöver inte beskrivas eller förklaras, den behöver inte tvingas eller pressas fram, den är där, och att man vet att andra vet, är det ända som hjälper - lite. För djup sorg det vill jag garantera er, det är en heltidssyselsättning. Min sorgeperiod är långt ifrån över. Däremot hindrar det inte mig från att leva. Vad annars ska jag göra? Mitt liv är kort nog som det är och kan upphöra om en sekund. Det är trots allt ingen som vet. Därför måste vi värdesätta livet lite mer.
Trots allt, man är alltid stark nog att bära andras olyckor men inte sina egna. Därför är det skönt att det finns folk som är villiga att ta en liten del av min sorg, och sakta ta en del av min lycka. Jag saknar lyckan, jag saknar glädjen, men det är väl inte helt överraskande egentligen. Vi får se om mina utslängda sorgkrokar kan få lite lyckonapp snart.
Givetvis menar jag inte att man ständigt går runt och gråter och vill ta livet av sig, men man mår sådär allmänt kasst. Nu har jag en "bra dag" saker och göra i eftermiddag som man ser fram emot, och så vidare. Träffa vänner och vara med Älsklingen. Det är skönt, men ledig vardag. Det känns viktigt för mig. Och sommar, sommar är bra! I love it.
Det finns ju faktiskt ingen tyngre börda än livets tomhet för en gångs skull har jag 100% rätt, sorg, minnen allt går att få distans till, det är tomheten som aldrig försvinner. Det är den man ständigt fightas med. En eloge för alla som någongång mist någon nära. Jag har ju i vissas ögon bara minst mina djur. Men i mitt liv som aldrig mist något miste jag allt. (så gott som). Så att ta sig vidare, det är livets stora vändpunkt. Antingen klarar man det eller så gör man det inte.
Kanske är det inte heller bördan som knäcker en människa, det kan vara sättet man väljer att bära den på. Som om man kan välja, men man kan tydligen det. För jag mår dåligt vissa dagar, vissa dagar mår jag bra-dåligt och någon enstaka dag har varit... bra.
Jag kan inte säga hur det är möjligt, men man försöker ju mest överleva och hitta någon form av mening med all sorg, en förståelse och här kan jag förstå tro, men jag tror inte. Sen kan andras sorg för människor i sorg kännas betydelselös. För när man sörjer vill man vara värst. Man "vill" ha förlorat mest, känna mest, vara olyckligast som om man tror att omgivningen förstår än bättre då.
Jag tycker att sorgen efter sorgen är värre, det är den jag kopplar med tomheten. Vardagssaknaden. Som att prata om Chili, att längta efter Svinto. Att fundera och känna dom, men veta att dom är borta.
Kanske är det jakten på lycka som gör att man inte kan inse att det man se ser tillbaka på i efterhand är det man kallar för dom bästa dagarna i ens liv, men den dagen man har en sån dag, så vill man ha mer. Alltså är man rädd för att uppskatta vardagen, njuta fullt ut och hänge sig för stunden. Bekymmer och tankar om hur livet borde vara kan ge begränsningar som är värre än man vill inse. Man måste våga leva mer för dagen! Carpe Diem för fan!
Har man en gång djupt känt riktigt sorg och smärta, kan man bättre förstå andras. Den behöver inte beskrivas eller förklaras, den behöver inte tvingas eller pressas fram, den är där, och att man vet att andra vet, är det ända som hjälper - lite. För djup sorg det vill jag garantera er, det är en heltidssyselsättning. Min sorgeperiod är långt ifrån över. Däremot hindrar det inte mig från att leva. Vad annars ska jag göra? Mitt liv är kort nog som det är och kan upphöra om en sekund. Det är trots allt ingen som vet. Därför måste vi värdesätta livet lite mer.
Trots allt, man är alltid stark nog att bära andras olyckor men inte sina egna. Därför är det skönt att det finns folk som är villiga att ta en liten del av min sorg, och sakta ta en del av min lycka. Jag saknar lyckan, jag saknar glädjen, men det är väl inte helt överraskande egentligen. Vi får se om mina utslängda sorgkrokar kan få lite lyckonapp snart.
Att sälja, Att köpa och Att leta
Datum: 2010-06-21 / Tid: 11:41:19Jag är en smygare! Igår var vi på tre olika ställen för att hitta något passande hem. Vi var runt med grönområden vid lägenheter, vi var runt ställen med trädgård, och ställen vi vill och inte vill bo. Ett ställe vi skulle kunna "tänka" oss som inte hade speciellt stor trädgård, det var ett litet radhus vid Eklanda utanför Göteborg som troligen tillhör Mölndal med rätt kass förbindelse. Gissa priset för ett sånt? 3, 9 mille ja!
Seriöst, vad tänker man sig då? Final Destination här där jag är uppväxt för em si sådär 4-5 miljoner? ja! sen att Filip pluggar och jag jobbar ger oss nog inga 5 miljoner i lån, och sen, ärligt talat, vi skulle nog heller aldrig fixa det.
Så nästa steg var Antenngatan där vi lyckligt förlorade, en trea på 65 kvadrat med en hyra på 4200 för det var en bostadsrätt med trädgård, den gick för 1, 9! Asså ärligt? O ha en lägenhet köpt för 1,9 ger en jäkla massa varje månad att betala i lån och dessutom 4 200 i månaden? Seriöst? Vem köper den för det priset????
Aja Göteborg har blivit dyrt. Får hoppas vi får ut bra för våran gamla som kommer vara nyrenoverad för det känns som allt är helt out of control här asså.
So am I. Vi får se vart jag slutar! Men jag vill ha vovve x 2, och katt
Saknar våra katter med, hittekatten Svinto och våran efterbliva Aska (Det var verkligen något småfel med henne) men hon gjorde oss bara mer fulla o skratt för varje dag, den genomgo katten! Hundarnas bästis.
Badhundarna
Svinto-Lina våran första sötnos
Aska
Förhoppningar och Velande
Datum: 2010-06-20 / Tid: 00:29:01Idag gifter sig kronprinsessan och våran nya prins. Och det är ett jäkla tjat. Monarki i all ära, men det känns lite väl långdraget.. och jag jobbade ändå fram till klockan 8! och jag har redan tröttnat. Ja, har man det intresset så har man?
Nu över till något annat. Vi går och känner oss väldigt nervösa och förhoppningsfulla. Vi hoppas hoppas hoppas på någon bra nyhet, jag känner att någon bra nyhet måste komma snart. Jag går under som det är. Hitta en bra bostad, bli av med vår gamla, eller helst få positiva hundigheter (hund-nyheter försökte mig på ett skämt men det har liksom slutat fungera..) En viss parning är ju genomförd, och båda hundarna är supervovvar. Om det blir nått så kanske vi har en valp om ca 4-5 månader.
Jag kan inte komma över tanken att jag var avis på alla som hade valpar, det finns ju inget sötare i hela världen. Och jag visste att jag var rätt körd, iaf ett år eller två framöver. Sitta med 2 stora vovvar i en lägenhet med 2 kissekatter och en iller hade inte gett mycket utrymme kvar. Dock, hade vi ju gärna parat våra, i synnerhet Ninja, våran älskade clownbäbis. En valp, en Ninjavalp. Som för att investera i framtiden, så man hade Ninjas linje om, gud förbjude, om något skulle hända så hade vi haft en valp från henne. Men, oavsett om vi hade haft en Ninjavalp hemma hade vår framtidsinvestering varit borta. En lost love vi aldrig fick. För man kan inte investera med liv i framtiden..
