Jag är inte stark.
Datum: 2010-04-30 / Tid: 02:18:11Ledsen om så verkar, men jag är inte stark.
Jag saknar.
Jag är inte "på bättringsvägen" allt har bara stannat upp.
Kanske är jag inte bitter, men tro inte att mitt leende betyder glädje.
Vikten har tydligen enligt andra rasat, mitt driv är borta.
Sminket fixar fasaden men livet i ögonen försvann.
Jag är inte stark, jag lever ju knappt! Jag bara är.. är..
EMPTY.
Ninja
Jag saknar.
Jag är inte "på bättringsvägen" allt har bara stannat upp.
Kanske är jag inte bitter, men tro inte att mitt leende betyder glädje.
Vikten har tydligen enligt andra rasat, mitt driv är borta.
Sminket fixar fasaden men livet i ögonen försvann.
Jag är inte stark, jag lever ju knappt! Jag bara är.. är..
EMPTY.
Ninja
Allting bleknar, allting brister
Livets röda tråd är skör
Den man håller av man mister
Den man älskat mest, den dör.
Chili
Avskedets stund för alltid har kommit
Solen har sänkt sina strålar i frid
Borta för alltid är den som vi älskat
Borta från sjukdom, oro och strid
Saknad av många, men mest av de Dina
Leva Du skall uti minnenas led
Tyst är vår hälsning, den sista vi viska
Sov gott Du kära och vila i frid
Svinto
Det finns en glädje, större än sorgen.
-Gläden att minnas (dig!)
Aska
Det finns ingen sten så tung
som sorgen vi känner
Det finns ingen ros så vacker
som minnerna av dig
Alwyn
Du går ifrån oss,
men är ej borta
I våra tankar
du lever kvar.
Djupt i vår kärlek skall ni alltid leva,
alltid finnas till
För i kärleken dör vi aldrig.
Inte riktigt dålig dag..
Datum: 2010-04-28 / Tid: 14:51:43Idag är inte en jättedålig dag om man jämför med gårdagen. Idag är inte heller en dag där man deppar ner sig totalt och störtlipar. Idag är bara en väldigt väldigt väldigt tom och ensam dag.
Jag tänker på er väldigt mycket, och saknar er varje minut. Men värst är det för det känns som att ni verkligen är borta nu. Första två veckorna bestod av chock och hysteri. Sen kom "semester"-känslan. Ungefär som vi lämnat er och varit på semester och dagen innan man ska hem känner man bara det räcker nu, jag vill hem till vovvarna.
Nu har det känslan försvunnit, och även om det vissa dagar ligger och är förstårligt har det idag inte lagt sig. Det känns fel och konstigt. Det är tomt. Kom tillbaka, detta funkar inte, det är ohållbart!
Vart är ni???
Titta på bilden, så busiga! så unga och levnadsglada!
Bilden togs på mammas födelesdag förra året i maj, och ni hade busat ute på gräsmattan och plats ville inte riktigt fungera för även om ni låg still så busade ni med varandra, ni var så envisa, busiga och fulla av liv. Hur kan ni bar ha gått och dött och försvunnit? 
If you have a bad day..
Datum: 2010-04-26 / Tid: 14:00:15Where is the moment we needed the most
You kick up the leaves and the magic is lost
You tell me your blue skies fade to grey
You tell me your passion's gone away
And I don't need no carryin' on
You stand in the line just to hit a new low
You're faking a smile with the coffee to go
You tell me your life's been way off line
You're falling to pieces everytime
And I don't need no carryin' on
Because you had a bad day
You're taking one down
You sing a sad song just to turn it around
You say you don't know
You tell me don't lie
You work at a smile and you go for a ride
You had a bad day
The camera don't lie
You're coming back down and you really don't mind
You had a bad day
Kanske var jag naiv som trodde att det skulle bli bättre, det känns snarare som att det blir sämre, som om det kan gå. Alltså allt det här praktiska fungerar inte, med strul med allt från polis, försäkringsbolag till att tjata på allt och alla med blanketter, bestämma möten och titta på saker.
Vi håller på och engagerar oss i en lägenhet som inte ska vara vår, vi ska renovera upp och fixa till den åt någon annan, för säljas ska den. Jag har inte varit inne i den ännu, jag mår dåligt bara jag tänker på det. Och det var några dagar sen sist men jag känner mig helt tom och gråtfärdig. Snacka om berg och dalbana i känslorna, snacka om förvirring och gud vet vad, jag känner mig otroligt konstig, och otroligt jobbig. Dramaqueen på högsta nivå? Jag menar seriöst, det här "tyck-synd-om-mig" uppmärksamheten är ingenting jag medvetet vill spela på, men vad ska jag säga? Allting suger.
Jag funderar lite över blommor till graven, ska bli skönt på något vis och kunna åka dit. Och så till stallet, jag MÅSTE till Eldir idag, det är en sån riktig måste-få-kärleks dag idag. Och vem fungerar bättre?
Jag kände mig nästan desperat som att jag måste ha en ny hund, typ NU. Sitter och tittar runt på tex www.hundarutanhem.se och känner att vi borde ju kunna ge en sån stackare ett hem. Dom avlivas på löpande band. Sen läser man kommentarer såsom "en död hund lider inte". Näe, men vaddå? En död hund lever inte. Det räcker med slöseri nu! Kan inte folk världen över behandla hundar rätt! Jag blir så trött ibland, att jag börjar må dåligt över sådant. Jag vet att om jag kunde räddat något hade jag nog gjort det typ direkt. Därför är det väldigt bra att vi bor hos mamma och pappa med gamla Zluggokatten. Vi kan inte ta in något här. Vi måste få ordning och komma i ordning först. Dessutom har jag planer på vilka våra vovvar framöver ska bli. Och den här desperationen skrämmer mig. För vad hade det hjälpt med en ny? Seriöst, jag vet att jag försöker döva ensamheten men det kommer ju aldrig gå. Man kan inte ta in en ny vovve under sånna här förhållanden, det blir inget bra, jag är inte stabil nog än.
Ibland måste man helt enkelt leva med ensamheten. Tomheten. Kanske kan man i slutändan lära sig något av det, kanske inte. Kanske kan desperationen släppa, men det verkar inte så. Det verkar som mitt liv ska förbli just meningslöst. Kanske behöver jag semester? Som om man hade kunnat njuta av den ändå? Det blir iaf inte än det heller, har jobb och sköta och faktiskt är det bara där jag släpper mitt privatliv litegrann och blir seriös. Däremellan är det kaffe, depp, kaffe, prata med någon, kaffe, kass sömn och nya dagar. Jag saknar meningslösa morgonar i sängen, där man aldrig vaknade ensam. Jag saknar er. Jag saknar min glädje. Och att börja morgonen med att tycka att man hade det bäst i världen.. Det var alltid trångt med er 3 i sängen, men det var den bästa starten på varje dag man kune ha, det var därför jag kände mig som en riktigt glad människa.
You kick up the leaves and the magic is lost
You tell me your blue skies fade to grey
You tell me your passion's gone away
And I don't need no carryin' on
You stand in the line just to hit a new low
You're faking a smile with the coffee to go
You tell me your life's been way off line
You're falling to pieces everytime
And I don't need no carryin' on
Because you had a bad day
You're taking one down
You sing a sad song just to turn it around
You say you don't know
You tell me don't lie
You work at a smile and you go for a ride
You had a bad day
The camera don't lie
You're coming back down and you really don't mind
You had a bad day
Kanske var jag naiv som trodde att det skulle bli bättre, det känns snarare som att det blir sämre, som om det kan gå. Alltså allt det här praktiska fungerar inte, med strul med allt från polis, försäkringsbolag till att tjata på allt och alla med blanketter, bestämma möten och titta på saker.
