Jag är smått schitzo, utöver det snurr vi haft det senaste har jag glömt berätta att kissen vi hittade nu bor hos oss, Messi! Wilma våran Rottweilertjej har varit här i snart två veckor och Viking växer så det knakar! Vi "passade på" att vara med på valpträffen när vi hämtade Wilma också. Lite bilder från senaste tiden! :-)



Viking ca 13 veckor hos fotografen!




Lite valpträffsbilder tagna av Vikings brors matte Pernilla:




Och så bilder på Viking och Wilma till sist!! Våra vovvar!! =)



Tyvärr var flera av bilderna i konstigt format och gick inte att lägga upp här på bloggen, ni som känner mig får kolla fejjan istället. Och resten får be väldigt snällt så kanske det kommer... ;-)

Är det en bra fråga?

Ibland undrar jag över vilka som har det bäst eller värst, dom bekymmerslösa som förr eller senare stöter på problem och med en duns hamnar i vår dystra verklighet. Eller dom deppiga som alltid är lite nere, och därför inte tar allting så illa när det väl kommer, för dom är förberedda på det?

Det händer att jag tänker, att när saker och ting händer i mitt liv framöver, så vet jag ungefär hur ont det kommer göra. Ibland ondare, ibland mindre ont. En sorg kan dessvärre inte mätas, den bara är där.

Varför era ansikten dyker upp när jag mår dåligt är konstigt, kanske för att en viss tomhet finns kvar där inne någonstans, och när man mår dåligt är ni nära i tankarna. Ni finns där i glada stunder dagligen med, men ibland så gråter jag värre än jag gjorde då allt hänt, det var som om dom tårar som tog slut efter allting nu har kommit tillbaka och är färdiga att användas igen.

Men det är konstigt det där, man skriver inte över det vardagliga i livet, och om man gör det, gör man det alldeles för sällan. Man pratar inte om en ledig sommardag på samma sätt som man pratar om en utomlandssemester. Man uppskattar inte det man har utan söker annat. Man ser inte skönheten i dom gamla plaggen i garderåben utan bara i senaste trenden i affären. Man känner inte kärleken på samma sätt efter flera år som när man är nykär och man börjar efter ett tag ta allting man har för givet. Jag skulle nästan vilja påstå att det är "kickarna" i livet som hindrar oss från att ha en fantastisk vardag! Därför är det så otroligt att ha häst och hund.

Att komma ut i naturen och se hur den ändrar årstid. Att njuta av ljuset dom få timmar det finns. Att uppskatta det man har och inte sukta efter mer hela tiden. För när man sedan sitter här utan det man tog för givet, så känns ingenting lika självklart längre.

Frågar ni mig imorgon, eller om en vecka, så kommer detta vara en avskrivningsperiod. För ingen vill till hundra procent erkänna, att man sitter och har djupa tankar utan att framstå som deppig. Jag är ju inte deppig, bara väldigt förundrad över hur allting alltid ska drabba alla samtidigt. Jag trodde inte på ödet efter allt som hänt. Men man undrar ju ständigt varför.

Jag ser sorg. Jag känner sorg. Jag är sorgsen.

Dock är det inte sorgen i sig som får mig att gå frammåt, det är glädjen. För det är fullt möjligt att känna blandat, blandat av glädje och sorg. Mitt hemska att relatera till kan för många var hela livet, och för vissa vara "bara".

Själv har jag märkt att det är den värsta sorgen för mig, än så länge. Och kanske på sätt och vis den mest oförstårliga. Folk och djur blir gamla och dör, man avslutar sitt liv, på ett eller annat sätt. Jag vet, jag hatar döden, men den finns där. Oftast dessvärre rätt oväntat.

Men att vakna en morgon, ha en vanlig förmiddag, en vanlig eftermiddag, gå ut för att äta middag och aldrig mer komma tillbaka, var inte riktigt vad jag räknat med. Jag lämnade min lägenhet, och våra djur, en vanlig lördagskväll. Jag gick aldrig mer in genom dörren, jag pussade aldrig mer på mina djur, jag kände aldrig mera deras lukt och jag såg dom aldrig igen.

Jag såg inte deras kroppar, och jag såg inte deras sista andetag. Jag gick ut, åt middag, hade -trevligt - ser Filip få ett telefonsamtal, får panik när jag märker på honom att något är riktigt fel, åker iväg med Alexandra i en taxi utan killarna. Ser brandbilar och ambulanser, vaknar upp i en säng hos mamma och pappa, och begraver 5 urnor.

Rätt konstigt händelseförlopp, inte konstigt att tankarna galopperar. Men ända sedan detta har jag noterat sorg. Jag har sett allt från arbetskollegor till nära vänner gå igenom död av närstående. Jag ser sjuka dö, unga dö, ofödda dö. Jag ser sorg från alla håll och kanter och kan för första gången i livet notera och känna den sorgen. Jag har aldrig tidigare förlorat något. Själva sorgen finns där, om det så är ett missfall, en död farfar, en förlorad förälder eller vän. Även ett förlorat djur eller ett förlorat förhållande. Allt gör ont, på olika sätt. Ingenting kanske någonsin läker eller går över, men det betyder inte att man inte kan hitta glädjen igen. Alla förenas vi under sorgens slagord - VARFÖR?