Jag har svårt att tänka mig någon ny hund, men jag kan inte leva utan hundar. Och givetvis älskar/de jag alla mina djur. Och kommer göra det med nya djur med, utan att glömma. Men jag är rädd att inte hitta någon som Ninja. För det gör jag aldrig. Mitt allt. Jag menar inte ens 3 år. Men minnen för 100 år framöver.
Det man aldrig kan hitta igen är en så personlig levnadsglad hund. En sån hund, som när man ska berätta om, så tycks orden inte räcka till. En sån hund, som förrändrar ens liv. En sån hund, som inte är en hund eller familjemedlem, utan en sån hund som blir ens allt. Bilden nedanför visar mer än en hund, det är den största personlighet jag någonsin mött. Personligaste hunden. Hundigheten själv. Våran saknade Ninja.
If tears could build a stairway,
and memories a lane
I´d walk right up to heaven
and bring you home again
Nu över till något annat. Vi går och känner oss väldigt nervösa och förhoppningsfulla. Vi hoppas hoppas hoppas på någon bra nyhet, jag känner att någon bra nyhet måste komma snart. Jag går under som det är. Hitta en bra bostad, bli av med vår gamla, eller helst få positiva hundigheter (hund-nyheter försökte mig på ett skämt men det har liksom slutat fungera..) En viss parning är ju genomförd, och båda hundarna är supervovvar. Om det blir nått så kanske vi har en valp om ca 4-5 månader.
Jag kan inte komma över tanken att jag var avis på alla som hade valpar, det finns ju inget sötare i hela världen. Och jag visste att jag var rätt körd, iaf ett år eller två framöver. Sitta med 2 stora vovvar i en lägenhet med 2 kissekatter och en iller hade inte gett mycket utrymme kvar. Dock, hade vi ju gärna parat våra, i synnerhet Ninja, våran älskade clownbäbis. En valp, en Ninjavalp. Som för att investera i framtiden, så man hade Ninjas linje om, gud förbjude, om något skulle hända så hade vi haft en valp från henne. Men, oavsett om vi hade haft en Ninjavalp hemma hade vår framtidsinvestering varit borta. En lost love vi aldrig fick. För man kan inte investera med liv i framtiden..
Jag har svårt att tänka mig någon ny hund, men jag kan inte leva utan hundar. Och givetvis älskar/de jag alla mina djur. Och kommer göra det med nya djur med, utan att glömma. Men jag är rädd att inte hitta någon som Ninja. För det gör jag aldrig. Mitt allt. Jag menar inte ens 3 år. Men minnen för 100 år framöver.
Det man aldrig kan hitta igen är en så personlig levnadsglad hund. En sån hund, som när man ska berätta om, så tycks orden inte räcka till. En sån hund, som förrändrar ens liv. En sån hund, som inte är en hund eller familjemedlem, utan en sån hund som blir ens allt. Bilden nedanför visar mer än en hund, det är den största personlighet jag någonsin mött. Personligaste hunden. Hundigheten själv. Våran saknade Ninja.
If tears could build a stairway,
and memories a lane
I´d walk right up to heaven
and bring you home again
Fortfarande saknad. Kommer alltid vara.
Datum: 2010-06-18 / Tid: 21:50:07You gave me wings and made me fly, You touched my hand I could touch the sky.
I lost my faith, you gave it back to me, You said no star was out of reach.
You stood by me and I stood tall, I had your love I had it all.
I'm grateful for each day you gave me, Maybe I don't know that much,
But I know this much is true, I was blessed because I was loved by you.
She is a wild one..
Datum: 2010-06-18 / Tid: 20:53:41Jag sa ju att jag skulle försöka skärpa mig, och jag försökte verkligen.
Men det går inget vidare..
Sängliggandes, men osjuk. Bara trött. För oinspirerad för att göra något, men uppenbarligen för pigg för att sova. Jo, det är sant. Fredagkväll och jag försökte frivilligt mig på en powernap utan framgång.
Klaga går bättre än resterande sysslor. Jag fattar inte vad folk gör när livet känns såhär montomt. Saknar mina vänner, eller ja, jag saknar sammanhållning. Jag saknar även längtan efter att längta. Det känns som en fullträff i magen. Man mår liksom inget vidare men vet instinktivt att man inte kan visa att det gjorde ont.
Varför träningen inte blivit av mer har jag heller ingen bra förklaring till. Kroppen är stel och trött, och hälsan på god väg att bli dunderförkyld.
Jag saknar mina infall, att bara vilja åka iväg, att gå ut på stan och bara gå, att sitta på ett café och prata om framtiden eller bli odrägligt full till gamla sommarplågor bara för att.
Dessutom saknar jag adrennalinet, längtan, kreaktiviteten och känslan att vara totalt uppfylld av... något.
I lost it! I Lost it all! och jag är inte riktigt säker på vad mer det är jag förlorat. Jag är väldigt rädd att det är livslusten, men det visste jag ju förvisso sedan innan det med.
I förhoppning om att det skulle bli bättre kommer tristess, ovisshet, orklöshet och irritation.
What am I suppose to do with my life? What am I suppose to do with myself?
Well...
Datum: 2010-06-17 / Tid: 13:00:30Vi får nog fortsätta leta, den har dragit iväg väl mycket nu asså. Men jag är nog en dålig förlorare för det sved! :(
Frågan är vart ska man bo nu då? Vi vet några områden, men sen ska det klaffa mer. Trädgård hade varit så najs ju...
Många frågor, lite svar för hela världen har semester. Byggfolk, kontorister, målare you name it.
Själv är jag trött på semester, dom åren för flera år sen när jag hade, var det aldrig bra väder nästan. Någon vecka för 5 år sen klaffade det i maj. Och denna veckan jobbar man fullt o solen lyser, nästa vecka midsommarveckan kan man hoppas på riktigt mycket sol, men det lär regna för jag är ju tro det eller ej, ledig midsommar.
Ska iaf bli så skönt! Håller på och snurrar med två jobb, och nu sitter älsklingen i samma sits. Ball? Nja, det funkar, cash kommer in och vi ses det vi kan. Men sommar? Nä.. det får vi nog inte riktigt! Dock kommer vi få varma härliga sommarkvällar och en ljusare tid. Ska faktiskt försöka ta mig till havet någon ledig dag med. Det hör ju ändå till.
Tatueringen blir skjuten på med för jag jobbar :( Men nu ser man fram emot det ännu mer. "Den som väntar på något gott..."
Dags o jobba, snurra över boende, och folk man inte får tag i, samt gråta över all förlorad sommaritd ;)
Jag har verkligen blivit en optimist!
Puss på ögat!
Frågan är vart ska man bo nu då? Vi vet några områden, men sen ska det klaffa mer. Trädgård hade varit så najs ju...
Många frågor, lite svar för hela världen har semester. Byggfolk, kontorister, målare you name it.
Själv är jag trött på semester, dom åren för flera år sen när jag hade, var det aldrig bra väder nästan. Någon vecka för 5 år sen klaffade det i maj. Och denna veckan jobbar man fullt o solen lyser, nästa vecka midsommarveckan kan man hoppas på riktigt mycket sol, men det lär regna för jag är ju tro det eller ej, ledig midsommar.
Ska iaf bli så skönt! Håller på och snurrar med två jobb, och nu sitter älsklingen i samma sits. Ball? Nja, det funkar, cash kommer in och vi ses det vi kan. Men sommar? Nä.. det får vi nog inte riktigt! Dock kommer vi få varma härliga sommarkvällar och en ljusare tid. Ska faktiskt försöka ta mig till havet någon ledig dag med. Det hör ju ändå till.
