Självkänsla, Självförtroende och Drömmar
Datum: 2010-06-14 / Tid: 21:31:34Någon okontrollbar känsla börjar infinna sig!
Jag skulle kunna kalla det som en blandning mellan glädje, förtvivlan och längtan.
Mest beror det på att jag alltid har känt mig som en bra person, alltså en person som kan mycket, som har mycket att ge och alltid trott, dvs på den tiden jag trodde på "något" att jag har haft ett syfte. Ett speciellt syfte.
Jag har alltid väntat på min tur att glänsa, på min aha-upplevelse att komma och på rätt tid och tillfälle att göra allt det jag är menad. Men jag är tydligen inte menad att göra något. Jag är splittad, och otillräcklig.
Tex, jag är bra på hästar. Jag älskar hästar, och islänningar och kursen idag fick mig att längta efter att göra något vettigt med det. Men vad? Jag älskar det, och jag vet ju att jag är bra. Min tanke har inte alltid varit att jag behöver bevisa det för omvärlden, det var min, och hästens ensak. Han är bra, jag är bra, vi är bra!! Jättebra, Toppen. Sen finns det alltid dom som är bättre, men det gör mig inte så mycket, sålänge vi är jättebra så är jag nöjd!
Sen har jag hundar, där hittade jag verkligen mig själv, min nisch, mitt ut i fingerspetsarna rätta intresse och förståelse. Jag känner ibland att jag nästan är en hund.
Sen är jag tex bra på Thaiboxning (märk väl, långt ifrån bäst, men jag är ändå "okej".) Jag skriver bra faktiskt och tar hyffsade bilder. Dessutom kan jag tämja vildkatter och är en rolig person att vara med. Pålitlig, osjälvisk och livsglad, jag brukade iaf vara det.
Hur som helst, jag är bra på mycket, min självkänsla är därför god. Sådant som fungerat mindre bra som tex engelska och kläder har jag flitigt övat upp med. Jag har därför många intressen och en hel del kunskap i bagaget! Men, jag ÄR splittad. Onischad. Ospeciell.
Bara för att självkänslan är god behöver tydligen inte självförtroendet vara 100%igt. Och Drömmarna är många, och splittade. Jag vill bara leva och rädda dom djur som räddas kan, ha bra lön, vara en glad människa med familj och fint hem,typ. Frisk och pigg och resa ibland. Inget jätteovanligt, och inte värst, men ändå en hel del framtids"krav". Suck.
Som ni märker är jag snurrig just nu. Och min plan att specialisera sig går kast. Varför måste jag? Jag vet inte, men det hade helt klart varit skönt att känna att man satsade på något, något eget och något vettigt. Så man gjorde någon skillnad.
Tur jag har prinshästen. Han gav mig en hel del livslust tillbaka idag. Så ni som tycker att man borde "gå vidare" snabbare kan här också säkert anse att jag överdriver. Well, i don´t. När djuren dog försvann min livslust. Men min häst har till stor del gett mycket tillbaka idag. Mitt liv är till stor del djur, så är det så konstigt att det påverkar mig så mycket?
Prinshästen Eldir
Min trognaste kompis
Jag skulle kunna kalla det som en blandning mellan glädje, förtvivlan och längtan.
Mest beror det på att jag alltid har känt mig som en bra person, alltså en person som kan mycket, som har mycket att ge och alltid trott, dvs på den tiden jag trodde på "något" att jag har haft ett syfte. Ett speciellt syfte.
Jag har alltid väntat på min tur att glänsa, på min aha-upplevelse att komma och på rätt tid och tillfälle att göra allt det jag är menad. Men jag är tydligen inte menad att göra något. Jag är splittad, och otillräcklig.
Tex, jag är bra på hästar. Jag älskar hästar, och islänningar och kursen idag fick mig att längta efter att göra något vettigt med det. Men vad? Jag älskar det, och jag vet ju att jag är bra. Min tanke har inte alltid varit att jag behöver bevisa det för omvärlden, det var min, och hästens ensak. Han är bra, jag är bra, vi är bra!! Jättebra, Toppen. Sen finns det alltid dom som är bättre, men det gör mig inte så mycket, sålänge vi är jättebra så är jag nöjd!
Sen har jag hundar, där hittade jag verkligen mig själv, min nisch, mitt ut i fingerspetsarna rätta intresse och förståelse. Jag känner ibland att jag nästan är en hund.
Sen är jag tex bra på Thaiboxning (märk väl, långt ifrån bäst, men jag är ändå "okej".) Jag skriver bra faktiskt och tar hyffsade bilder. Dessutom kan jag tämja vildkatter och är en rolig person att vara med. Pålitlig, osjälvisk och livsglad, jag brukade iaf vara det.
Hur som helst, jag är bra på mycket, min självkänsla är därför god. Sådant som fungerat mindre bra som tex engelska och kläder har jag flitigt övat upp med. Jag har därför många intressen och en hel del kunskap i bagaget! Men, jag ÄR splittad. Onischad. Ospeciell.
Bara för att självkänslan är god behöver tydligen inte självförtroendet vara 100%igt. Och Drömmarna är många, och splittade. Jag vill bara leva och rädda dom djur som räddas kan, ha bra lön, vara en glad människa med familj och fint hem,typ. Frisk och pigg och resa ibland. Inget jätteovanligt, och inte värst, men ändå en hel del framtids"krav". Suck.
Som ni märker är jag snurrig just nu. Och min plan att specialisera sig går kast. Varför måste jag? Jag vet inte, men det hade helt klart varit skönt att känna att man satsade på något, något eget och något vettigt. Så man gjorde någon skillnad.
Tur jag har prinshästen. Han gav mig en hel del livslust tillbaka idag. Så ni som tycker att man borde "gå vidare" snabbare kan här också säkert anse att jag överdriver. Well, i don´t. När djuren dog försvann min livslust. Men min häst har till stor del gett mycket tillbaka idag. Mitt liv är till stor del djur, så är det så konstigt att det påverkar mig så mycket?
Prinshästen Eldir
Min trognaste kompis
Kommentarer
Trackback