Vi håller på och engagerar oss i en lägenhet som inte ska vara vår, vi ska renovera upp och fixa till den åt någon annan, för säljas ska den. Jag har inte varit inne i den ännu, jag mår dåligt bara jag tänker på det. Och det var några dagar sen sist men jag känner mig helt tom och gråtfärdig. Snacka om berg och dalbana i känslorna, snacka om förvirring och gud vet vad, jag känner mig otroligt konstig, och otroligt jobbig. Dramaqueen på högsta nivå? Jag menar seriöst, det här "tyck-synd-om-mig" uppmärksamheten är ingenting jag medvetet vill spela på, men vad ska jag säga? Allting suger.
Jag funderar lite över blommor till graven, ska bli skönt på något vis och kunna åka dit. Och så till stallet, jag MÅSTE till Eldir idag, det är en sån riktig måste-få-kärleks dag idag. Och vem fungerar bättre?
Jag kände mig nästan desperat som att jag måste ha en ny hund, typ NU. Sitter och tittar runt på tex www.hundarutanhem.se och känner att vi borde ju kunna ge en sån stackare ett hem. Dom avlivas på löpande band. Sen läser man kommentarer såsom "en död hund lider inte". Näe, men vaddå? En död hund lever inte. Det räcker med slöseri nu! Kan inte folk världen över behandla hundar rätt! Jag blir så trött ibland, att jag börjar må dåligt över sådant. Jag vet att om jag kunde räddat något hade jag nog gjort det typ direkt. Därför är det väldigt bra att vi bor hos mamma och pappa med gamla Zluggokatten. Vi kan inte ta in något här. Vi måste få ordning och komma i ordning först. Dessutom har jag planer på vilka våra vovvar framöver ska bli. Och den här desperationen skrämmer mig. För vad hade det hjälpt med en ny? Seriöst, jag vet att jag försöker döva ensamheten men det kommer ju aldrig gå. Man kan inte ta in en ny vovve under sånna här förhållanden, det blir inget bra, jag är inte stabil nog än.
Ibland måste man helt enkelt leva med ensamheten. Tomheten. Kanske kan man i slutändan lära sig något av det, kanske inte. Kanske kan desperationen släppa, men det verkar inte så. Det verkar som mitt liv ska förbli just meningslöst. Kanske behöver jag semester? Som om man hade kunnat njuta av den ändå? Det blir iaf inte än det heller, har jobb och sköta och faktiskt är det bara där jag släpper mitt privatliv litegrann och blir seriös. Däremellan är det kaffe, depp, kaffe, prata med någon, kaffe, kass sömn och nya dagar. Jag saknar meningslösa morgonar i sängen, där man aldrig vaknade ensam. Jag saknar er. Jag saknar min glädje. Och att börja morgonen med att tycka att man hade det bäst i världen.. Det var alltid trångt med er 3 i sängen, men det var den bästa starten på varje dag man kune ha, det var därför jag kände mig som en riktigt glad människa.
Godnatt
Datum: 2010-04-25 / Tid: 16:59:36Igår begravde vi er och det var jättefint väder. Det kändes skrattretande att solen log när vi sa hejdå..
Men kanske visade någon däruppe att ni har det bra, man får försöka se det så och vara lite vidskeplig. Det låter ju vettigt för en vecka i sträck efter att ni försvann regnade det, och då var det nog jorden som grät. Det vore rimligt i mina ögon.
Jag vet inte vad mer man kan säga, givetvis kommer jag ha många tankar efter detta. Givetvis kommer sorgen vara kvar, och dom glada minnena vara lika vackra som innan. Har dragits med en fruktansvärd huvudvärk sen igår, men ändå någon form av ro.
Stressande var det att inte veta vart man skulle lägga er, i trädgården hos mamma och pappa om dom skulle flytta går inte, i stallet eller nått ville man inte så djur springer ner eller trampar runt på er grav, i skogen mitt i ingenstanns kändes för opersonligt. Det är ju väldigt känsligt och olika det där vad man gör efteråt med askan..
För oss var det viktigt med en plats, men det fanns ju ingen vettig! men att låta er stå i bokhyllan hade jag aldrig klarat av! Eller strö ut askan, det hade jag aldrig kunnat heller, men det är endast något djupt rotat i mig, att frid för mig är begravning, fina blommor och vackra rofyllda platser. Det fanns bara en djurbegravningsplats i Göteborg, och en utanför långt bort.
Vi bokade tid och chansade. Hade det varit fel känsla hade jag åkt, jag svär. Jag hade aldrig lagt ner er om det kändes fel. Men det gjorde det inte. Det var en bäck i närheten, och små fina gravar med påskliljor, små namnskyltar och en plats av saknad och kärlek. Det var vackert, Det var rätt. Och fullt med vitsippor!
Vi hade med oss rosor som Johanna köpte. Pappa och Husse köpte en fin lykta som lyser på natten, och en krans. Vi ska dit i veckan och plantera lite blommor, dock sånna rådjur inte vill äta!
Så Godnatt, Sov Gott..
Vi saknar er så mycket
Men kanske visade någon däruppe att ni har det bra, man får försöka se det så och vara lite vidskeplig. Det låter ju vettigt för en vecka i sträck efter att ni försvann regnade det, och då var det nog jorden som grät. Det vore rimligt i mina ögon.
Jag vet inte vad mer man kan säga, givetvis kommer jag ha många tankar efter detta. Givetvis kommer sorgen vara kvar, och dom glada minnena vara lika vackra som innan. Har dragits med en fruktansvärd huvudvärk sen igår, men ändå någon form av ro.
Stressande var det att inte veta vart man skulle lägga er, i trädgården hos mamma och pappa om dom skulle flytta går inte, i stallet eller nått ville man inte så djur springer ner eller trampar runt på er grav, i skogen mitt i ingenstanns kändes för opersonligt. Det är ju väldigt känsligt och olika det där vad man gör efteråt med askan..
För oss var det viktigt med en plats, men det fanns ju ingen vettig! men att låta er stå i bokhyllan hade jag aldrig klarat av! Eller strö ut askan, det hade jag aldrig kunnat heller, men det är endast något djupt rotat i mig, att frid för mig är begravning, fina blommor och vackra rofyllda platser. Det fanns bara en djurbegravningsplats i Göteborg, och en utanför långt bort.
Vi bokade tid och chansade. Hade det varit fel känsla hade jag åkt, jag svär. Jag hade aldrig lagt ner er om det kändes fel. Men det gjorde det inte. Det var en bäck i närheten, och små fina gravar med påskliljor, små namnskyltar och en plats av saknad och kärlek. Det var vackert, Det var rätt. Och fullt med vitsippor!
Vi hade med oss rosor som Johanna köpte. Pappa och Husse köpte en fin lykta som lyser på natten, och en krans. Vi ska dit i veckan och plantera lite blommor, dock sånna rådjur inte vill äta!
Så Godnatt, Sov Gott..
Vi saknar er så mycket
Sista natten.
Datum: 2010-04-23 / Tid: 23:57:08Sista natten utan avslut. Sista natten sömnlös och undrar var ni ligger i en urna. Nu är ni här, fast jag har inte förmått mig att gå och titta på urnorna än. Pappa hämtade dom igår..
Jag är så nervös för hur allt kommer bli imorgon, kommer man crascha totalt igen? Jag orkar inte det! Eller kommer man känna en form av frid, att ni äntligen fått "ro"? eller heter det inte så? Jag är inte bra på döden, jag är en glad person, vanligtvis. Jag är en bekymmersfri människa, som gärna bär mina närmaste problem vid hjärtat, för att jag inte mår bra när min omgivning har det jobbigt. Jag vill bry mig, för jag är sån.