Tatueringen blir skjuten på med för jag jobbar :( Men nu ser man fram emot det ännu mer. "Den som väntar på något gott..."
Dags o jobba, snurra över boende, och folk man inte får tag i, samt gråta över all förlorad sommaritd ;)
Jag har verkligen blivit en optimist!
Puss på ögat!
Visningen from hell
Datum: 2010-06-16 / Tid: 09:08:17Vi ska på visning! igen!
Vi har tittat på allt från en förfallen villa med drömtomt, till små centrala lägenheter.
Dock ska det tilläggas att vi har en plan för varje ställe vi tittar på. Planen, drömmen, viljan... allting är det mycket av för att inte nämna "kraven" eller "drömkraven".
Trädgård är först och nästan störst på listan. Inflyttningsbar direkt helst utan o göra om, bra läge i västra göteborg nära familj och vänner, okej pris, långt bort från stora vägar.
Right, hitta det i Göteborg med mig på so far deltidsjobb, och min pluggande pojkvän..
Sanningen är ju att jag jobbar en sisådär 6/7 dagar i veckan både nu och då ;) Sanningen är att Filip jobbar som en tok nu. Men syns det på pappret i höst? Är det en säkerhet? GAH!
Men nu ska vi af på visningen from hell. Filip bokade den på omvisning för mina föräldrar och han var och snokade där på förra men själv har jag inte sett den. Och den känns väldigt bra med trädgård, nära vänner och bra förbindelser med trädgård på rätt sida stan..
Till våran skräck har den bara hittils stigit med ca 400.000 kronor... ball? Vi ska titta ändå så vi vet hur den ser ut. Men snacka om skräckvisningar! Se, gilla, drömma, längta, planera och bli blåst på den. Inte okej.
Våran gamla är ju långt ifrån såld, frågan är om den även är långt ifrån renoverad med, den är någ lite målad. punkt. dessutom ska gubbar hit och dit på semester så vem man får tag på när är det stora problemet när vi väl valt kök och känner oss på G.
Jaja, vi får väl se vad som hända ska, ett steg i taget så att säga. Men man vill ju ha ordning på det inom 4,5 månader, valpen är förhoppningsvis på väg nu ;) Bulle i ugnen liksom! Och jag vill aldrig bo i den gamla när den är klar! ALDRIG!
Så vad ska man göra? Vi håller på gamla "Tro, Hopp och Kärlek"..
Vi har tittat på allt från en förfallen villa med drömtomt, till små centrala lägenheter.
Dock ska det tilläggas att vi har en plan för varje ställe vi tittar på. Planen, drömmen, viljan... allting är det mycket av för att inte nämna "kraven" eller "drömkraven".
Trädgård är först och nästan störst på listan. Inflyttningsbar direkt helst utan o göra om, bra läge i västra göteborg nära familj och vänner, okej pris, långt bort från stora vägar.
Right, hitta det i Göteborg med mig på so far deltidsjobb, och min pluggande pojkvän..
Sanningen är ju att jag jobbar en sisådär 6/7 dagar i veckan både nu och då ;) Sanningen är att Filip jobbar som en tok nu. Men syns det på pappret i höst? Är det en säkerhet? GAH!
Men nu ska vi af på visningen from hell. Filip bokade den på omvisning för mina föräldrar och han var och snokade där på förra men själv har jag inte sett den. Och den känns väldigt bra med trädgård, nära vänner och bra förbindelser med trädgård på rätt sida stan..
Till våran skräck har den bara hittils stigit med ca 400.000 kronor... ball? Vi ska titta ändå så vi vet hur den ser ut. Men snacka om skräckvisningar! Se, gilla, drömma, längta, planera och bli blåst på den. Inte okej.
Våran gamla är ju långt ifrån såld, frågan är om den även är långt ifrån renoverad med, den är någ lite målad. punkt. dessutom ska gubbar hit och dit på semester så vem man får tag på när är det stora problemet när vi väl valt kök och känner oss på G.
Jaja, vi får väl se vad som hända ska, ett steg i taget så att säga. Men man vill ju ha ordning på det inom 4,5 månader, valpen är förhoppningsvis på väg nu ;) Bulle i ugnen liksom! Och jag vill aldrig bo i den gamla när den är klar! ALDRIG!
Så vad ska man göra? Vi håller på gamla "Tro, Hopp och Kärlek"..
Utmattad
Datum: 2010-06-15 / Tid: 15:29:42Fattar inte hur jag kan känna mig utmattad. Jag menar inte direkt nu, men när jag gör något så orkar jag inte som jag gjorde förr. Innan jobbade jag, red, var med vovvarna, träffade folk och partade. Dessutom tränade jag en hel del.
Kanske just för att man inte tränar, så är man orkeslös. Jag orkar jobb. bang, sova. Rida, bang, sova. O så rullar det på. Jag vet att jag egentligen behöver träning för att må bättre och orka mer, men inte just nu, nu är dagsrythmen ändrad, vanorna annorlunda och personligen är känner jag mig utkörd.
Förhoppningen var att orken och lusten kom med sommaren, vi får väl se för sommaren är just inte här, eller? Lite värme, please!!!
Kanske just för att man inte tränar, så är man orkeslös. Jag orkar jobb. bang, sova. Rida, bang, sova. O så rullar det på. Jag vet att jag egentligen behöver träning för att må bättre och orka mer, men inte just nu, nu är dagsrythmen ändrad, vanorna annorlunda och personligen är känner jag mig utkörd.
Förhoppningen var att orken och lusten kom med sommaren, vi får väl se för sommaren är just inte här, eller? Lite värme, please!!!
Självkänsla, Självförtroende och Drömmar
Datum: 2010-06-14 / Tid: 21:31:34Någon okontrollbar känsla börjar infinna sig!
Jag skulle kunna kalla det som en blandning mellan glädje, förtvivlan och längtan.
Mest beror det på att jag alltid har känt mig som en bra person, alltså en person som kan mycket, som har mycket att ge och alltid trott, dvs på den tiden jag trodde på "något" att jag har haft ett syfte. Ett speciellt syfte.
Jag har alltid väntat på min tur att glänsa, på min aha-upplevelse att komma och på rätt tid och tillfälle att göra allt det jag är menad. Men jag är tydligen inte menad att göra något. Jag är splittad, och otillräcklig.
Tex, jag är bra på hästar. Jag älskar hästar, och islänningar och kursen idag fick mig att längta efter att göra något vettigt med det. Men vad? Jag älskar det, och jag vet ju att jag är bra. Min tanke har inte alltid varit att jag behöver bevisa det för omvärlden, det var min, och hästens ensak. Han är bra, jag är bra, vi är bra!! Jättebra, Toppen. Sen finns det alltid dom som är bättre, men det gör mig inte så mycket, sålänge vi är jättebra så är jag nöjd!
Sen har jag hundar, där hittade jag verkligen mig själv, min nisch, mitt ut i fingerspetsarna rätta intresse och förståelse. Jag känner ibland att jag nästan är en hund.
Sen är jag tex bra på Thaiboxning (märk väl, långt ifrån bäst, men jag är ändå "okej".) Jag skriver bra faktiskt och tar hyffsade bilder. Dessutom kan jag tämja vildkatter och är en rolig person att vara med. Pålitlig, osjälvisk och livsglad, jag brukade iaf vara det.
Hur som helst, jag är bra på mycket, min självkänsla är därför god. Sådant som fungerat mindre bra som tex engelska och kläder har jag flitigt övat upp med. Jag har därför många intressen och en hel del kunskap i bagaget! Men, jag ÄR splittad. Onischad. Ospeciell.
