Det är med att vara olycklig

                                                                 Datum: 2010-06-21 / Tid: 14:04:46
Att vara olycklig kan beskrivas på många sätt, men för mig tycker jag det är passande att säga att det är när man inte vet vad man vill och man strävar ihjäl sig efter att uppnå det.

Givetvis menar jag inte att man ständigt går runt och gråter och vill ta livet av sig, men man mår sådär allmänt kasst. Nu har jag en "bra dag" saker och göra i eftermiddag som man ser fram emot, och så vidare. Träffa vänner och vara med Älsklingen. Det är skönt, men ledig vardag. Det känns viktigt för mig. Och sommar, sommar är bra! I love it.

Det finns ju faktiskt ingen tyngre börda än livets tomhet för en gångs skull har jag 100% rätt, sorg, minnen allt går att få distans till, det är tomheten som aldrig försvinner. Det är den man ständigt fightas med. En eloge för alla som någongång mist någon nära. Jag har ju i vissas ögon bara minst mina djur. Men i mitt liv som aldrig mist något miste jag allt. (så gott som). Så att ta sig vidare, det är livets stora vändpunkt. Antingen klarar man det eller så gör man det inte.

Kanske är det inte heller bördan som knäcker en människa, det kan vara sättet man väljer att bära den på. Som om man kan välja, men man kan tydligen det. För jag mår dåligt vissa dagar, vissa dagar mår jag bra-dåligt och någon enstaka dag har varit... bra.

Jag kan inte säga hur det är möjligt, men man försöker ju mest överleva och hitta någon form av mening med all sorg, en förståelse och här kan jag förstå tro, men jag tror inte. Sen kan andras sorg för människor i sorg kännas betydelselös. För när man sörjer vill man vara värst. Man "vill" ha förlorat mest, känna mest, vara olyckligast som om man tror att omgivningen förstår än bättre då.

Jag tycker att sorgen efter sorgen är värre, det är den jag kopplar med tomheten. Vardagssaknaden. Som att prata om Chili, att längta efter Svinto. Att fundera och känna dom, men veta att dom är borta.

Kanske är det jakten på lycka som gör att man inte kan inse att det man se ser tillbaka på i efterhand är det man kallar för dom bästa dagarna i ens liv, men den dagen man har en sån dag, så vill man ha mer. Alltså är man rädd för att uppskatta vardagen, njuta fullt ut och hänge sig för stunden. Bekymmer och tankar om hur livet borde vara kan ge begränsningar som är värre än man vill inse. Man måste våga leva mer för dagen! Carpe Diem för fan!

Har man en gång djupt känt riktigt sorg och smärta, kan man bättre förstå andras. Den behöver inte beskrivas eller förklaras, den behöver inte tvingas eller pressas fram, den är där, och att man vet att andra vet, är det ända som hjälper - lite. För djup sorg det vill jag garantera er, det är en heltidssyselsättning. Min sorgeperiod är långt ifrån över. Däremot hindrar det inte mig från att leva. Vad annars ska jag göra? Mitt liv är kort nog som det är och kan upphöra om en sekund. Det är trots allt ingen som vet. Därför måste vi värdesätta livet lite mer.

Trots allt, man är alltid stark nog att bära andras olyckor men inte sina egna. Därför är det skönt att det finns folk som är villiga att ta en liten del av min sorg, och sakta ta en del av min lycka. Jag saknar lyckan, jag saknar glädjen, men det är väl inte helt överraskande egentligen. Vi får se om mina utslängda sorgkrokar kan få lite lyckonapp snart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback