Det är typ omöjligt att efter ett träningspass ångra att man genomfört det. Ändå har det faktiskt varit omöjligt tidsmässigt att få ihop det för mig. Men nu är det äntligen klart! Japp, mina G på kurserna är klara. Inte en lektion i sikte!

Men precis som när man kört på i 100 och slappnar av kommer den där slutkördheten. Extra påtaglig brukar den vara när man väl får semester eller är ledig efter en jobbig period och BAM så blir man sjuk.

Detta vill jag då inte tänka på eller råka ut för, så nu lägger jag fokus och tid på min träning igen! Intresseklubben antecknar?

Ibland tror jag att om man inget har, så är det svårare att sticka. Har man något är man inte lika rädd att släppa taget och våga åka. Jag råkade komma i kontakt med en rumänsk sida med hundar. Var rätt längesen jag kände att jag ville åka så mycket som då.

På Irland var jag hos min svenska kompis irländska kompis. Det låg en jättefin labbe utanför hennes fönster den hade vandrar runt där en vecka med halsband. Stackars krake, troligtvis övergiven. Irland överger fruktansvärt mycket hundar faktiskt. Men dom rumänska är svårt att inte känna ännu mer för.

Hoppas att när jag har stabilare ekonomi och gubben är färdigpluggad att man kan åka ner om så bara 1-2 veckor och volentära. Jag hade velat göra skillnad någon gång "på riktigt".

Men först får man ta hand om det man har helt enkelt.

Läste om en bok nyss med, måste hitta något nytt att läsa. Men här har ni ett väl valt citat från boken. Ciao.

Oroa dig inte, jag är fortfarande här alltså kvar där jag lämnade er. Vaken i sängen. Sömnbristen blir snart uppenbar igen.

Egentligen förstår jag inte varför det inte blir lättare ju längre in i veckan man kommer, att somna menar jag eftersom man blir ju bara tröttare och tröttare, men somnar inte ändå. Grinigheten förblir osagd.

Troligtvis blir småsaker större bara för att kroppen krånglar. Men ni folk som krånglar till det... SKÄMMES, ta mig fan!

Jag har kommit på att min egentid är mer än välbehövlig. Och imorgon ska jag få tillbaka den!! Äntligen! Att läsa två kurser på dubbel fart 10 veckor kändes
då som en bra ide samtidigt som man jobbar.

I min åtanke måste jag pressat bort vanliga livet med hundar, hästen och hemmet med allt vad det innebär. Samt sömn. Jag funkar absolut inte utan det. Men nu är det ett prov imon och en inlämning så har jag förhoppningsvis iaf klarat G. Känner mig mer garderad för framtiden på så vis med.

Detta har man gjort för sin skull, såklart. Men ingenting för mig i nuet. Nu har jag snart sommarlov. Och 5 veckor kvar till semester. Det går åt rätt håll utan tvekan! Jag borde nog bli lugnare och mer harmonisk snart med.

Hoppas att kunna fortsätta träna nu då. Det ända där jag bestämmer hur hårt jag vill köra, och alltid har lite mer att ge. Jag saknar det oerhört. Thaiboxningen efter imon kommer jag! Ostoppbar snart.

Men först ska jag sova på det!

Skolan ska bli klar med mina kurser, jag går på nytt jobbschema i 5 veckor. Sen har jag sen semester. Men det är bra. Fint på nått vis, när allting börjar gå ner i tempo och man känner hur stressen försvinner.

Tänk att ett SMS från en nära vän kan vända rätt mycket ilska och frustration till skratt. Det är då man vet att man har underbara vänner, eller ja, det vet man ju hela tiden men man blir påmind på ett sånt sätt att glädjen kommer från magen och hela vägen upp i ansiktet.

Älskar er alla typ. Så mycket kärlek besitter jag idag.

Vi kom inte vidare. Det roliga är över innan det ens börjat. Nåväl..

Därför jag inte tävlar och sånt. Är sån sjukt dålig förlorare helt enkelt.

Det händer att man tar folk för givet. Men det är inte alltid så säkert av olika anledningar att dom alltid kommer finnas där.

Vi måste uppskatta varandra mer. Ibland får jag sådana stunder när jag vill grabba tag i en person och skrika hur jävla viktig den är för mig. Jo, jag stoppar mig 99% av gångerna och håller tyst. Dom 1% av gångerna jag ger mig in i en djup diskution och vill klargöra min kärlek blir det mest påhopp. Det känns tråkigt. Jag vill ju öppna mig, jag upplever mig som öppen men mot alla. Gillar att krama folk och sånt fysiskt.

Troligtvis är man i slutändan rädd att öppna sig, bli sentimental i onödan för att folk ska tro att fyllan pratar eller att det är för att jag är deppig. Nu är jag inte deppig, och jag är nykter. Och du är fortfarande lika viktig för mig. There.

Det händer att man tar folk för givet. Men det är inte alltid så säkert av olika anledningar att dom alltid kommer finnas där.