Bara för att självkänslan är god behöver tydligen inte självförtroendet vara 100%igt. Och Drömmarna är många, och splittade. Jag vill bara leva och rädda dom djur som räddas kan, ha bra lön, vara en glad människa med familj och fint hem,typ. Frisk och pigg och resa ibland. Inget jätteovanligt, och inte värst, men ändå en hel del framtids"krav". Suck.
Som ni märker är jag snurrig just nu. Och min plan att specialisera sig går kast. Varför måste jag? Jag vet inte, men det hade helt klart varit skönt att känna att man satsade på något, något eget och något vettigt. Så man gjorde någon skillnad.
Tur jag har prinshästen. Han gav mig en hel del livslust tillbaka idag. Så ni som tycker att man borde "gå vidare" snabbare kan här också säkert anse att jag överdriver. Well, i don´t. När djuren dog försvann min livslust. Men min häst har till stor del gett mycket tillbaka idag. Mitt liv är till stor del djur, så är det så konstigt att det påverkar mig så mycket?
Prinshästen Eldir
Min trognaste kompis
Jag skulle kunna kalla det som en blandning mellan glädje, förtvivlan och längtan.
Mest beror det på att jag alltid har känt mig som en bra person, alltså en person som kan mycket, som har mycket att ge och alltid trott, dvs på den tiden jag trodde på "något" att jag har haft ett syfte. Ett speciellt syfte.
Jag har alltid väntat på min tur att glänsa, på min aha-upplevelse att komma och på rätt tid och tillfälle att göra allt det jag är menad. Men jag är tydligen inte menad att göra något. Jag är splittad, och otillräcklig.
Tex, jag är bra på hästar. Jag älskar hästar, och islänningar och kursen idag fick mig att längta efter att göra något vettigt med det. Men vad? Jag älskar det, och jag vet ju att jag är bra. Min tanke har inte alltid varit att jag behöver bevisa det för omvärlden, det var min, och hästens ensak. Han är bra, jag är bra, vi är bra!! Jättebra, Toppen. Sen finns det alltid dom som är bättre, men det gör mig inte så mycket, sålänge vi är jättebra så är jag nöjd!
Sen har jag hundar, där hittade jag verkligen mig själv, min nisch, mitt ut i fingerspetsarna rätta intresse och förståelse. Jag känner ibland att jag nästan är en hund.
Sen är jag tex bra på Thaiboxning (märk väl, långt ifrån bäst, men jag är ändå "okej".) Jag skriver bra faktiskt och tar hyffsade bilder. Dessutom kan jag tämja vildkatter och är en rolig person att vara med. Pålitlig, osjälvisk och livsglad, jag brukade iaf vara det.
Hur som helst, jag är bra på mycket, min självkänsla är därför god. Sådant som fungerat mindre bra som tex engelska och kläder har jag flitigt övat upp med. Jag har därför många intressen och en hel del kunskap i bagaget! Men, jag ÄR splittad. Onischad. Ospeciell.
Bara för att självkänslan är god behöver tydligen inte självförtroendet vara 100%igt. Och Drömmarna är många, och splittade. Jag vill bara leva och rädda dom djur som räddas kan, ha bra lön, vara en glad människa med familj och fint hem,typ. Frisk och pigg och resa ibland. Inget jätteovanligt, och inte värst, men ändå en hel del framtids"krav". Suck.
Som ni märker är jag snurrig just nu. Och min plan att specialisera sig går kast. Varför måste jag? Jag vet inte, men det hade helt klart varit skönt att känna att man satsade på något, något eget och något vettigt. Så man gjorde någon skillnad.
Tur jag har prinshästen. Han gav mig en hel del livslust tillbaka idag. Så ni som tycker att man borde "gå vidare" snabbare kan här också säkert anse att jag överdriver. Well, i don´t. När djuren dog försvann min livslust. Men min häst har till stor del gett mycket tillbaka idag. Mitt liv är till stor del djur, så är det så konstigt att det påverkar mig så mycket?
Prinshästen Eldir
Min trognaste kompis
Skenande tankar
Datum: 2010-06-13 / Tid: 19:06:42Ibland verkar det som livet är snurrigare än vanligt, exempelvis nu.
Vi hade hästkurs för Ejlofur, och det gick faktiskt super. Eldir var en riktigt stjärna idag.
Det kändes "som vanligt". Men så fort man tänker efter känns det fortfarande lika tomt. Det är något som fattas, hela tiden. Jag tänkte mig en annan hund där jämte Eldir, en bulle som jag ska bli förvirrad av, En rottis med fel färger, en långhårig isländsk fårhund? Hur man än tänker så passar det inte riktigt in.
Det är fel. Allting. Idag kändes det som det inte ens existerat. Som att hundarna på något vis inte funnits, jag menar man bor hemma hos föräldrarna, utan hem, utan djur. Tillbaks på ruta 1. Förvirrad. Vad var fel med mitt sätt att leva (förrutom den älskade hatade illerlukten?) Varför ska man talas till rätta, eller passa in i en viss typ av livsstil?
Jag passar inte in alls. Och det kunde ju vara skönt, men det är det inte. Ibland önskar jag att jag var.. ja vaddå? Inte osynlig, och inte helt genomskinlig men nästan. Lite mer så, lite mer det, lite bättre på det, lite mindre driven där, lite mer vanlig där. Vanlig. Ett ord jag brukade hata. Som jag nu saknar. Jag vill att allt ska vara som vanligt.
Men vanligt är så långt ifrån mig att det känns som det mest obekanta ordet i världen just nu.
Tänker även på vad jag skulle kunna göra istället. Istället för djur. Jag skulle kunna resa. Vart vet jag inte, jag har ju rest väldigt mycket kortare perioder. Jag skulle kunna åka till Australien, det var rätt fint. Eller Thailand och träna thaiboxning på heltid. Eller till Island och bli bäst på islandshästar. Näää.. jag kanske kunde gjort något vanligare, pluggat i Stockholm, Lund eller Umeå. Eller i Göteborg. Läst något vanligt. typ dietist, ekonomi eller något kontoristaktigt, kanske bokföring, marknadsföring etc..?
Det finns mycket vanlgit att göra. Samtidigt kan jag göra det och något ovanligt. Eller göra det ovanliga vanligt och göra det istället. Vägskäl, förvirring!
På gott och ont är jag en sån som står ut. Har alltid funnit mig i det och tyckt om det rätt bra. Men kanske borde jag falla för den vanliga normala ramen och bli...i mitt tycke.. annorlunda. dvs..ovanlig.
Det vanliga är det som är ovanligt för mig! Så, now what?
Vi hade hästkurs för Ejlofur, och det gick faktiskt super. Eldir var en riktigt stjärna idag.
Det kändes "som vanligt". Men så fort man tänker efter känns det fortfarande lika tomt. Det är något som fattas, hela tiden. Jag tänkte mig en annan hund där jämte Eldir, en bulle som jag ska bli förvirrad av, En rottis med fel färger, en långhårig isländsk fårhund? Hur man än tänker så passar det inte riktigt in.
Det är fel. Allting. Idag kändes det som det inte ens existerat. Som att hundarna på något vis inte funnits, jag menar man bor hemma hos föräldrarna, utan hem, utan djur. Tillbaks på ruta 1. Förvirrad. Vad var fel med mitt sätt att leva (förrutom den älskade hatade illerlukten?) Varför ska man talas till rätta, eller passa in i en viss typ av livsstil?