Det senaste har jag inte kunnat var något av det jag är van vid, och vill vara. Glad, Flummig, "Blond" och Lycklig. Jag har för första gång fått känna på att dela med mig av sorg, jag menar riktigt sorg, till andra. Visst har jag haft motgångar som alla andra, och visst har man genom tonåren tagit sig igenom en del prövningar med sina vänner, men aldrig har man upplevt detta.
Detta allvaret, Denna tomheten. Döden. Den känns inte fridfull. Den känns stressande, jag har tappat min trygghet. Vem som helst, kan faktiskt gå och dö! Bara sådär! Utan att man får säga hur betydelsefulla dom är, utan att veta, att folk man älskar verkligen vet det, kan man förlora dom. Jag har förlorat allt, men jag kan förlora mer. Jag är livrädd, och likgiltlig. Jag är... tom.
Mycket känslor, och jag får lite söta mail och kramar jag knappt orkar besvara alla gånger. Man vet vilka som bryr sig. Man vet vilka man känner med, och som känner för oss, och djuren. Man vet allt sånt, men man bryr sig inte om det. Dom som är inne är inne, dom andra kommer längre bort, fasstän dom vill komma närmare. Mycket har det nog och göra med att dom som känns mest normala, mest förstående, mest bäst, är dom man faktiskt vill prata med.
Jag menar, jag vill inte utesluta någon, men vissa visste man fick nyheten, för man orkade inte ta den med alla. Men man ringde Norge, Man Ringde Irland, Man Ringde Stockholm. Av en anledning. Äkta. Det var så det var. Och tjejerna. Sen visste man att släkt och vänner som känner än så bra är nära, och förstår att man inte kunde ringa hela världen fasstän man ville. Man var frånkopplad. Hur som helst hade inget gått utan mina närmasta vänner och Alexandra. Konstiga promenader, konstiga samtal och likgiltligt svammel i fonen och på msn. Ja, vad ska man säga, jag hoppas sorgen går i graven imorgon, och lyckan och minnerna återvänder.
Tack för samtalet Joel, du är en klippa!
Jag försöker att inte ta livet för allvarligt nu, och inte "gräva ner mig". Jag ska försöka uppnå mina mål, men det känns inte längre så viktigt. Jag ska försöka leva som jag vill, för det kan ju trots allt sluta när som helst. Förhoppningsvis blir jag positiv igen, men ett hack av riktigt allvar sitter i hjärtat. En känsla av tomhet. Men man får väl se det som så..
Ni har trots allt inte dött för evigt, Ni har bara gått lite i förväg..
Jag är så nervös för hur allt kommer bli imorgon, kommer man crascha totalt igen? Jag orkar inte det! Eller kommer man känna en form av frid, att ni äntligen fått "ro"? eller heter det inte så? Jag är inte bra på döden, jag är en glad person, vanligtvis. Jag är en bekymmersfri människa, som gärna bär mina närmaste problem vid hjärtat, för att jag inte mår bra när min omgivning har det jobbigt. Jag vill bry mig, för jag är sån.
Det senaste har jag inte kunnat var något av det jag är van vid, och vill vara. Glad, Flummig, "Blond" och Lycklig. Jag har för första gång fått känna på att dela med mig av sorg, jag menar riktigt sorg, till andra. Visst har jag haft motgångar som alla andra, och visst har man genom tonåren tagit sig igenom en del prövningar med sina vänner, men aldrig har man upplevt detta.
Detta allvaret, Denna tomheten. Döden. Den känns inte fridfull. Den känns stressande, jag har tappat min trygghet. Vem som helst, kan faktiskt gå och dö! Bara sådär! Utan att man får säga hur betydelsefulla dom är, utan att veta, att folk man älskar verkligen vet det, kan man förlora dom. Jag har förlorat allt, men jag kan förlora mer. Jag är livrädd, och likgiltlig. Jag är... tom.
Mycket känslor, och jag får lite söta mail och kramar jag knappt orkar besvara alla gånger. Man vet vilka som bryr sig. Man vet vilka man känner med, och som känner för oss, och djuren. Man vet allt sånt, men man bryr sig inte om det. Dom som är inne är inne, dom andra kommer längre bort, fasstän dom vill komma närmare. Mycket har det nog och göra med att dom som känns mest normala, mest förstående, mest bäst, är dom man faktiskt vill prata med.
Jag menar, jag vill inte utesluta någon, men vissa visste man fick nyheten, för man orkade inte ta den med alla. Men man ringde Norge, Man Ringde Irland, Man Ringde Stockholm. Av en anledning. Äkta. Det var så det var. Och tjejerna. Sen visste man att släkt och vänner som känner än så bra är nära, och förstår att man inte kunde ringa hela världen fasstän man ville. Man var frånkopplad. Hur som helst hade inget gått utan mina närmasta vänner och Alexandra. Konstiga promenader, konstiga samtal och likgiltligt svammel i fonen och på msn. Ja, vad ska man säga, jag hoppas sorgen går i graven imorgon, och lyckan och minnerna återvänder.
Tack för samtalet Joel, du är en klippa!
Jag försöker att inte ta livet för allvarligt nu, och inte "gräva ner mig". Jag ska försöka uppnå mina mål, men det känns inte längre så viktigt. Jag ska försöka leva som jag vill, för det kan ju trots allt sluta när som helst. Förhoppningsvis blir jag positiv igen, men ett hack av riktigt allvar sitter i hjärtat. En känsla av tomhet. Men man får väl se det som så..
Ni har trots allt inte dött för evigt, Ni har bara gått lite i förväg..
Fredrik Steen
Datum: 2010-04-21 / Tid: 23:14:00Åhå vad arg jag blir! Måste sluta läsa hund när man nu är hundlös :(
Iaf Fredrik Sten har aldrig fascinerat mig, denna mannen tror att ledarskap handlar om kopplet och ryck och slit.
Please, du gör mig ledsen Fredrik. Mycket ledsen. Jag tror på att vara lugn, och inte uppmuntra en hyperaktiv hund. Jag tror på att kunna lägga ner sin hund för att befästa ledarskapet om den som unghund hoppar på dig, biter i kopplet eller på annat sätt utmanar dig. Man måste kunna säga till, absolut.
Men varför detta slit i kopplet?!
Och vad är det med Sverige och hundar egentligen? Man pratar om att utvärdera hunden, för att kunna avliva den med gott samvete. Det var iaf vad han gjorde med Rottweiler Harley. Jag glömmer aldrig Harley. Hunden jag aldrig träffade.
Fredrik Steen såg Harley som opålitlig, och farlig. Surething.. jag köper det inte.
En 1 årig rottweiler, ouppfostrad var han, understimulerad, och så hade han heller inget företroende för Fredrik Steen eftersom han ifrågasatte honom, visade osäkerhet och då vrålar Fredrik på honom och rycker och håller på, vaddå befästa ledarskapet? Sen ska han bli väktarhund, så han tar en understimulerad Rottweiler, utan ledare, och om han nu skulle representera ledare, så var han för hunden ny i rollen. Sen ska hunden klara ett väktarprov på en bana, med en ledare den inte litar på. Harley klarar inte banan. Harley omplaceras inte mer. Harley avlivas.
Vad säger det mig? Ja, man underskattar samspelet som krävs för att utbilda en hund, det krävs en ledarfast tillit till föraren. Det krävs motion, regler och trygghet. Mest av allt krävs tillit. Det är mitt ledord. Tillit. Att lita på hunden, och få hunden och lita på dig. Man kan uppnå mirakel, som att få en katthatande hund att bli en kattälskare. Chili, vårat lilla älskade föredömme.
