Ofta kommer det söndagstankar. Idag var inget undantag. Jag hoppas du hittar någon som vill skriva Tomas Ledin låtar om dig. Inte för att du nödvändigtvis behöver gifta dig med en musiker, men jag hade gärna sett att hans känslor uttrycktes så. Jag vill att du ska ha Romantik. Glädje. Okomplicerad passion. Lycka. En stöttepelare. Som finns där även om du vill viga ditt liv åt att bli städare, svampodlare eller rymdskeppskapten. Jag vill bara att det ska finnas någon för dig, som ser det positiva på ett riktigt plan hur konstigt det än må vara. Det hör kanske inte till vanligheterna att man har större krav på någon annans lycka än på sin egen. Men jag har nog det för dig, och några få till. Man kan inte släpa på weirdos och energitjuvar hela tiden. Man kan inte hänga upp sin lycka på andras olycka. Man måste våga vara lycklig och jag hoppas du blir redo någon dag. Att hitta något som är bättre än bra, mer verkligt än drömmar. Jag hoppas du inser att precis så lycklig
du drömmer om att bli, är det ända jag hoppas du nöjer dig med. Under tiden finns jag här och hoppas få dig att inse det.

Det fanns dagar då jag kände mig rädd att jag var påväg att bli känslolös. Totalt onödig rädsla med facit i hand. Fast min åtaganden har på senare tid blivit lite väl stora. Jag vet att allt bli bra mycket bättre när man tar sig igenom en jobbig tid fast ibland är man så inne i sitt eget huvud att man känner att vissa som har det svårt är man inget vidare stöd till. "Ni" sa att ni förstod och det gör ni säkert också, men jag hade ändå hellre önskat att jag kunde koppla bort det och koppla på att vara en bättre vän i "erat" liv just när "erat" liv är totalt upp och ner. Men jag finns här när det gäller. Jag bara hade känt mig mer nära om jag hade kunnat tillföra mer, eller finnas till oftare.

Funderar ibland på om jag trots min positiva anda klagar mycket. Eller i onödan. Har märkt att jag är lite mer stel på senare tid. Tror även jag vet vad det beror på men det hör inte hit så direkt. Utan jag funderar mer på om man kanske skulle försöka fokusera på problemet och ha tillit till det som händer, det händer. Man kan inte noja bort det eller se förbi det. Känslorna är alltid starkast. Även positiva känslor men dom negativa blir ibland så tydliga. Den där magkänslan när nått känns fel. Tack och lov har den senaste månaden lyst med sin frånvaro. Men den finns där ändå. Kanske bara betydligt mindre.

Klutade på varför jag oftast sitter och häckar här när jag oftast mår dåligt. Det är som att när man mår bra har man absolut inte tid att skriva, man mår ju bra! Då kan detta inlägg skvallra om min dagsform som tidigare inlägg. Men seriöst hur kul kan det vara att bara följa mig genom min misär och inte när saker är bra? Just nu är det inget kanondåligt utan mest jag som är confused litegrann. Hur som helst dom få läsare jag haft har jag nog ändå tappat. Så då kan jag likaväl behålla lyckan och ösa ur mig sikten. Detta är bara i egoistiskt syfte, alltså.

Det här med att känna samhörighet med folk kan vara både härligt och förödande. Jag har känt plikt åt ett håll av folk som man "borde" tycka om, umgås med och på annat sätt hålla god ton till. Det gjorde jag inte idag. Jag snäste. Ordentligt. Väldigt olikt mig men blir man någon form av attackerad så har man väl inte mycket till val när man helt ärligt inte orkar argumentera med en idiot. Ärligt folks, inte ens för en väluppfostrad, artig och serviceminded blondin är det värt det. Så jag röt ifrån. Och samhörigheten av att bo på samma gata var som bortblåst. Jävla idioter! :)

Det är då hela veckans tankar kommer, oftast samtidigt så man inte vet alls vad man tänker. Man kan tänka på allt från recept och mat, till hundar och kriget i landetjaginteorkarrabblauppjustnu. Men smidigt personer och hela tiden nästa helg. Helgerna skakar liv i mig igen. Där jag suttit. Isolerad. Bortkopplad. Dit vill nog ingen tillbaka man vill frammåt. Och nu går det åt rätt håll. Vår, sommar to be. Kompis, det går bra nu. Typ.

Jaha, vad säger man här då? Ibland undrar jag vad jag skrivit. Ventilera med sig själv och folk som över lag ändå inte känner mig (så bra). Får väl säga att twitter är lättare. Där kan man slänga ur sig en sinnessjuk kommentar och komma undan med det. Skulle jag göra det här skulle jag behöva förklara det. Det tänker jag alltså inte göra. Förklara mig menar jag. För det är väl kanske så att det är svårt att förklara sig när man inte vet vad man känner. Det handlar mer om en inre känsla. Japp så är det