Jag passar inte in alls. Och det kunde ju vara skönt, men det är det inte. Ibland önskar jag att jag var.. ja vaddå? Inte osynlig, och inte helt genomskinlig men nästan. Lite mer så, lite mer det, lite bättre på det, lite mindre driven där, lite mer vanlig där. Vanlig. Ett ord jag brukade hata. Som jag nu saknar. Jag vill att allt ska vara som vanligt.
Men vanligt är så långt ifrån mig att det känns som det mest obekanta ordet i världen just nu.
Tänker även på vad jag skulle kunna göra istället. Istället för djur. Jag skulle kunna resa. Vart vet jag inte, jag har ju rest väldigt mycket kortare perioder. Jag skulle kunna åka till Australien, det var rätt fint. Eller Thailand och träna thaiboxning på heltid. Eller till Island och bli bäst på islandshästar. Näää.. jag kanske kunde gjort något vanligare, pluggat i Stockholm, Lund eller Umeå. Eller i Göteborg. Läst något vanligt. typ dietist, ekonomi eller något kontoristaktigt, kanske bokföring, marknadsföring etc..?
Det finns mycket vanlgit att göra. Samtidigt kan jag göra det och något ovanligt. Eller göra det ovanliga vanligt och göra det istället. Vägskäl, förvirring!
På gott och ont är jag en sån som står ut. Har alltid funnit mig i det och tyckt om det rätt bra. Men kanske borde jag falla för den vanliga normala ramen och bli...i mitt tycke.. annorlunda. dvs..ovanlig.
Det vanliga är det som är ovanligt för mig! Så, now what?
Jag tänkte på er.
Datum: 2010-06-10 / Tid: 01:05:30Någonstans finns det en vår mitt i höstens stormar.
Någonstans i vinterns spår väntar det en sommar.
Och jag hoppas att du är där och bevisar vad kärlek är.
Men kan jag tro på kärlek, när den gör oss så ont.
Hur kan jag tro på livet, allt jag hör ekar tomt.
Jag har sett hur du kan le, jag har hört dig gråta
Det e alltid svårt att se kinder som e våta
Hur kan jag tro på kärlek när jag ser unga dö?
Jag e ensam mitt i havet, varje själ är en ö
Någonstans finns det en vår mitt i höstens stormar
Någonstans i vinterns spår väntar det en sommar
Jag behöver dig nära mig, jag vill känna dig bära mig
Hur kan jag tro på kärlek när jag vet unga dö?
För att dem tror att livet bara va ett litet frö
Någonstans finns det kärlek, någonstans finns det hopp.
Någonstans finns det värme, någonstans går sole upp.
Någonstans i vinterns spår väntar det en sommar.
Och jag hoppas att du är där och bevisar vad kärlek är.
Men kan jag tro på kärlek, när den gör oss så ont.
Hur kan jag tro på livet, allt jag hör ekar tomt.
Jag har sett hur du kan le, jag har hört dig gråta
Det e alltid svårt att se kinder som e våta
Hur kan jag tro på kärlek när jag ser unga dö?
Jag e ensam mitt i havet, varje själ är en ö
Någonstans finns det en vår mitt i höstens stormar
Någonstans i vinterns spår väntar det en sommar
Jag behöver dig nära mig, jag vill känna dig bära mig
Hur kan jag tro på kärlek när jag vet unga dö?
För att dem tror att livet bara va ett litet frö
Någonstans finns det kärlek, någonstans finns det hopp.
Någonstans finns det värme, någonstans går sole upp.
http://www.youtube.com/watch?v=a2sQuc5q3dU
Någonstans i vinterns spår väntar det en sommar.
Och jag hoppas att du är där och bevisar vad kärlek är.
Men kan jag tro på kärlek, när den gör oss så ont.
Hur kan jag tro på livet, allt jag hör ekar tomt.
Jag har sett hur du kan le, jag har hört dig gråta
Det e alltid svårt att se kinder som e våta
Hur kan jag tro på kärlek när jag ser unga dö?
Jag e ensam mitt i havet, varje själ är en ö
Någonstans finns det en vår mitt i höstens stormar
Någonstans i vinterns spår väntar det en sommar
Jag behöver dig nära mig, jag vill känna dig bära mig
Hur kan jag tro på kärlek när jag vet unga dö?
För att dem tror att livet bara va ett litet frö
Någonstans finns det kärlek, någonstans finns det hopp.
Någonstans finns det värme, någonstans går sole upp.
Send "Hur Kan Jag Tro På Kärleken?" Ringtone to Cell Phone
Någonstans i vinterns spår väntar det en sommar.
Och jag hoppas att du är där och bevisar vad kärlek är.
Men kan jag tro på kärlek, när den gör oss så ont.
Hur kan jag tro på livet, allt jag hör ekar tomt.
Jag har sett hur du kan le, jag har hört dig gråta
Det e alltid svårt att se kinder som e våta
Hur kan jag tro på kärlek när jag ser unga dö?
Jag e ensam mitt i havet, varje själ är en ö
Någonstans finns det en vår mitt i höstens stormar
Någonstans i vinterns spår väntar det en sommar
Jag behöver dig nära mig, jag vill känna dig bära mig
Hur kan jag tro på kärlek när jag vet unga dö?
För att dem tror att livet bara va ett litet frö
Någonstans finns det kärlek, någonstans finns det hopp.
Någonstans finns det värme, någonstans går sole upp.
http://www.youtube.com/watch?v=a2sQuc5q3dU
Söt liten dikt
Datum: 2010-06-10 / Tid: 00:46:22Hundens tal till matte.
Jag har ristat mina klor i mattes hjärta att hon är min.
Rakt i mina ögon har hon lovat mig trohet.
Jag lägger mitt huvud i hennes hand,
för hon tycker om mig.
Hennes svala händer leker över mitt heta skinn.
Innan jag somnar ser jag in i hennes ögon
för att när jag sover ha hennes bild i mitt minne.
När jag vaknar finns hon alltid där.
Jag är trygg nära hennes kropp för hon vaktar mig.
Hon är trygg nära min mjuka päls för jag vaktar henne.
Jag följer varje steg hon tar,
jag lyssnar på varje ord hon ger.
Jag har ristat med mina klor i mattes hjärta att hon är min.
Rakt i mina ögon har hon lovat mig trohet.
Jag lägger mitt huvud i hennes hand,
för hon tycker om mig.
Hennes svala händer leker över mitt heta skinn.
Innan jag somnar ser jag in i hennes ögon
för att när jag sover ha hennes bild i mitt minne.
När jag vaknar finns hon alltid där.
Jag är trygg nära hennes kropp för hon vaktar mig.
Hon är trygg nära min mjuka päls för jag vaktar henne.
Jag följer varje steg hon tar,
jag lyssnar på varje ord hon ger.
Jag har ristat med mina klor i mattes hjärta att hon är min.
Döda inte clownen!
Datum: 2010-06-09 / Tid: 21:31:37Den otroliga vandringen, har ni sett den filmen?
Det handlar om tre djur, två hundar och en raskatt. Raskatten är en tjötig bortskämd dam, hundarna den gamla Golden Retrivern Shadow, och Amerikanska Bulldogen Chans.
Shadow, Golden Retrivern är trofast och tar dom igenom farorna, Chans, Bulldogen, unghunden är den dundristiga, roliga, charmiga och påhittiga.
Zazzi, katten, är smart och egen, och bortskämd, som dom flesta raskatter är. Shadow trofast och smart, men dom två i all ära, vad hade filmen varit utan Chans, filmens mittpunkt, som ändå löser problemen till slut! Vad hade filmen blivit, utan den hunden? Clownen? Inte lika rolig.