Harley hade tyvärr inte den möjligheten, han hade krav utan förståelse, Han var vilsen, rädd och i Fredriks sällskap, ensam. Harley fick inte en rättvis chans. Harley var missförstådd, och alla som sa att det var en befogad avlivning hade vansinnigt fel i mina ögon. Ägarna tog inte sitt ansvar och skyllde på hunden. Varför kan inte hundägare rannsaka sig själva? Skyll inte på hunden, skyll på er själva.
Ninja, alla och Chili och NINJA! NINJA!!!
Datum: 2010-04-21 / Tid: 16:46:47Jag börjar tappa det igen, tomheten är så stor!
Vi var på fotbollsmatch i måndags och träffade våra underbara vänner.
Bland annat Ninja och Chilis komisar Schäfern Zacho och Liza, Chilis jättelika svarta kompis.
Jag mådde dåligt när vi åkte ifrån Liza, för hon var så lik. Sen har det följt en sjö av svarta vovvar överallt.
Utanför jobbet, påväg hem från jobbet och runt omkring. Tror jag på 2 dygn sett 3 svarta vovvar, i samma storlek förrutom Liza. Och jag blir så ledsen, när jag tänker på Chillan, hennes glada humör, hennes hysteriska svans och hur hon alltid skulle ligga på än, hur hon frös i bilen så vi fick skaffade fårskinnspläd i bilen. Jag tänker på Chili nästan mer än Ninja. Jag älskade Chili ofantligt mycket, tro inget annat. Detta är inte heller en jämförelse, Chili var en underbar varelse, vi kommer aldrig glömma henne. Eller katterna, eller hur vi älskade dom allihop, till och med Mr Stinky. Men snälla missförstå mig rätt.
Vi hade Ninja 1,5 år längre än Chili, vi var uppe och fick Ninja i våran famn vid 8 veckors ålder, vi gjorde henne till det hon blev även om hon hade förutsättningarna från början. Hon var våran glädje. Vi planerade vårat liv efter henne, och senare efter dom båda, såklart. Men Ninja var den som förändrade mitt liv. Hon var min första hund, och hon blev så bra. Jag vet inte vad jag ska säga.
Ninja.. fan asså.. förlåt, men fan. Ninja är borta.
Min Ninja, finns inte mer. Det går inte in.
Vart tog ni vägen?
Snälla tro inte att vi inte älskade allt vad våra andra djur var, jag menar om folk skaffar mer än 1 barn älskar dom alla sina barn!! Jag älskade alla mina djur, otroligt! Förvirringen att alla försvann samtidigt är det som inte går in. Hade en klarat sig hade man haft något kvar. Hade en dött hade man sörjt det, men att alla dör är helt sjukt. Men man pratar om "den stora kärleken" eller "det där" "it" man pratar om telepati, man pratar om speciella band. Man pratar om kärlek, man säger once in a lifetime. Man pratar om svammel. Känslor man inte kan beskriva.
Ibland känner jag olika, men idag kan jag bara säga ett ord. En sak. Ett band. Kanske är det för det är henne vi kommer försöka efterlikna i framtidne som frambringar känslan av ersättare så jag får skuldkänslor, men det är inte så. Det som det är för mig, det är.. det där.. samspelet, känslan, det där "itet" vi hittade.. det där, det var Ninja
Vi var på fotbollsmatch i måndags och träffade våra underbara vänner.
Bland annat Ninja och Chilis komisar Schäfern Zacho och Liza, Chilis jättelika svarta kompis.
Jag mådde dåligt när vi åkte ifrån Liza, för hon var så lik. Sen har det följt en sjö av svarta vovvar överallt.
Utanför jobbet, påväg hem från jobbet och runt omkring. Tror jag på 2 dygn sett 3 svarta vovvar, i samma storlek förrutom Liza. Och jag blir så ledsen, när jag tänker på Chillan, hennes glada humör, hennes hysteriska svans och hur hon alltid skulle ligga på än, hur hon frös i bilen så vi fick skaffade fårskinnspläd i bilen. Jag tänker på Chili nästan mer än Ninja. Jag älskade Chili ofantligt mycket, tro inget annat. Detta är inte heller en jämförelse, Chili var en underbar varelse, vi kommer aldrig glömma henne. Eller katterna, eller hur vi älskade dom allihop, till och med Mr Stinky. Men snälla missförstå mig rätt.
Vi hade Ninja 1,5 år längre än Chili, vi var uppe och fick Ninja i våran famn vid 8 veckors ålder, vi gjorde henne till det hon blev även om hon hade förutsättningarna från början. Hon var våran glädje. Vi planerade vårat liv efter henne, och senare efter dom båda, såklart. Men Ninja var den som förändrade mitt liv. Hon var min första hund, och hon blev så bra. Jag vet inte vad jag ska säga.
Ninja.. fan asså.. förlåt, men fan. Ninja är borta.
Min Ninja, finns inte mer. Det går inte in.
Vart tog ni vägen?
Snälla tro inte att vi inte älskade allt vad våra andra djur var, jag menar om folk skaffar mer än 1 barn älskar dom alla sina barn!! Jag älskade alla mina djur, otroligt! Förvirringen att alla försvann samtidigt är det som inte går in. Hade en klarat sig hade man haft något kvar. Hade en dött hade man sörjt det, men att alla dör är helt sjukt. Men man pratar om "den stora kärleken" eller "det där" "it" man pratar om telepati, man pratar om speciella band. Man pratar om kärlek, man säger once in a lifetime. Man pratar om svammel. Känslor man inte kan beskriva.
Ibland känner jag olika, men idag kan jag bara säga ett ord. En sak. Ett band. Kanske är det för det är henne vi kommer försöka efterlikna i framtidne som frambringar känslan av ersättare så jag får skuldkänslor, men det är inte så. Det som det är för mig, det är.. det där.. samspelet, känslan, det där "itet" vi hittade.. det där, det var Ninja
Valpfeber
Datum: 2010-04-21 / Tid: 12:28:09Nej, jag är inte okänslig.
Jag säger inte att en hund är bättre än en annan, men jag tror givetvis på rensasighet även om jag själv suttit med en blandras. Blandraser är charmiga och söta, men att veta vad man får av en uppfödare är för mig obetalbart. Någon som ställer upp under valptiden, delar unghundsglädjen, och finns där efter döden, den är en sån vi behöver och vill ha. Det är en riktigt uppfödare. En kunnig, kompetent person, som guidar än i rätt riktigt. Vi vill givetvis ha en bullmastiff igen från Marcus och Maria. Därför visste vi också att man måste vara ute i god tid, för en blocketvalp kan man få när som helst (tyvärr), men en bullmastiff från Arkadas Comando kräver planering, och tur. Det finns valp-planer, men i vår ska dom paras, sen födas och vara hos mamman om allt går bra, det ger oss i bästa fall en valp om ca 4-5 månader. Lagom. Sorgen kommer ha lagt sig lite, och man känner sig mer redo för en ny, för det den är och inte en ersättare. I våran stora sorg hade det nog inte heller varit rätt att ta hem en valp, man ska vara taggad och stark när den kommer, inte ledsen och bräcklig. Så det blir kanon, på sikt.
Vi vill dock ha två. Chili gav oss och Ninja sådan glädje, att två hundar för oss inte är förhandlingsbart. Vi har kollat på Rottweiler, Mops och molosserhundar i det stora hela. Men så fick vi ett mail, av en slump! Kanske, kan vi få en valp om även det går som det ska, först i vinter. En bullmastiff. Men ska vi inte redan ha en? Jo, men denna skulle då vara Ninjas systers dotter. Det närmsta i princip vi kan komma Ninja. lyckan kändes i magen, som när vi fick förhoppningar av Marcus. Glädjen hade varit total, och klockren. Hur kan vi inte skaffa oss två bullmastiffer med halvårsintervaller? Det hade varit så passande.