Vi måste uppskatta varandra mer. Ibland får jag sådana stunder när jag vill grabba tag i en person och skrika hur jävla viktig den är för mig. Jo, jag stoppar mig 99% av gångerna och håller tyst. Dom 1% av gångerna jag ger mig in i en djup diskution och vill klargöra min kärlek blir det mest påhopp. Det känns tråkigt. Jag vill ju öppna mig, jag upplever mig som öppen men mot alla. Gillar att krama folk och sånt fysiskt.

Troligtvis är man i slutändan rädd att öppna sig, bli sentimental i onödan för att folk ska tro att fyllan pratar eller att det är för att jag är deppig. Nu är jag inte deppig, och jag är nykter. Och du är fortfarande lika viktig för mig. There.

Det är svårt att hålla ut för någon annan när man knappt orkar hålla sig själv flytande. Tänk dig att du simmar och får panik för du är trött och ser inte land och plötsligt kommer en person och klamrar sig fast vid dig. Fullständig panik först och troligtvis drunknar båda två i slutändan.

Det är lättare att vända om och gå när hela ens perfekta värld brinner upp.

Lustigt att just jag använder dom orden för tillfället men jag vill trycka in det, att man tar sig igenom så sjukt mycket skit. Man tar sig till och med igenom det så mycket att man inte ältar det varje dag och faktiskt blir lycklig och får ett normalt liv igen.

Alla gör vi misstag och det händer saker man inte kan rå för. Men man kan välja hur man hanterar det. Vända ryggen till funkar i många fall men inte om man lämnar kvar hjärtat när man går. Tänk på alla misstag du gjort i livet, dom gångerna du behandlat folk illa. Skäms en gång till. Sen släpp det och bli bättre i framtiden det är typ det bästa du kan få ut av dom jobbiga stunderna. Efterklok kallas det visst.

Jag vet att jag ofta säger att jag är ledsen till personer när man helst av allt vill ta tag i deras axlar, ruska dom hysteriskt fram och tillbaka och skrika. Typ något i stil med VAFAN HÅLLER DU PÅ MED? Jag tycker att folk är bättre eller borde vara bättre än dom kanske är. Inklusive mig själv. Men vi är inte bäst, bara mänskliga. Men man ska alltid vara snäll, och ödmjuk.

Vänner kommer i oerhört många former. Och från oväntade håll. Rätt kul att se hur olika mina vänner är. Men man märker att dom kommer väldigt bra överens med varandra. Så jag tror jag har bra människokännedom. Dom jag i regel släpper in släpper jag in fort och dom har jag också kvar.

Det går inte riktigt att leva med sig själv om man ska anpassa om sig efter umgänge. Jag är lyckligt lottad och glad att det finns plats och glädje i att vara mig själv.

Synd att det inte finns mer timmar på dygnet bara, så man hade hunnit träffa folk ännu mer och gjort fler roliga saker oftare. Men nu är det roliga veckor på intåg. Kalas imon och utgång på det. Snart midsommar med. Underlättar enormt med roliga tillställningar så slipper jag gråta över min dumma idé att lägga in min semesterstart v.30.

Har precis upplevt att mirakel sker när man pratar med folk :) Man lyckas i många fall få mer än det man ber om. Oerhört glädjande. :) Antar att eftersom man oftast tar upp något jobbigt är man inte inställd på någon mirakulös lösning.

Så när flera jobbiga problem får fantastiska lösningar då är det jag som börjar skratta. Tack för dom senaste 4 dagarna. Det gjorde jag bra!

Ibland känns det som att jag pratar med en vägg om jag pratar med någon. Man får inte vidare mycket utbyte av det. Antingen blir man ett "tycka synd om mig" projekt eller så belastar man folk.

Det är väl dock ofrånkomligt att man måste prata med någon ibland. Själv väljer jag oftast "väggen" dvs hålla det för mig själv. Inte bara för att det är lättast utan även för att inte belasta andra. Nåväl. Mina 24,5 första år i livet gick tämligen felfritt. Perfekt. Tryggt. Sen vet jag inte vad som hände men det känns rätt mycket som att man får sota för alla bra trygga år man tidigare haft.

Det är väl ingen hemlighet att jag mått skit direkt. Eller varit lägre än lägst. Eller att det är svårt att förstå mina val men mina val har varit viktiga och lite galna. Kanske vill passa på att tacka alla som funnits där under död och sorg men som valde att finnas kvar med lyckan och glädjen. Även om jag fått perspektiv på livet har jag ändå "småsaker" och "svek" att reda ut. Egentligen är det rätt stora saker som jag tar mig igenom nu med. Tiden läker kanske faktiskt alla sår, men det tar jäklar i mig just det, tid.

Man kan inte heller pressa fram lycka eller jaga den. Men det är alltid skönt när man oftare och oftare kommer på sig själv med att vara pigg, glad, och att man skrattar. Man tar sig nog igenom allt om man värdesätter livet lite mer istället för att slösa bort det på småsaker.