Så ser mitt liv ut. Det är tomt. Det finns ingen clown kvar. Och Danmark ska förbjuda just Amerkansk Bulldog. För mig är alla kamp/clownhundar obetalbara. Finns inga hundar man skrattar så mycket åt! Med sin enorma envishet! Det gäller bara att kunna hantera det, och vara medveten om det.
Så ärligt talat, hoppas att Sverige inte går samma öde till mötes, hur kan man leva utan en bulldog, på något vis? (Bullmastiff är ändå snäppet bättre än alla andra) ;) Men bull-hundar, och "kamp"hundsraser, det är det bästa!
Döda inte Clownen! Ni förstör då hela mittpunkten, och charmen i Sveriges hundar!!!
Det handlar om tre djur, två hundar och en raskatt. Raskatten är en tjötig bortskämd dam, hundarna den gamla Golden Retrivern Shadow, och Amerikanska Bulldogen Chans.
Shadow, Golden Retrivern är trofast och tar dom igenom farorna, Chans, Bulldogen, unghunden är den dundristiga, roliga, charmiga och påhittiga.
Zazzi, katten, är smart och egen, och bortskämd, som dom flesta raskatter är. Shadow trofast och smart, men dom två i all ära, vad hade filmen varit utan Chans, filmens mittpunkt, som ändå löser problemen till slut! Vad hade filmen blivit, utan den hunden? Clownen? Inte lika rolig.
Så ser mitt liv ut. Det är tomt. Det finns ingen clown kvar. Och Danmark ska förbjuda just Amerkansk Bulldog. För mig är alla kamp/clownhundar obetalbara. Finns inga hundar man skrattar så mycket åt! Med sin enorma envishet! Det gäller bara att kunna hantera det, och vara medveten om det.
Så ärligt talat, hoppas att Sverige inte går samma öde till mötes, hur kan man leva utan en bulldog, på något vis? (Bullmastiff är ändå snäppet bättre än alla andra) ;) Men bull-hundar, och "kamp"hundsraser, det är det bästa!
Döda inte Clownen! Ni förstör då hela mittpunkten, och charmen i Sveriges hundar!!!
Typhundar och Hundtyper..
Datum: 2010-06-09 / Tid: 21:22:20Man läser ständigt om hundtyper. Senast var det 22 stycken som försökte bilas in, och hittades, och av jordbruksverkets regler, avlivades. Sen lägger dom fint upp dom på rad, och tar en bild. "Det känns jättejobbigt" säger dom sedan. Jävla skitregler! Jag förstår att karaktän är viktigt, och att rabiesfri hundar är A och O för vårat land. Men någon lösning måste väl funnits för 22 stycken hundar,mestadels valpar, att göra annat än att rada upp dom på det viset?
Sen finns det typer av hundar, det finns raser, det finns bland-raser, men en hund är alltid en hund. Vargens släkting, våran bästa kompis. Hundar, har inte djupare instinkter än sina hundinstinkter, sen har dom genom åren utvecklats olika, för olika syften och utseenden. Men folk verkar glömma, att en hundtyp, är alltid en hund!
Sen finns det typer av hundar, det finns raser, det finns bland-raser, men en hund är alltid en hund. Vargens släkting, våran bästa kompis. Hundar, har inte djupare instinkter än sina hundinstinkter, sen har dom genom åren utvecklats olika, för olika syften och utseenden. Men folk verkar glömma, att en hundtyp, är alltid en hund!
Förbjud kamphundar! Hjälper det?
Datum: 2010-06-07 / Tid: 10:47:00Okej jag är bestött! Har jobbat mycket och inte orkar skriva, och igår stod det Kamp/Mördarhundar ska förbjudas i Danmark! Katastrof! 11 hundraser ska inte få finnas, utöver dom tidigare två förbjudna raserna. Däribland hade våran Chili inte varit välkommen. När man tänker så känns det väldigt nära. Även Bullmastiffraserna ligger i riskzoonen, då det tydligen också är en "muskelhund".
Jag vill gå rakt på sak och säga att jag är så upprörd så jag vill skrika. Det handlar ju inte om rasen, utan om ägaren i andra sidan kopplet! Vi måste stoppa hundrasismen!
Jag är för alla hundar, och jag är för alla människor, men jag ska skriva lite i mänsklig form och se om det kanske kan träffa lite mer rätt, för folk verkar inte förstå vad dom yttrar sig om!
I Somalia, Irka och Afghanistan, tex, är barn med i krig. Det är alltså krigsbarn. Dom blir aggresiva och kan skjuta ihjäl en annan människa. Förbjud dom! Eller? Jag menar dom kan skjuta en annan människa, dom kan ju inte komma hit och para sig, det ligger ju i generna! ELLER? Faktum är, att det är uppfostran och omgivningen som skapar krigsbarn, skulle det på något sätt vara genetiskt? Ja, ett krigsbarn med krigsföräldrar kan ha lättare att döda än ett okrigsbarn i ett okrigsland, men det beror inte på genetiken, det beror på omgivningen och att dom fortsätter växa upp och se föräldrarna skjuta. Så är det med hundarna med. Att ta en 8 veckors valp och säga "den har aggresiva anlag" är vansinne!! VANSINNE!
Alla valpar har alla förutsättningar att sluta bra. Med den vettig förebild. Dvs om ett krigsbarn föds i ett krigsland men direkt kommer till, tex Sverige, så är ju inte det något som utvecklar hur det barnet blir när den kommer ifrån det landet, om det görs i tid innan den börjar förstå vad som pågår. En valp är samma, den kan ha föräldrar som bitit, men det har inget med valpen i sig att göra. Sen spelar "muskelhund"sidan i i den bemärkelsen att det är som brukshundar, den behöver aktiveras, mycket!
Alkohol är ju farligt , och folk som dricker det blir farliga i många fall. Allt från våld i hemmet osv blir värre med alkohol, men jag vet, istället för att förbjuda alkohol (som i vissa fall kan gå jättebra att dricka om man hanterar det med sunt förnuft, och i vissa fall kan bli "för mycket") Men, istället för att förbjuda alkohol, förbjud alkolister! Ja! bra, för om man förbjuder alkolister så slutar dom med det, det är inte så att om man tex förbjuder vodka, kommer ha folk som istället börjar med gin? Asså, fatta min tanke, om man förbjuder en sak tar det inte bort problemet. Förbjud pitbull, amstaff etc säger inte att inte rottweiler,boxer är nästa att bli fel hundägares nya leksak. Dessutom har polisen schäferhundar, som kan attackera, så det ligger väl med i bra blivande kamphundszoon? Ta bort något, så kommer det något nytt, så är det.
Att arbeta utifrån problemet är en förutsättning, att införa hundkörkort är en annan sak, och kanske, behöver vi faktiskt det. Man behöver få upp ögonen för att ha hund är ett ansvar! Inget man kan göra på en kafferast om det ska fungera hela livet. Dessutom, jag hade själv en av två hundar som var kamphundsraser i. Hon var vad många kallade omöjlig i sitt katthat. Aggresivitet. Eller? Nej, jag fick chansen att jobba med Chili, och äga henne i ett års tid. Katthatet bestod av osäkerhet, som istället blev aggresivt. Med rätt metoder och något som jag fick erfara, TÅLAMOD, så gick det. Det gick jättebra! Hon älskade våra katter på slutet! ÄLSKADE!