Så, vår valpfeber är inte imorgon. sorgen är kvar, men att bestämma valp nu kan i BÄSTA fall ge oss en valp om ca 5 månader - 10 månaders tid. Det var hög tid att planera. Någongång måste vi ha hund igen. Inte för att ersätta er, för att hylla er. Ni gav vårat liv intresse, mening och glädje. Vi måste hitta det igen, just nu är allting dött. Vi måste få tid att sörja, men någonstans veta att en annan typ av lycka kan komma igen kan hjälpa oss att se frammåt. Vi måste nog frammåt snart. För annars går jag under, och jag menar det på det allvarliga sättet, egentligen klarar jag inte det här. Jag vill inte mer. Men jag måste, måste leva utan er, och förstå det, och klara av det. Men det går liksom inte..
Jag kommer aldrig kunna ersätta er, men tanken på "en" valp har legat runt hörnet. Den första valpen vi tänkte oss var givetvis en bullmastiff, igen. Det du gav oss Ninja, det var precis det vi sökt och om det är någon som följer min blogg kanske börjar tröttna på och läsa hur bra du var, hur nöjda vi var med dina rasegenskaper och ditt sjuka stabila beteende men jag kommer inte kunna släppa det. Okej, du var jävligt envis. Och du testade. Problemet du inte förstod var hur envis jag var :) Jag menar, jag valde en islandshäst! Hitta en mer påhittig, stabil men pigg och busig häst, det går nog inte. Så när vi fick hem en hund, men stora bulldog inslag visste vi mycket väl vad vi givit oss in på. så ja, envis var du, men envisare vad vi, och när du gett dig, så började du istället med dina trix, du var så påhittig, charmig och egensinnig. Vi vill ha det igen.
En bra hund finns överallt, på blocket och hos uppfödaren, om man gör rätt med den. Förutsättningarna är att man vet vilka raser som finns i hunden, och vad en sådan ras kräver. En blandras kan bli lika bra som vilken bullmastiff som helst (bara mindre charmig) hos rätt ägare. Kan en Collie bli lika bra hos oss? Näst intill, varför tar jag då inte en collie, som jag ändå gillat? För det är en vallhund. Vallhund och häst är tex ingen bra kombination. Jag kan inte ha en hund som vill valla min häst, det är motsägelsefull och korkat. Sorry, but it is. Sen kan man ta ut andra vallegenskaper och välja att leva efter sin hund som vi tex gjorde med Chili, men ska man börja om, så väljer man givetvis en ras som passar än. En skogsvaktare. Men ingen större jaktinstinkt. En stor hund, med kort päls. En glad hund, och envis hund. En stolt hund. En bullmastiff.
Jag säger inte att en hund är bättre än en annan, men jag tror givetvis på rensasighet även om jag själv suttit med en blandras. Blandraser är charmiga och söta, men att veta vad man får av en uppfödare är för mig obetalbart. Någon som ställer upp under valptiden, delar unghundsglädjen, och finns där efter döden, den är en sån vi behöver och vill ha. Det är en riktigt uppfödare. En kunnig, kompetent person, som guidar än i rätt riktigt. Vi vill givetvis ha en bullmastiff igen från Marcus och Maria. Därför visste vi också att man måste vara ute i god tid, för en blocketvalp kan man få när som helst (tyvärr), men en bullmastiff från Arkadas Comando kräver planering, och tur. Det finns valp-planer, men i vår ska dom paras, sen födas och vara hos mamman om allt går bra, det ger oss i bästa fall en valp om ca 4-5 månader. Lagom. Sorgen kommer ha lagt sig lite, och man känner sig mer redo för en ny, för det den är och inte en ersättare. I våran stora sorg hade det nog inte heller varit rätt att ta hem en valp, man ska vara taggad och stark när den kommer, inte ledsen och bräcklig. Så det blir kanon, på sikt.
Vi vill dock ha två. Chili gav oss och Ninja sådan glädje, att två hundar för oss inte är förhandlingsbart. Vi har kollat på Rottweiler, Mops och molosserhundar i det stora hela. Men så fick vi ett mail, av en slump! Kanske, kan vi få en valp om även det går som det ska, först i vinter. En bullmastiff. Men ska vi inte redan ha en? Jo, men denna skulle då vara Ninjas systers dotter. Det närmsta i princip vi kan komma Ninja. lyckan kändes i magen, som när vi fick förhoppningar av Marcus. Glädjen hade varit total, och klockren. Hur kan vi inte skaffa oss två bullmastiffer med halvårsintervaller? Det hade varit så passande.
Så, vår valpfeber är inte imorgon. sorgen är kvar, men att bestämma valp nu kan i BÄSTA fall ge oss en valp om ca 5 månader - 10 månaders tid. Det var hög tid att planera. Någongång måste vi ha hund igen. Inte för att ersätta er, för att hylla er. Ni gav vårat liv intresse, mening och glädje. Vi måste hitta det igen, just nu är allting dött. Vi måste få tid att sörja, men någonstans veta att en annan typ av lycka kan komma igen kan hjälpa oss att se frammåt. Vi måste nog frammåt snart. För annars går jag under, och jag menar det på det allvarliga sättet, egentligen klarar jag inte det här. Jag vill inte mer. Men jag måste, måste leva utan er, och förstå det, och klara av det. Men det går liksom inte..
Älskade tanke!!
Datum: 2010-04-21 / Tid: 00:03:43I stood by your bed last night, I came to have a peep
I could see that you were crying, you found it hard to sleep.
Whined to you softly as your brushed away a tear.
“It’s me, I haven’t left your, I’m well, I’m fine, I’m here.”
I was close to you at breakfast, I watched you pour the tea.
You were thinking of the many times your hands reached down to me.
I was with you in the shops today; your arms were getting sore.
I longed to take your parcels; I wished I could do more.
I was with you at my grave today; you tend it with such care.
I want to reassure you, I’m not lying there.
I walked with you towards the house, as you fumbled for your key,
I gently put my paw on you; I smiled and said, “it’s me”
You looked so very tired and then you sank into a chair,
I tried so hard to let you know that I was standing there.
It’s possible for me to be so near you everyday.
And say with certainty, “I never went away”.
You sat there very quietly, then smiled, I think you knew.
That in the stillness of that evening I was very close to you.
The day is over … I smile and watch you yawning.
And say “Goodnight, sweet dream God Bless,”
And when the time is right for you to cross the brief divide,
I’ll rush to greet you and we’ll stand together side-by-side.
I have so many things to show you, there’s so much for you to see.
Be patient, live your journey out then come and be with me.
I could see that you were crying, you found it hard to sleep.
Whined to you softly as your brushed away a tear.
“It’s me, I haven’t left your, I’m well, I’m fine, I’m here.”
I was close to you at breakfast, I watched you pour the tea.
You were thinking of the many times your hands reached down to me.
I was with you in the shops today; your arms were getting sore.
I longed to take your parcels; I wished I could do more.
I was with you at my grave today; you tend it with such care.
I want to reassure you, I’m not lying there.
I walked with you towards the house, as you fumbled for your key,
I gently put my paw on you; I smiled and said, “it’s me”
You looked so very tired and then you sank into a chair,
I tried so hard to let you know that I was standing there.
It’s possible for me to be so near you everyday.
And say with certainty, “I never went away”.
You sat there very quietly, then smiled, I think you knew.
That in the stillness of that evening I was very close to you.
