Vi pratar mycket om er, som vanligt.

I olika sammahang. Tex träffar jag folk som jag inte ser så ofta, nu igen och springer på folk lite här och där, i samband med det så börjar man prata med folk utanför den närmsta kretsen. Troligen så tror folk att det börjar bli bättre, att jag börjar bli "som vanligt" etc.

Ja vad ska man säga, jag är inte längre rädd för att dö. Dör jag, så avslutas livet i värsta fall. Annars, så kanske man, om man ska vara vidskeplig, återser er. Ni gick ju ändå bara lite i förväg på era egna små äventyr.

Ni sover bra där iaf, vid bäcken, hör fåglarnas kvitter och vindens sus. Ni älskade ju skogen.

Djurmänniskor mår bättre, rent generellt. Djurmänniskor har en bättre "leva för stunden" harmoni än annat folk. Dessutom har dom en bättre stressnivå än icke-djurmänniskor. Det är så gott som bevisat. Sen ska man inte tala om ansvaret man tar, den osjälviska sidan vi plockar fram, vi lär oss vara plikttrogna, och konsekventa. När man som (dom allra flesta) djurägare offrar så mycket för ett djur, är det självklart att det förmänskligas, och blir viktigare och viktigare ju längre man har det. När djurets liv sen tar slut, för det gör det, oftast innan vårat, så stor man där. Ensam.

Chocken, Saknaden, Ovissheten är obeskrivlig. Men det jag alltid faller tillbaka på är det värsta av allt. Värre än Chocken, som om den än går över ändå ligger som ett mörkt moln runt hjärtat, värre än Saknaden, för Saknaden kan efter ett tag ta fram även dom fina bilderna, värre än Ovissheten, varför, hur, när.. När Ovissheten får sin förklaring släpper man ofta den, och Saknaden finns kvar, tillsammans med det värsta, det värsta är Tomheten.

Man kan aldrig vänja sig vid det. Man kan vänja sig vid att vara ledsen, chockad och ensam. Men man kan aldrig någonsin, vänja sig vid tomheten. Att det är just, TOMT. Sorg kan inte jämföras, Den är helt individuell och det viktigaste är att vi kommer ihåg att den måste få vara det.

Nu blev detta mycke tankar som behövde komma fram, igen. Och lite snurrigt, men min sista poäng är inte om man får ta hunden med sig in i himlen, för om det finns en himmel är det självklart. För om det finns en himmel, utan mina hundar, så är det ingen himmel. Så det så.

så småningom kommer de glada minnena tillbaka och överskuggar sorgen och saknaden. Jag tänker låta sorgen få ta den plats den behöver, men den ska banne mig inte få förlama mig. Min älsklingar skulle inte ha velat ha det så, och det skulle inte vara ett värdigt eftermäle för dom. Jag försöker fokusera på vad lyckligt lottad jag var/är som fick uppleva dessa fantastiska unika hundar!