Varför är ett meningslöst och högst betydelsefullt ord. Det är poängen och funderingarna i livet. Rätt upp och ner, varför? Låt nu inte sorgen förena er, lev för det fina som finns. Jag är glad att jag kunnat se frammåt. Jag är glad, att jag har hittat en anedning. Jag är glad för mitt nya hus, mina "nya" djur, och mitt gamla förhållande som pallade prövningen. Jag är glad i mig själv, att jag inte har försvunnit och gått ner mig, jag är glad att jag lever, men jag är glad att jag har sorgen. Sorgen är trots allt en del av kärleken.

Det blev ett djursint inlägg idag. Jag hade lite bakomliggande känslor som behövde komma fram. Snart är det julafton. Sen kommer nyår. Jag längtar efter att stå på nyår, med mina vänner och välkomna ett nytt år. Förhoppningsvis ett bättre år.



Bilden föreställer våran första hund Ninja, och Diiva, som kom att bli våran nya valp Vikings mamma.

Ibland känns det som om du visste. Ibland tror jag, att du inte var av denna värld, att du var en gåva som ingen kan förstå, mer värd för mig än vad något annat tidigare varit. När jag ser bilden är du lycklig. Du leker med Vikings mamma. Det måste betyda någonting, eftersom vi aldrig kan få en valp från dig, så känns detta oerhört nära.

Jag klurar på om du förstod, bara någon vecka innan branden höftröntagde vi dig. Dom sövde dig och jag såg hur du sov, djupt, helt stilla. Sen började vetrinären klappa i händerna för att du skulle vakna, fort, jag blev så arg. Du låg på ett kallt golv och hon stod och skrek. Du hade min jacka på dig och hon ville att vi skylla skynda oss, jag ville inte att du skulle vakna så. Jag klappade dig på huuvdet, mellan ögonen och kliade dig i nacken, så som du älskade. Det var första gången tanken slog mig, hur det skulle kännas den gången man skulle tvingas gå in där med dig, när du var sjuk, eller gammal och säga hejdå. Jag var så otroligt lättad, att du gick med mig ut därifrån den dagen. Några dagar senare, var du borta.

Men kanske kan jag känna lite tröst i bilden. Livet du hade var oerhört bra, du var älskad varje minut. Kanske visste du? Kanske inte, kanske finns det en anledning jag sernare ska förstå, till varför du försvann. Kanske finns det en mening, med att Viking föddes när han gjorde, av just Diiva, och att vi fick just honom? Och att Wilma fanns där, och kunde "följa med"? Varför skulle det annars kommit en valp just då, av just Diiva? Och varför skulle Wilma finnas, på dom villkoren som fanns, just då och var just en rottweiler som vi tidigare planerat? Var det förutbestämt? eller är jag vidskeplig? Och varför hittade vi Messi utanför mina föräldrar och ingen ägare hörde av sig? Fanns det en mening? Jag ser den inte än, kanske gör jag det, kanske söker jag bara efter tröst, men kanske kanske fanns det en poäng, med att du försvann med Chillan den där kvällen.

En kompis sa en gång till en annan kompis till mig, att "Mikaela är nog den snällaste personen jag träffat, ja hon är den snällaste som finns" Efter att jag hjälpt dom med massa saker, bara sådär inte för att denna var i "skuld" till mig med en miljon kronor eller så, jag hade bara hjälpt till genom att vara jag.

Så är jag oftast, snäll på gränsen till för snäll. Och jag är precis samma med djur, man ska vara snäll mot djur. Däremot ska man inte vara snäll mot djur (häst, hund) på det sättet att den kommer undan med felaktigt beteende, då gör man djuret en otjänst. Så jag är alltid snäll, alltid, men jag är hård när det krävs, hård psykiskt. Jag är den sista i världen som skulle kunna göra ett djur illa.

Tydligen är mina tankar om att vara så tydlig att det låter värre än det är för att få ordning på hunden,hästen värre, än avlivning. Jag tycker att kan man få "ordning" på en häst,hund som kommit snett ska man alltid ge den chansen. Dock är okunskap våran största bov och hundar i synnerhet blir förbrukningsvaror.

Tänk dig själv, att dö, du kommer inte finnas mer, du får ett liv och plötsligt lämnar du denna världen. Du vet inte vart du tar vägen eller vad som händer, du kommer aldrig mer göra någonting. Du kommer vara borta. Döden skrämmer mig, och jag vill inte därför att friska djur SKA DÖ. Det djuret kommer inte tillbaka, någonsin. Det djuret som kan vara eller bli någons allt ska dö, för att den inte passar längre.

Det gör ont i mig. Därför tycker jag det är extremt viktigt att vi människor med starka hundraser har extra koll på dom. För annars blir dom statistik. Jag har alltid trott på djuren i sig, vad dom kommer ifrån oc hur dom lever naturligt. Flockdjur. En hund behöver en annan hund. En hund ska ha flock, med sin egen art, anser jag, för att må som bäst.

Det är det jag eftersträvar och tror,men samtidgt behöva ärliga chanser att förstå människans språk. Utan att öva på människans signaler kan det inte förstå det, kan du vakna upp imorgon och prata flytande japanska? Kanske inte? Dåså, förå då att hunden pratar japanska och försöker kommunicera med dig så gott den kan! Ge den chansen att lära sig människorspråk. Jag är upprörd, jag tappar tråden. Jag vill så väl, och jag kan väldigt mycke, ändå väljer folk att missförstå mig.

Jag får leva på tanken om världens snällaste person tills det ändras. godnatt!