The day is over … I smile and watch you yawning.
And say “Goodnight, sweet dream God Bless,”
And when the time is right for you to cross the brief divide,
I’ll rush to greet you and we’ll stand together side-by-side.
I have so many things to show you, there’s so much for you to see.
Be patient, live your journey out then come and be with me.
Länkar..
Datum: 2010-04-20 / Tid: 15:40:31Minnessidan (Hade skrivit fel länk) ::
http://gone-but-never-forgotten.blogg.asia/2010/03/29/det-finns-inga-ord
Video (Ninja, Eldir och min ena syrra Johanna)
http://www.youtube.com/watch?v=T4HnCgo-FUc
Ninjas video
http://www.youtube.com/watch?v=yaLTSq-dXIk
Chilis video
http://www.youtube.com/watch?v=Te-HNaCx01U
Alla 5 djuren tillsammans:
http://www.youtube.com/watch?v=_eWHAcBT1JU
http://gone-but-never-forgotten.blogg.asia/2010/03/29/det-finns-inga-ord
Video (Ninja, Eldir och min ena syrra Johanna)
http://www.youtube.com/watch?v=T4HnCgo-FUc
Ninjas video
http://www.youtube.com/watch?v=yaLTSq-dXIk
Chilis video
http://www.youtube.com/watch?v=Te-HNaCx01U
Alla 5 djuren tillsammans:
http://www.youtube.com/watch?v=_eWHAcBT1JU
Fint väder och kasst humör?
Datum: 2010-04-19 / Tid: 19:36:27
Foto: John ICHA Kullvik. Han och Elin ägde Chili innan vi tog över henne. Älskar denna bilden inte bara för att han är en grymmt duktig fotograf utan för att han fångade Chillan precis så som jag alltid kommer minnas henne, smidig, ung, stark, full av liv!
!
Ninja stod alltid och kikade ut på mammas och pappas altan, känns som du än idag står där och spanar efter något.
Jag mår bättre när det regnar, av någon anledning.
Sommarlängtan och vårkänslor är bortblåsta. Det känns fel. Vad hjälper det att man går runt och deppar och inte kan må lite bra i värmen? Ingenting? Så varför försöker jag inte vara glad att vädret är bra? För att det spelar ingen roll det heller.
Allting känns meningslöst! Jag menar gött väder och sen då? Jag kan ju inte skratta iaf? Eller kan jag det, och borde jag det? Varför bryr man sig så mycket om det överhuvudtaget?
Jag har jobbat nu, och det går, sakta, konstigt nog är det bättre på jobbet eftersom man då automatiskt gör vad man brukar, jobbar. Och man skingrar tankarna för några timmar och tvingas in i vardagen igen, och det borde vara mer positivt än det är. Jag har också tagit mig till stallet. Och känt solen, och bokat kurs, som vanligt.
Men hästen är oform. Kraftigt också. Och jag så borde rida ihop honom inför sommarkurserna, men det får bli imorgon.. eller övermorgon. För det måste bli av denna månaden så han är fit for fight i juni! Och så väntar jag på thaiboxningskläderna. Inte för att jag har motivation, men jag har drivet. Känslan att man tjockar till sig inte hjälper.
Men när jag inte jobbar känner jag mig otroligt trött, näst intill sjuk vilket gör att dra igång träning på det inte hade varit bra ändå. Joggingskor har jag iaf skaffat mig, till vilken nytta kan man undra, när det är det sista på världskartan som det känns just nu.
Vi får väl se lite grann vad som händer. Ikväll är det killkompisarnas fotbollsmatch i Ruddalen, som ni brukade vara med på, och vi ska dit, en lugn vårkväll.. själva. Det håller på en timma, ungefär tillräckligt socialt för denna veckan. Sen får vi boka på vännerna allt eftersom.. för jag saknar dom oerhört, men jag orkar inte, inte idag...
Blandade känslor..
Datum: 2010-04-19 / Tid: 03:49:16Äntligen lite "bra" (hur kan jag säga så!!!?!?) nyheter.
Vi ska begrava er.
Det tog 4 dagar att få igenom kremeringen, just för att vi propsade på separat och det tog tid, och kostade mer (som om vi brydde oss, seriöst?) Förlåt om jag låter konstigt men när en sån här sak händer så var det ända form av avslut jag kunde styra lite över.
Så separat kremering var sagt. Och begravningen då? Vart gör man av sina älsklingar? I trädgården hos mina föräldrar hade varit fint, så ofta vi var här och ni busade i trädgården? Men nja, så säljer dom någon gång och flyttar, och tänk om nya flyttar in, och gräver nytt och förstör eran grav!
Tanken på att någon skulle förstöra eran grav fick mig att må illa. Så illa att jag ville spy.
Så någonstans i min förtvivlan hittade jag, eller mamma, eller pappa (jag minns inte) en djurkyrkogård.
Det kändes fint, och passande. Men det var för kallt. Så vi fick vänta, med urnorna kvar där kremeringen ägt rum, och jag kan inte få ro, jag har inte gett er det avlsut ni förtjänar, och jag skämdes över det. Men nu snart, äntligen snart, kan jag få ge er det sista lilla jag känner att jag kan ge. En begravning.
Därför, så längtar jag till på lördag. Även hur fel det än må låta.
Och visst har man det så tomt, och sälja lägenheten ska vi och renoveras har den inte heller gjort än!
Så man kan köpa nytt, och börja om, igen.. men nu vill vi ha trädgård!! Det känns viktigt nu, kanske låter konstigt men en trädgård hade gett mer möjligheter.
Jag vet inte vad som är värst, att man kan få en hund med samma rasegenskaper, snarlika utseende och beteende som Ninja, eller att man inte kan få någon liknande mix eller blandning som Chili. Visst vill man ha tillbaka det som Ninja och Chili hade, men samtidigt vill man aldrig ha det FÖR Likt, alla blir ju olika, men rasen i sig blev jag kär i, Bullmastiffen alltså. Det Ninja gav oss var så sjukt mycket bra saker. Det Chili gav var lärdom.
Vi får se om vi börjar om. Nu ska vi först få ett avlsut
Vi älskar er.
Vi ska begrava er.
Det tog 4 dagar att få igenom kremeringen, just för att vi propsade på separat och det tog tid, och kostade mer (som om vi brydde oss, seriöst?) Förlåt om jag låter konstigt men när en sån här sak händer så var det ända form av avslut jag kunde styra lite över.
Så separat kremering var sagt. Och begravningen då? Vart gör man av sina älsklingar? I trädgården hos mina föräldrar hade varit fint, så ofta vi var här och ni busade i trädgården? Men nja, så säljer dom någon gång och flyttar, och tänk om nya flyttar in, och gräver nytt och förstör eran grav!
Tanken på att någon skulle förstöra eran grav fick mig att må illa. Så illa att jag ville spy.
Så någonstans i min förtvivlan hittade jag, eller mamma, eller pappa (jag minns inte) en djurkyrkogård.
Det kändes fint, och passande. Men det var för kallt. Så vi fick vänta, med urnorna kvar där kremeringen ägt rum, och jag kan inte få ro, jag har inte gett er det avlsut ni förtjänar, och jag skämdes över det. Men nu snart, äntligen snart, kan jag få ge er det sista lilla jag känner att jag kan ge. En begravning.
Därför, så längtar jag till på lördag. Även hur fel det än må låta.
Och visst har man det så tomt, och sälja lägenheten ska vi och renoveras har den inte heller gjort än!
Så man kan köpa nytt, och börja om, igen.. men nu vill vi ha trädgård!! Det känns viktigt nu, kanske låter konstigt men en trädgård hade gett mer möjligheter.