Vad jag lärde mig av Chili, våra AMSTAFFblandis, var mycket. Otroligt mycket. Även dom hundar som hamnat fel har en framtid, det behövs bara mer som mig, och midre som riksdagsledamoten Rolf Gunnarsson (M) som är för ett förbud.
Men ett hundkörkort kan vara en bra grej om folk och uppfödare följer det! Jag menar det finns fall där folk inte tar hand om sig själva, eller blir ifråntagna sina egna barn, men hund det skaffar dom hur lätt som helst, och vad säger inte då det om hur den hunden troligtvis utvecklas? Självklart vill jag att dessa raser hamnar rätt, och att folk förstår att regler, motion och en konsekvens ägare är A och O.
Hoppas nu hundsvergie jobbar TILLSAMMANS för en bättre lösning för hundarnas skull, istället för att skjuta problemet vidare till andra raser!
Nedan är Danmarks lista på förbjudna raser.
Jag vill gå rakt på sak och säga att jag är så upprörd så jag vill skrika. Det handlar ju inte om rasen, utan om ägaren i andra sidan kopplet! Vi måste stoppa hundrasismen!
Jag är för alla hundar, och jag är för alla människor, men jag ska skriva lite i mänsklig form och se om det kanske kan träffa lite mer rätt, för folk verkar inte förstå vad dom yttrar sig om!
I Somalia, Irka och Afghanistan, tex, är barn med i krig. Det är alltså krigsbarn. Dom blir aggresiva och kan skjuta ihjäl en annan människa. Förbjud dom! Eller? Jag menar dom kan skjuta en annan människa, dom kan ju inte komma hit och para sig, det ligger ju i generna! ELLER? Faktum är, att det är uppfostran och omgivningen som skapar krigsbarn, skulle det på något sätt vara genetiskt? Ja, ett krigsbarn med krigsföräldrar kan ha lättare att döda än ett okrigsbarn i ett okrigsland, men det beror inte på genetiken, det beror på omgivningen och att dom fortsätter växa upp och se föräldrarna skjuta. Så är det med hundarna med. Att ta en 8 veckors valp och säga "den har aggresiva anlag" är vansinne!! VANSINNE!
Alla valpar har alla förutsättningar att sluta bra. Med den vettig förebild. Dvs om ett krigsbarn föds i ett krigsland men direkt kommer till, tex Sverige, så är ju inte det något som utvecklar hur det barnet blir när den kommer ifrån det landet, om det görs i tid innan den börjar förstå vad som pågår. En valp är samma, den kan ha föräldrar som bitit, men det har inget med valpen i sig att göra. Sen spelar "muskelhund"sidan i i den bemärkelsen att det är som brukshundar, den behöver aktiveras, mycket!
Alkohol är ju farligt , och folk som dricker det blir farliga i många fall. Allt från våld i hemmet osv blir värre med alkohol, men jag vet, istället för att förbjuda alkohol (som i vissa fall kan gå jättebra att dricka om man hanterar det med sunt förnuft, och i vissa fall kan bli "för mycket") Men, istället för att förbjuda alkohol, förbjud alkolister! Ja! bra, för om man förbjuder alkolister så slutar dom med det, det är inte så att om man tex förbjuder vodka, kommer ha folk som istället börjar med gin? Asså, fatta min tanke, om man förbjuder en sak tar det inte bort problemet. Förbjud pitbull, amstaff etc säger inte att inte rottweiler,boxer är nästa att bli fel hundägares nya leksak. Dessutom har polisen schäferhundar, som kan attackera, så det ligger väl med i bra blivande kamphundszoon? Ta bort något, så kommer det något nytt, så är det.
Att arbeta utifrån problemet är en förutsättning, att införa hundkörkort är en annan sak, och kanske, behöver vi faktiskt det. Man behöver få upp ögonen för att ha hund är ett ansvar! Inget man kan göra på en kafferast om det ska fungera hela livet. Dessutom, jag hade själv en av två hundar som var kamphundsraser i. Hon var vad många kallade omöjlig i sitt katthat. Aggresivitet. Eller? Nej, jag fick chansen att jobba med Chili, och äga henne i ett års tid. Katthatet bestod av osäkerhet, som istället blev aggresivt. Med rätt metoder och något som jag fick erfara, TÅLAMOD, så gick det. Det gick jättebra! Hon älskade våra katter på slutet! ÄLSKADE!
Vad jag lärde mig av Chili, våra AMSTAFFblandis, var mycket. Otroligt mycket. Även dom hundar som hamnat fel har en framtid, det behövs bara mer som mig, och midre som riksdagsledamoten Rolf Gunnarsson (M) som är för ett förbud.
Men ett hundkörkort kan vara en bra grej om folk och uppfödare följer det! Jag menar det finns fall där folk inte tar hand om sig själva, eller blir ifråntagna sina egna barn, men hund det skaffar dom hur lätt som helst, och vad säger inte då det om hur den hunden troligtvis utvecklas? Självklart vill jag att dessa raser hamnar rätt, och att folk förstår att regler, motion och en konsekvens ägare är A och O.
Hoppas nu hundsvergie jobbar TILLSAMMANS för en bättre lösning för hundarnas skull, istället för att skjuta problemet vidare till andra raser!
Nedan är Danmarks lista på förbjudna raser.
Pitbullterrier
Fila brasileiro
Dogo argentino
Amerikansk staffords-hireterrier
Tosa inu
Boerboel
Kangal
Centralasiatisk ovtcharka
Kaukasisk ovt-charka
Sydrysk ovt-charka
Tornjak
Sarplaninac
Staffordshire bullterrier
Amerikansk bulldog
Keep on falling..
Datum: 2010-06-03 / Tid: 20:47:06Salen Al Fakir gjorde en bra låt, Keep on walking. Jag tänkte själv skriva en uppföljare på den "Keep on falling" som i att falla. mörkt. djupt. osynligt. Ingen ser ens fall. Det är inte som ett hål som breder ut sig, nej, det är tvärtom något som äter på än inifrån. Dessvärre lär det inte bli uppenbart genom att det ploppar ut en tand genom magen, jag menar, det är inte riktigt så jag blir uppäten.
Jag har rätt svårt för första gången på länge att sätta ord på mina känslor. Jag jobbar och trivs förvånansvärt bra med det, det är där jag kommer ut! Sen har man gjort lite saker, träffat lite vänner och det är i det stora hela trevligt, såklart! Men det är det där när man kommer hem hur man omedvetet inte kan känna sig normal med att vara ute en hel kväll. Jag har inte på nästan 3 år varit ute en hel kväll, jag menar max 5 timmar har fungerat om man inte haft hundarna med sig.
Men nu kan man tro att folk tycker att man ska "passa på" innan nästa vovve. Passa på? Att gå ut hela natten? Men det är ju onormalt i mitt fall! Det känns weird, om vi, båda 2, samtidigt ska kunna festa hela natten, utan hundvakt. Det är inte tanken det är fel på, det är rutinen. Jag har ändrat så många rutiner! Till det sämre. Men skulle jag upprätthålla dom hade man känt sig fjantig. Gå ut 20 gånger om dagen, själv, var ute och festa 5 timmar, bara för att? Jag försöker släppa mina hundrutiner men dom sitter i ryggmärgen. Det är svårt.
Att gå direkt från jobbet o göra.. vad jag vill. Det har heller aldrig gått utan att åka fort hem, därför har jag alltid bråttom hem. Det har jag alltid haft! Suck. Det blir bara mer och mer saker ju mer man gräver. Trodde mitt fallande var över. Men jag hade tydligen fel, igen. Livet upphör aldrig att förvåna..
