Förhoppningar och Velande
Datum: 2010-06-20 / Tid: 00:29:01Idag gifter sig kronprinsessan och våran nya prins. Och det är ett jäkla tjat. Monarki i all ära, men det känns lite väl långdraget.. och jag jobbade ändå fram till klockan 8! och jag har redan tröttnat. Ja, har man det intresset så har man?
Nu över till något annat. Vi går och känner oss väldigt nervösa och förhoppningsfulla. Vi hoppas hoppas hoppas på någon bra nyhet, jag känner att någon bra nyhet måste komma snart. Jag går under som det är. Hitta en bra bostad, bli av med vår gamla, eller helst få positiva hundigheter (hund-nyheter försökte mig på ett skämt men det har liksom slutat fungera..) En viss parning är ju genomförd, och båda hundarna är supervovvar. Om det blir nått så kanske vi har en valp om ca 4-5 månader.
Jag kan inte komma över tanken att jag var avis på alla som hade valpar, det finns ju inget sötare i hela världen. Och jag visste att jag var rätt körd, iaf ett år eller två framöver. Sitta med 2 stora vovvar i en lägenhet med 2 kissekatter och en iller hade inte gett mycket utrymme kvar. Dock, hade vi ju gärna parat våra, i synnerhet Ninja, våran älskade clownbäbis. En valp, en Ninjavalp. Som för att investera i framtiden, så man hade Ninjas linje om, gud förbjude, om något skulle hända så hade vi haft en valp från henne. Men, oavsett om vi hade haft en Ninjavalp hemma hade vår framtidsinvestering varit borta. En lost love vi aldrig fick. För man kan inte investera med liv i framtiden..
Jag har svårt att tänka mig någon ny hund, men jag kan inte leva utan hundar. Och givetvis älskar/de jag alla mina djur. Och kommer göra det med nya djur med, utan att glömma. Men jag är rädd att inte hitta någon som Ninja. För det gör jag aldrig. Mitt allt. Jag menar inte ens 3 år. Men minnen för 100 år framöver.
Det man aldrig kan hitta igen är en så personlig levnadsglad hund. En sån hund, som när man ska berätta om, så tycks orden inte räcka till. En sån hund, som förrändrar ens liv. En sån hund, som inte är en hund eller familjemedlem, utan en sån hund som blir ens allt. Bilden nedanför visar mer än en hund, det är den största personlighet jag någonsin mött. Personligaste hunden. Hundigheten själv. Våran saknade Ninja.
If tears could build a stairway,
and memories a lane
I´d walk right up to heaven
and bring you home again
Nu över till något annat. Vi går och känner oss väldigt nervösa och förhoppningsfulla. Vi hoppas hoppas hoppas på någon bra nyhet, jag känner att någon bra nyhet måste komma snart. Jag går under som det är. Hitta en bra bostad, bli av med vår gamla, eller helst få positiva hundigheter (hund-nyheter försökte mig på ett skämt men det har liksom slutat fungera..) En viss parning är ju genomförd, och båda hundarna är supervovvar. Om det blir nått så kanske vi har en valp om ca 4-5 månader.
Jag kan inte komma över tanken att jag var avis på alla som hade valpar, det finns ju inget sötare i hela världen. Och jag visste att jag var rätt körd, iaf ett år eller två framöver. Sitta med 2 stora vovvar i en lägenhet med 2 kissekatter och en iller hade inte gett mycket utrymme kvar. Dock, hade vi ju gärna parat våra, i synnerhet Ninja, våran älskade clownbäbis. En valp, en Ninjavalp. Som för att investera i framtiden, så man hade Ninjas linje om, gud förbjude, om något skulle hända så hade vi haft en valp från henne. Men, oavsett om vi hade haft en Ninjavalp hemma hade vår framtidsinvestering varit borta. En lost love vi aldrig fick. För man kan inte investera med liv i framtiden..
Jag har svårt att tänka mig någon ny hund, men jag kan inte leva utan hundar. Och givetvis älskar/de jag alla mina djur. Och kommer göra det med nya djur med, utan att glömma. Men jag är rädd att inte hitta någon som Ninja. För det gör jag aldrig. Mitt allt. Jag menar inte ens 3 år. Men minnen för 100 år framöver.
Det man aldrig kan hitta igen är en så personlig levnadsglad hund. En sån hund, som när man ska berätta om, så tycks orden inte räcka till. En sån hund, som förrändrar ens liv. En sån hund, som inte är en hund eller familjemedlem, utan en sån hund som blir ens allt. Bilden nedanför visar mer än en hund, det är den största personlighet jag någonsin mött. Personligaste hunden. Hundigheten själv. Våran saknade Ninja.
If tears could build a stairway,
and memories a lane
I´d walk right up to heaven
and bring you home again
Kommentarer
Postat av: Jessica och diya
Hej på er!!
Jag känner igen det du beskriver i detta inlägg och bilden....den är SÅÅÅÅ talande. Vi känner igen exakt det du skriver fast det känns som det är Diya du skriver om, skulle kunna tro att dom var klonade:)
Jag kommer ALDRIG att hitta en hund som är som Diya SÅÅÅÅ speciell som bara denna kull kan vara.
Sköt om er!
Kram från Skellefteå.
Trackback