Jag vet inte vad som är värst, att man kan få en hund med samma rasegenskaper, snarlika utseende och beteende som Ninja, eller att man inte kan få någon liknande mix eller blandning som Chili. Visst vill man ha tillbaka det som Ninja och Chili hade, men samtidigt vill man aldrig ha det FÖR Likt, alla blir ju olika, men rasen i sig blev jag kär i, Bullmastiffen alltså. Det Ninja gav oss var så sjukt mycket bra saker. Det Chili gav var lärdom.
Vi får se om vi börjar om. Nu ska vi först få ett avlsut
Vi älskar er.
Vem läser en blogg?
Datum: 2010-04-16 / Tid: 01:15:54Jag har alltid undrat vem som läser en blogg. Egentligen är blogg inte min grej, jag är för frispråkig men inte på det där sättet så att folk tar illa vid sig och börjar prata om mig genom dålig reklam, jag är bara alldaglig på ett vardagligt sätt. Fast rätt mycket mer deppad.
Varför vill man bara skriva precis när man mår som sämst? Det har säkerligen något o göra med att man skriver som mest sånna här tider på dygnet, efter jobbet innan man somnar kommer alla tankarna.
Jag menar, 25 år med sambo fast hos mamma o pappa! med en lägenhet vi inte vet när den renoveras, och när det säljs, helt oklara på vart nästa destination är. Tillbaka på Coop efter alla år ifrån ICA. Tillbaka på Novotel extra som alla andra år.
Tillbaka bland samma hemska tomma liv jag hade innan, djurlöst. Så gott som. Klart jag har mina två prinsar, Zluggo bor ju här den gamla katten, 14 år är han redan! Och Eldir, vad skulle jag göra utan Eldir? Vem har en häst som hänger med genom hela tonåren och in i vuxenlivet? Snälla låt mig njuta av honom iaf en sisådär 15 år till.. jag känner mig hemsk som jobbar, åker dit, myser och inte rider, han leker för fullt och tror det är sommarbete och verkar rätt nöjd med livet, men kurser hägrar och formen är ett faktum, det måste tas tag i snarast.
Sen har vi min thaiboxning. Usch och fy vad dålig jag är, men det är kraftansträgning att jobba. Vännerna, mina älskade vänner som stöttar, kommer också i klämm! Jag orkar ingenting och jag vill skärpa mig men att ha roligt känns ännu mer fel än någonsin, är rädd att försöker jag pressa mig till o gå ut och försöka ha roligt så kommer det bli droppen som får bägaren att rinna över. Dessutom, alkoholen måste vänta. Det går bara inte, huvudet är så på högvarv att jag varken vet ut eller in.
Måste försöka ordna med begravningen snart, om marken kunde mjukna. Kanske kan då mardrömmarna försvinna och man börja förstå, att ett farväl är på sin plats.
Damn, jag behöver semester! Eller iaf sömn.. Godnatt...
Varför vill man bara skriva precis när man mår som sämst? Det har säkerligen något o göra med att man skriver som mest sånna här tider på dygnet, efter jobbet innan man somnar kommer alla tankarna.
Jag menar, 25 år med sambo fast hos mamma o pappa! med en lägenhet vi inte vet när den renoveras, och när det säljs, helt oklara på vart nästa destination är. Tillbaka på Coop efter alla år ifrån ICA. Tillbaka på Novotel extra som alla andra år.
Tillbaka bland samma hemska tomma liv jag hade innan, djurlöst. Så gott som. Klart jag har mina två prinsar, Zluggo bor ju här den gamla katten, 14 år är han redan! Och Eldir, vad skulle jag göra utan Eldir? Vem har en häst som hänger med genom hela tonåren och in i vuxenlivet? Snälla låt mig njuta av honom iaf en sisådär 15 år till.. jag känner mig hemsk som jobbar, åker dit, myser och inte rider, han leker för fullt och tror det är sommarbete och verkar rätt nöjd med livet, men kurser hägrar och formen är ett faktum, det måste tas tag i snarast.
Sen har vi min thaiboxning. Usch och fy vad dålig jag är, men det är kraftansträgning att jobba. Vännerna, mina älskade vänner som stöttar, kommer också i klämm! Jag orkar ingenting och jag vill skärpa mig men att ha roligt känns ännu mer fel än någonsin, är rädd att försöker jag pressa mig till o gå ut och försöka ha roligt så kommer det bli droppen som får bägaren att rinna över. Dessutom, alkoholen måste vänta. Det går bara inte, huvudet är så på högvarv att jag varken vet ut eller in.
Måste försöka ordna med begravningen snart, om marken kunde mjukna. Kanske kan då mardrömmarna försvinna och man börja förstå, att ett farväl är på sin plats.
Damn, jag behöver semester! Eller iaf sömn.. Godnatt...
Varför, varför, varför...?
Datum: 2010-04-15 / Tid: 09:59:13Det kommer hela tiden, tankarna varför?
Jag vet att jag inte är direkt troende, jag erkänner det, det finns la ingen gubbe i himlen liksom hallå!! men man börjar ju undra, varför? Varför jag? Varför då? Och man börjar tänka tankar som ödet och slumpen.
Visst kan det vara ödet, och slumpen.. Men det låter så sjukt! Av alla lägenheter, av alla hem så var det vårat som brann ner, av alla hem utan djur, var det mitt! Av alla hem med djur, så fanns det dom som hade färre och så blev det mitt! Av alla dom som har hem som har djur så finns det dom som inte älskar dom som jag gör, så blev det vårat ändå!
Okej, poängen är den att det är så sjukt, just därför. Eftersom man tycker att det finns så mycket annat som kunde hänta istället, och det har jag hört av min släkt i efterhand att skulle någon identifera vad som vore min mardröm, så var det att något skulle hända mina älskklingar.
Själv sa jag alltid att min värsta mardröm i hela världen förrutom cancer (det ordet skrämmer ihjäl mig) vore att bli allergisk. Det hade jag inte kunnat leva med tror jag. Men ja, vad hade pälsdjursallergi varit i jämförelse med detta? En väldigt bra kompromiss.
Så varför, jag som jobbat alla dessa helger, händer det när vi inte är hemma? Dom som tror "gott" om gubben i himlen har sagt att om det hänt o vi varit hemma hade vi kanske sovit och inte levt själv, att det finns en mening i att rädda oss. Fin tanke isåfall, att gubben i lådan lämnade mina djur hemma. Speciellt vovvarna, hur kunde jag inte gjort en hundigare-aktivitet?
Och dom som är bittra har sagt att meningen var att jag hade det för bra, att man får olika plågor i livet och jag inte ännu haft någon. Och ja, det kan väl stämma. Men vad hjälper det? Att jag blir en bittrare deppigare människa? Jag vet inte om jag kan det. Däremot vet jag inte om jag någonsin kommer leva upp överhuvudtaget.
Så frågan är oviss, och visst är jag glad att jag lever, om man nu ska dra gränsen dit. Men jag kan aldrig förstå, varför? Varför dom, varför då, och varför just SÅ. Jag hade ändå förlorat dom med åren, det gör man med djur men inte på det viset det är så orättvist.
Och i samband när vi var ute och åt med Sassa & Micke. Var det någon som räddade oss den kvällen så var det ni. Utan er hade jag tappat det mer än jag gjorde, okej jag tappade det väldigt mycke, jag tappade det totalt. Men jag hade tappat det mer än totalt om ni inte var där.
Delad glädje - dubbel glädje. Delad sorg - Mycket mycket mer sorg.
Jag vet att jag inte är direkt troende, jag erkänner det, det finns la ingen gubbe i himlen liksom hallå!! men man börjar ju undra, varför? Varför jag? Varför då? Och man börjar tänka tankar som ödet och slumpen.
