Regelbundna vanor hjälper mot allt – nästan. Trots allt tal om flexibilitet envisas vår kropp med att vilja ha mat och sömn på regelbundna tider. Man ska sova si eller så många timmar per natt (själv sover jag så mycket som möjligt så ofta som möjligt ;) Men visst, efter ett tag vaknar man och då vill man göra något, vad som helst, vår generation är väldigt raslös av sig. Eller är det vanorna som ger trygghet?

Man längtar hela tiden bort och efter nya äventyr, se andra platser och uppleva saker. But why? När jag är borta så längtade jag alltid hem. Eller det är fel och säga för ett hem är bara en plats, en byggnad. Jag längtade efter mina djur. There, you got me again.

Jag har ibland klurat över mina livsval, vart jag skulle resa, hur länge och vad som skulle hända där om jag inte haft djur, och nu när jag faktiskt inte har det finns det som jag vetat hela tiden, inget jag saknar mer. Och jag är beredd att erkänna Jag tror att vi med alla våra vanor mer eller mindre söker trygghet. Människor gillar den känslan – av att det finns något vi kan luta oss tillbaka på.

Jag säger inte nödvändigtvis att djuren bara ger mig trygghet, men det ger mig en längtan att komma hem, att hitta på saker och att bli just glad. Men så känner nog många för sina barn. Och jag vill också ha barn, men jag vill för den sakens skull inte leva utan djur. Jag blir glad när jag ser ett hund som är trött, med glad svans. När jag ser att dom äter något dom gillar, jag trivs med tanken att förfylla en hästs vardag med att den får vara lös och glad och jobba på sina villkor. Jag gillar djupet och enkelheten hos djur. Det blir på sätt och vis mina förebilder, fasstän jag är deras. En give and take- relation.

Jag tror att vanor och rutiner i livet är ett sökande efter trygghet – och förändringar i någonting man aktivt söker trygghet i resulterar i en bristande trygghetsbild. Varför är då trygghet så viktigt? Jag vet inte. Men jag har tex inte känt mig så hemma i lägenhet och är otroligt glad över att kunna få möjlighet till något annat, samtidigt som jag skulle kunna bo där hela mitt liv för jag hade djuren där och dom var glada. Slutsatsen blir att djur är trygghet och något älskvärt, det är inte bara det att jag "hjälper dom" och "offrar mig för dom" jag gör det för att jag vill och för att det är det bästa som finns.

Eldir och jag har tex haft 9 års dag. (Han fyller dessutom år på min födelsedag) :) Jag fick honom när jag var 16 år. Tack mamma och pappa! Han är 15 nu. Andra utvecklas med nya hästar och visst det är klart att man gör det! Men samtidigt finns det inget bättre än att utvecklas med en häst. En häst är en personlighet och man kan träffa många underbara hästigheter, men jag trivs bra med min. Ju mer man lär känna ju mer kär blir man. Det är underbart att veta undermedvetet vad ett djur orkar, vill och faktiskt tänker i vilka situationer och om något går fel veta varför, för att man känner sitt djur.

Så känn era djur, känn dom på djupet och fascineras. Jag har gjort det nu med Eldir vi tog en ny riktning i vår "relation" ;-) Jag red barbacka utan tyglar med bara ett snöre runt halsen och precis som jag trott så förstod han mig nästan fullt ut. Han kunde skritta, trava, backa och tölta utan träns och sadel. Han är amazing! För han litar på mig och jag litar på honom. Visst är väl det ändå ett utmärkt utbyte? ;-)

Idag så var vi i stallet en sväng och fixat saker på IKEA. Känns som man ska flytta hemifrån för första gången. Men vi hittar saker sakta men säkert iaf, så det känns postivt för framtiden.

Vill köpa möbler men vart ska man göra av allting? Det är det som är så snurrigt och få ordning på känns det som. Måste fokusera på att bli av med lägenheten asså, snart måste väl ändå semestrarna var slut?

Mamma och jag var ute på promenad sen med och såg en liten vit lurvig hund. Den såg så skumm ut och inte glad eller busig utan helt förvirrad, försökte vissla och ropa men då sprang den iväg. Vi körde tillbaka med bilen efter promenaden också, men hittade den inte. Knepig vovve, den bodde säkert här någonstans men jag har inte sett den innan direkt när jag tänker efter... :-(

Hur som helst, ser jag den ska jag fånga den och ja, jag vet inte men det är väl typiskt mig, gillar inte ensamma hundar utan ägare som letar eller ropar efter dom,det känns inte bra i magen! Men skulle jag springa på den igen så uppdaterar jag er. Kändes väl dessutom lite ovant att jaga en hund som springer ifrån än, men det är inget att hänga upp sig på.

Vi hundjaktar på andra sätt, iaf i saker. Vi hittade detta halsbandet med halvstryp och i älgskinn, det var ju bara så klockrent, mjukt och tufft i en mer rosa färg än vad som syns här. ;-) Antingen får man en hund i bra size som det passar på direkt eller så får man en valp som växer i det (eller båda) men bara en som kan ha det, så jag ser fram emot att köpa många fina halsband, det är nog min större last i doggyvärlden. Men nått måste man roa sig med eller hur? ;-)

Alltid svårt att chansa med storlek men det är värt ett försökt, snyggt var det hur som helst! :-)

Jag hittade denna bilder igen. Jag älskar den. Den är så klockren! För jag har alltid följt min inre röst! Om det är så att kärlek kommer i många formen och från många håll, får man då inte ta emot det? Jag menar jag har aldrig trott på ödet. Men i vissa fall tror ödet på mig. Trots allt som hänt, så vill jag inte tro på ödet, men jag vill för den sakens skull inte sluta tro. Och nej, jag är INTE troende. Men jag tror gärna på något, nått, eller mig själv.