Jag har rätt svårt för första gången på länge att sätta ord på mina känslor. Jag jobbar och trivs förvånansvärt bra med det, det är där jag kommer ut! Sen har man gjort lite saker, träffat lite vänner och det är i det stora hela trevligt, såklart! Men det är det där när man kommer hem hur man omedvetet inte kan känna sig normal med att vara ute en hel kväll. Jag har inte på nästan 3 år varit ute en hel kväll, jag menar max 5 timmar har fungerat om man inte haft hundarna med sig.
Men nu kan man tro att folk tycker att man ska "passa på" innan nästa vovve. Passa på? Att gå ut hela natten? Men det är ju onormalt i mitt fall! Det känns weird, om vi, båda 2, samtidigt ska kunna festa hela natten, utan hundvakt. Det är inte tanken det är fel på, det är rutinen. Jag har ändrat så många rutiner! Till det sämre. Men skulle jag upprätthålla dom hade man känt sig fjantig. Gå ut 20 gånger om dagen, själv, var ute och festa 5 timmar, bara för att? Jag försöker släppa mina hundrutiner men dom sitter i ryggmärgen. Det är svårt.
Att gå direkt från jobbet o göra.. vad jag vill. Det har heller aldrig gått utan att åka fort hem, därför har jag alltid bråttom hem. Det har jag alltid haft! Suck. Det blir bara mer och mer saker ju mer man gräver. Trodde mitt fallande var över. Men jag hade tydligen fel, igen. Livet upphör aldrig att förvåna..
Får man ta hunden med sig in i himlen?
Datum: 2010-06-02 / Tid: 00:08:07
Vi pratar mycket om er, som vanligt.
I olika sammahang. Tex träffar jag folk som jag inte ser så ofta, nu igen och springer på folk lite här och där, i samband med det så börjar man prata med folk utanför den närmsta kretsen. Troligen så tror folk att det börjar bli bättre, att jag börjar bli "som vanligt" etc.
Ja vad ska man säga, jag är inte längre rädd för att dö. Dör jag, så avslutas livet i värsta fall. Annars, så kanske man, om man ska vara vidskeplig, återser er. Ni gick ju ändå bara lite i förväg på era egna små äventyr.
Ni sover bra där iaf, vid bäcken, hör fåglarnas kvitter och vindens sus. Ni älskade ju skogen.
Djurmänniskor mår bättre, rent generellt. Djurmänniskor har en bättre "leva för stunden" harmoni än annat folk. Dessutom har dom en bättre stressnivå än icke-djurmänniskor. Det är så gott som bevisat. Sen ska man inte tala om ansvaret man tar, den osjälviska sidan vi plockar fram, vi lär oss vara plikttrogna, och konsekventa. När man som (dom allra flesta) djurägare offrar så mycket för ett djur, är det självklart att det förmänskligas, och blir viktigare och viktigare ju längre man har det. När djurets liv sen tar slut, för det gör det, oftast innan vårat, så stor man där. Ensam.
Chocken, Saknaden, Ovissheten är obeskrivlig. Men det jag alltid faller tillbaka på är det värsta av allt. Värre än Chocken, som om den än går över ändå ligger som ett mörkt moln runt hjärtat, värre än Saknaden, för Saknaden kan efter ett tag ta fram även dom fina bilderna, värre än Ovissheten, varför, hur, när.. När Ovissheten får sin förklaring släpper man ofta den, och Saknaden finns kvar, tillsammans med det värsta, det värsta är Tomheten.
Man kan aldrig vänja sig vid det. Man kan vänja sig vid att vara ledsen, chockad och ensam. Men man kan aldrig någonsin, vänja sig vid tomheten. Att det är just, TOMT. Sorg kan inte jämföras, Den är helt individuell och det viktigaste är att vi kommer ihåg att den måste få vara det.
Nu blev detta mycke tankar som behövde komma fram, igen. Och lite snurrigt, men min sista poäng är inte om man får ta hunden med sig in i himlen, för om det finns en himmel är det självklart. För om det finns en himmel, utan mina hundar, så är det ingen himmel. Så det så.
så småningom kommer de glada minnena tillbaka och överskuggar sorgen och saknaden. Jag tänker låta sorgen få ta den plats den behöver, men den ska banne mig inte få förlama mig. Min älsklingar skulle inte ha velat ha det så, och det skulle inte vara ett värdigt eftermäle för dom. Jag försöker fokusera på vad lyckligt lottad jag var/är som fick uppleva dessa fantastiska unika hundar!
Änglahund
Datum: 2010-06-01 / Tid: 23:17:20Hjärtat i halsgropen för en stund
Datum: 2010-06-01 / Tid: 00:11:49Jag fick inte den bästa upplevelsen vid stallet idag, det hade hänt något så hela området var avspärrat, precis runt vårat stall. Fantasin skenade iväg och jag såg för mitt inre 5 döda hästar, däribland Eldir.
Dock räckte det med 3 minuters promenad, en häst som kommer när han ser än och är glad, så la sig paniken, men det var ändå äckligt att hela vägen var avstängd, vet inte vad det var, räddningskåren åkte men det låg saker på marken, såg dock inget blod.
Man får lite knepig panik ibland. Men med mina senaste "erfarenheter" är det kanske inte heller så konstigt.
För övrigt har jobb avlöst min senaste tid. Passade på att hänga lite mer Robert Aschberg också ;) Nej, jag är inte SÅ imponerad av kändisar men han är jävligt cool. :)
Passar på att jobba en del nu, då är man verklignen igång. Eyjlovurkursen närmare sig med stormsteg, hoppas Eldirs kondis är okej trots mina tafatta igångsättningsförsök.. Får ta de lugnt på kursen i annat fall, han ska inte lida för min o-ork... Men vi brukar ha bra nivå ändå, min prins och jag!
Faktiskt tränat lite själv också, gud vad jag älskar älskar älskar min thaiboxning. klubben. vännerna. känslan. det är alltid samma, även om folk kommer och går, tränare byts ut lite titt som tätt och formen går upp och ner, det är en färskvara!! det känns alltid rätt än så länge, och håller mitt psyke i balans. i love it.
Det är en dag imorgon också så det är väl dags att gå och knyta sig.
Ta hand om er där ute!
Dock räckte det med 3 minuters promenad, en häst som kommer när han ser än och är glad, så la sig paniken, men det var ändå äckligt att hela vägen var avstängd, vet inte vad det var, räddningskåren åkte men det låg saker på marken, såg dock inget blod.
Man får lite knepig panik ibland. Men med mina senaste "erfarenheter" är det kanske inte heller så konstigt.
För övrigt har jobb avlöst min senaste tid. Passade på att hänga lite mer Robert Aschberg också ;) Nej, jag är inte SÅ imponerad av kändisar men han är jävligt cool. :)
Passar på att jobba en del nu, då är man verklignen igång. Eyjlovurkursen närmare sig med stormsteg, hoppas Eldirs kondis är okej trots mina tafatta igångsättningsförsök.. Får ta de lugnt på kursen i annat fall, han ska inte lida för min o-ork... Men vi brukar ha bra nivå ändå, min prins och jag!
Faktiskt tränat lite själv också, gud vad jag älskar älskar älskar min thaiboxning. klubben. vännerna. känslan. det är alltid samma, även om folk kommer och går, tränare byts ut lite titt som tätt och formen går upp och ner, det är en färskvara!! det känns alltid rätt än så länge, och håller mitt psyke i balans. i love it.
Det är en dag imorgon också så det är väl dags att gå och knyta sig.
Ta hand om er där ute!