Visst kan det vara ödet, och slumpen.. Men det låter så sjukt! Av alla lägenheter, av alla hem så var det vårat som brann ner, av alla hem utan djur, var det mitt! Av alla hem med djur, så fanns det dom som hade färre och så blev det mitt! Av alla dom som har hem som har djur så finns det dom som inte älskar dom som jag gör, så blev det vårat ändå!
Okej, poängen är den att det är så sjukt, just därför. Eftersom man tycker att det finns så mycket annat som kunde hänta istället, och det har jag hört av min släkt i efterhand att skulle någon identifera vad som vore min mardröm, så var det att något skulle hända mina älskklingar.
Själv sa jag alltid att min värsta mardröm i hela världen förrutom cancer (det ordet skrämmer ihjäl mig) vore att bli allergisk. Det hade jag inte kunnat leva med tror jag. Men ja, vad hade pälsdjursallergi varit i jämförelse med detta? En väldigt bra kompromiss.
Så varför, jag som jobbat alla dessa helger, händer det när vi inte är hemma? Dom som tror "gott" om gubben i himlen har sagt att om det hänt o vi varit hemma hade vi kanske sovit och inte levt själv, att det finns en mening i att rädda oss. Fin tanke isåfall, att gubben i lådan lämnade mina djur hemma. Speciellt vovvarna, hur kunde jag inte gjort en hundigare-aktivitet?
Och dom som är bittra har sagt att meningen var att jag hade det för bra, att man får olika plågor i livet och jag inte ännu haft någon. Och ja, det kan väl stämma. Men vad hjälper det? Att jag blir en bittrare deppigare människa? Jag vet inte om jag kan det. Däremot vet jag inte om jag någonsin kommer leva upp överhuvudtaget.
Så frågan är oviss, och visst är jag glad att jag lever, om man nu ska dra gränsen dit. Men jag kan aldrig förstå, varför? Varför dom, varför då, och varför just SÅ. Jag hade ändå förlorat dom med åren, det gör man med djur men inte på det viset det är så orättvist.
Och i samband när vi var ute och åt med Sassa & Micke. Var det någon som räddade oss den kvällen så var det ni. Utan er hade jag tappat det mer än jag gjorde, okej jag tappade det väldigt mycke, jag tappade det totalt. Men jag hade tappat det mer än totalt om ni inte var där.
Delad glädje - dubbel glädje. Delad sorg - Mycket mycket mer sorg.
M i n n e s s i d a n
Datum: 2010-04-15 / Tid: 01:36:38http://gone-but-never-forgotten.blogg.asia/2010/03/29/det-finns-inga-ord
ja, det var ju inte mycket mer att säga. Det är så svårt att prata med folk, och speciellt att prata med folk på det sätt jag kanske behöver.
samtidigt vet jag inte om jag vill prata med folk om er, för det ska analyseras, peppas eller tvingas frammåt. Det behövs frammåt, men samtidigt vill man inte. man orkar inte och man är rädd att saknaden ska bli mindre, att man ska må bättre, när man känner att det egentligen aldrig kommer gå.
Man saknar inte kon förräns båset är tomt sägs det.. men jag har alltid vetat hur viktiga ni var för mig. alltid. jag har aldrig tvekat på att jag skulle bli förkrossad den dagen något skulle hända, men den dagen skulle inte vara i år, eller nästa år.. och den skulle absolut inte hända er alla, utan förvarning på samma gång!
Tacksam ska man vara, att ni slapp lida och att ni var friska och det snabbt var över, men vad hjälper det? vad vet jag om och dö? hur är det? man vet inte så noga hur många dagar man har till sitt förfogande, livet är väldigt mycket känsligare än man först trott. dags att sluta skjuta upp och planera för planerar man kan man sluta som... oss.
Allt som fanns, allt som var uppbyggt, alla mål vi nått och alla drömmar som infriades och gjorde framtiden lockande försvann. Men det var inte planerna som försvann man saknade mest, det var att man blev arg på sig själv att man inte förutspått att sånt här kan hända och såhär kan det bli. man känner sig korkad som trodde att hela livet skulle dansa efter min pipa.
Det är just därför jag skriver igen, om jag hade pratat med folk som jag skriver hade dom trott att jag var galen. det räcker nog med att jag är rädd för mig själv, så slipper förhoppningsvis andra vara det. jag har fått höra att jag verkar rätt vettig utåtsett.
If tears could build a stairway,
and memories a lane
I´d walk right up to heaven
and bring you home again
ja, det var ju inte mycket mer att säga. Det är så svårt att prata med folk, och speciellt att prata med folk på det sätt jag kanske behöver.
samtidigt vet jag inte om jag vill prata med folk om er, för det ska analyseras, peppas eller tvingas frammåt. Det behövs frammåt, men samtidigt vill man inte. man orkar inte och man är rädd att saknaden ska bli mindre, att man ska må bättre, när man känner att det egentligen aldrig kommer gå.
Man saknar inte kon förräns båset är tomt sägs det.. men jag har alltid vetat hur viktiga ni var för mig. alltid. jag har aldrig tvekat på att jag skulle bli förkrossad den dagen något skulle hända, men den dagen skulle inte vara i år, eller nästa år.. och den skulle absolut inte hända er alla, utan förvarning på samma gång!
Tacksam ska man vara, att ni slapp lida och att ni var friska och det snabbt var över, men vad hjälper det? vad vet jag om och dö? hur är det? man vet inte så noga hur många dagar man har till sitt förfogande, livet är väldigt mycket känsligare än man först trott. dags att sluta skjuta upp och planera för planerar man kan man sluta som... oss.
Allt som fanns, allt som var uppbyggt, alla mål vi nått och alla drömmar som infriades och gjorde framtiden lockande försvann. Men det var inte planerna som försvann man saknade mest, det var att man blev arg på sig själv att man inte förutspått att sånt här kan hända och såhär kan det bli. man känner sig korkad som trodde att hela livet skulle dansa efter min pipa.
Det är just därför jag skriver igen, om jag hade pratat med folk som jag skriver hade dom trott att jag var galen. det räcker nog med att jag är rädd för mig själv, så slipper förhoppningsvis andra vara det. jag har fått höra att jag verkar rätt vettig utåtsett.
If tears could build a stairway,
and memories a lane
I´d walk right up to heaven
and bring you home again
En ny start.
Datum: 2010-04-15 / Tid: 01:23:03Jag försökte blogga på den andra bloggen, men jag kunde inte.
Så smart var jag när jag gjorde den, att jag aldrig ville att den skulle försvinna så lösenordet har jag helt glömt av.
Det får vara och förbli endast en minnessida.
Så vad kan man säga då? Ja, inte har jag kommit långt med mitt "ta en dag i taget"-trappa.
Om jag kan leva utan er? Ja, det kan jag.
Men jag kan inte sova utan er, för jag drömmer om er.
Jag kan inte heller äta utan er, för jag känner era hungriga blickar i nacken fastän det är tomt.
Inte heller går det att vara glad utan er, för då börjar jag gråta.
Prata om er går inget vidare, allt rasar samman när jag kommer hem och jag bland folk lyckas hålla mig hyffsat proffsig i jobbsituationer.
Vad det gäller mig övriga liv är allting på paus. Jag tränar inte. Jag rider inte. Jag träffar inte ens folk, och jag måste börja, men jag vill inte. orkar inte. känner mig oinspirerad och.. rädd.
Förhoppningsvis blir man gladare och gladare, och lyckliga minnen kan komma och kännas som en tröst, men just nu spelar det ingen roll. Det är regn i mitt huvud. 