Men nu när man känner igen väggen så ser han mest gråvit, dyster och jävligt stel ut. Så kanske blir det en djupare blondin med mer egna tankar som snurrar eller så blir det mer på denna sidan. Inte för att jag tror att någon läser direkt, men för att det känns mänskligare att skriva till sig själv eller främlingar framför att hälsa på en betongvägg. Därför är det extra skönt just nu med ni som finns där i min nyvunna glädje. För då får man livslust!

Undrar om det är min nyvunna sena kaffevana som gör att man ligger sömnlös trots att från början gick och la sig i tid. Aaaaaaahhhhh!!!! Tokig!

Vet du känslan av att däcka av trötthet, och vakna och förbli pigg. Jättepigg? Jag menar det är ingen logik i att oroa sig för att andra kanske är oroliga för att dom kanske blir sämre för att dom är oroliga. Man kan inte omedvetet eller medvetet rädda någon med oro eller från oro hur gärna man än hade velat. Slutar bara med att man är sjukt orolig själv. Jag brukar bli lugn av vovvarnas snarkljud men idag hjälper inte det. Nu lyssnar jag istället på fågelkvitter och hur rogivande det än är så är det inte minsta sövande.

Ofta kommer det söndagstankar. Idag var inget undantag. Jag hoppas du hittar någon som vill skriva Tomas Ledin låtar om dig. Inte för att du nödvändigtvis behöver gifta dig med en musiker, men jag hade gärna sett att hans känslor uttrycktes så. Jag vill att du ska ha Romantik. Glädje. Okomplicerad passion. Lycka. En stöttepelare. Som finns där även om du vill viga ditt liv åt att bli städare, svampodlare eller rymdskeppskapten. Jag vill bara att det ska finnas någon för dig, som ser det positiva på ett riktigt plan hur konstigt det än må vara. Det hör kanske inte till vanligheterna att man har större krav på någon annans lycka än på sin egen. Men jag har nog det för dig, och några få till. Man kan inte släpa på weirdos och energitjuvar hela tiden. Man kan inte hänga upp sin lycka på andras olycka. Man måste våga vara lycklig och jag hoppas du blir redo någon dag. Att hitta något som är bättre än bra, mer verkligt än drömmar. Jag hoppas du inser att precis så lycklig
du drömmer om att bli, är det ända jag hoppas du nöjer dig med. Under tiden finns jag här och hoppas få dig att inse det.

Det fanns dagar då jag kände mig rädd att jag var påväg att bli känslolös. Totalt onödig rädsla med facit i hand. Fast min åtaganden har på senare tid blivit lite väl stora. Jag vet att allt bli bra mycket bättre när man tar sig igenom en jobbig tid fast ibland är man så inne i sitt eget huvud att man känner att vissa som har det svårt är man inget vidare stöd till. "Ni" sa att ni förstod och det gör ni säkert också, men jag hade ändå hellre önskat att jag kunde koppla bort det och koppla på att vara en bättre vän i "erat" liv just när "erat" liv är totalt upp och ner. Men jag finns här när det gäller. Jag bara hade känt mig mer nära om jag hade kunnat tillföra mer, eller finnas till oftare.

Funderar ibland på om jag trots min positiva anda klagar mycket. Eller i onödan. Har märkt att jag är lite mer stel på senare tid. Tror även jag vet vad det beror på men det hör inte hit så direkt. Utan jag funderar mer på om man kanske skulle försöka fokusera på problemet och ha tillit till det som händer, det händer. Man kan inte noja bort det eller se förbi det. Känslorna är alltid starkast. Även positiva känslor men dom negativa blir ibland så tydliga. Den där magkänslan när nått känns fel. Tack och lov har den senaste månaden lyst med sin frånvaro. Men den finns där ändå. Kanske bara betydligt mindre.

Klutade på varför jag oftast sitter och häckar här när jag oftast mår dåligt. Det är som att när man mår bra har man absolut inte tid att skriva, man mår ju bra! Då kan detta inlägg skvallra om min dagsform som tidigare inlägg. Men seriöst hur kul kan det vara att bara följa mig genom min misär och inte när saker är bra? Just nu är det inget kanondåligt utan mest jag som är confused litegrann. Hur som helst dom få läsare jag haft har jag nog ändå tappat. Så då kan jag likaväl behålla lyckan och ösa ur mig sikten. Detta är bara i egoistiskt syfte, alltså.

Det här med att känna samhörighet med folk kan vara både härligt och förödande. Jag har känt plikt åt ett håll av folk som man "borde" tycka om, umgås med och på annat sätt hålla god ton till. Det gjorde jag inte idag. Jag snäste. Ordentligt. Väldigt olikt mig men blir man någon form av attackerad så har man väl inte mycket till val när man helt ärligt inte orkar argumentera med en idiot. Ärligt folks, inte ens för en väluppfostrad, artig och serviceminded blondin är det värt det. Så jag röt ifrån. Och samhörigheten av att bo på samma gata var som bortblåst. Jävla idioter! :)