Varför, varför, varför...?
Datum: 2010-04-15 / Tid: 09:59:13Det kommer hela tiden, tankarna varför?
Jag vet att jag inte är direkt troende, jag erkänner det, det finns la ingen gubbe i himlen liksom hallå!! men man börjar ju undra, varför? Varför jag? Varför då? Och man börjar tänka tankar som ödet och slumpen.
Visst kan det vara ödet, och slumpen.. Men det låter så sjukt! Av alla lägenheter, av alla hem så var det vårat som brann ner, av alla hem utan djur, var det mitt! Av alla hem med djur, så fanns det dom som hade färre och så blev det mitt! Av alla dom som har hem som har djur så finns det dom som inte älskar dom som jag gör, så blev det vårat ändå!
Okej, poängen är den att det är så sjukt, just därför. Eftersom man tycker att det finns så mycket annat som kunde hänta istället, och det har jag hört av min släkt i efterhand att skulle någon identifera vad som vore min mardröm, så var det att något skulle hända mina älskklingar.
Själv sa jag alltid att min värsta mardröm i hela världen förrutom cancer (det ordet skrämmer ihjäl mig) vore att bli allergisk. Det hade jag inte kunnat leva med tror jag. Men ja, vad hade pälsdjursallergi varit i jämförelse med detta? En väldigt bra kompromiss.
Så varför, jag som jobbat alla dessa helger, händer det när vi inte är hemma? Dom som tror "gott" om gubben i himlen har sagt att om det hänt o vi varit hemma hade vi kanske sovit och inte levt själv, att det finns en mening i att rädda oss. Fin tanke isåfall, att gubben i lådan lämnade mina djur hemma. Speciellt vovvarna, hur kunde jag inte gjort en hundigare-aktivitet?
Och dom som är bittra har sagt att meningen var att jag hade det för bra, att man får olika plågor i livet och jag inte ännu haft någon. Och ja, det kan väl stämma. Men vad hjälper det? Att jag blir en bittrare deppigare människa? Jag vet inte om jag kan det. Däremot vet jag inte om jag någonsin kommer leva upp överhuvudtaget.
Så frågan är oviss, och visst är jag glad att jag lever, om man nu ska dra gränsen dit. Men jag kan aldrig förstå, varför? Varför dom, varför då, och varför just SÅ. Jag hade ändå förlorat dom med åren, det gör man med djur men inte på det viset det är så orättvist.
Och i samband när vi var ute och åt med Sassa & Micke. Var det någon som räddade oss den kvällen så var det ni. Utan er hade jag tappat det mer än jag gjorde, okej jag tappade det väldigt mycke, jag tappade det totalt. Men jag hade tappat det mer än totalt om ni inte var där.
Delad glädje - dubbel glädje. Delad sorg - Mycket mycket mer sorg.
Jag vet att jag inte är direkt troende, jag erkänner det, det finns la ingen gubbe i himlen liksom hallå!! men man börjar ju undra, varför? Varför jag? Varför då? Och man börjar tänka tankar som ödet och slumpen.
Visst kan det vara ödet, och slumpen.. Men det låter så sjukt! Av alla lägenheter, av alla hem så var det vårat som brann ner, av alla hem utan djur, var det mitt! Av alla hem med djur, så fanns det dom som hade färre och så blev det mitt! Av alla dom som har hem som har djur så finns det dom som inte älskar dom som jag gör, så blev det vårat ändå!
Okej, poängen är den att det är så sjukt, just därför. Eftersom man tycker att det finns så mycket annat som kunde hänta istället, och det har jag hört av min släkt i efterhand att skulle någon identifera vad som vore min mardröm, så var det att något skulle hända mina älskklingar.
Själv sa jag alltid att min värsta mardröm i hela världen förrutom cancer (det ordet skrämmer ihjäl mig) vore att bli allergisk. Det hade jag inte kunnat leva med tror jag. Men ja, vad hade pälsdjursallergi varit i jämförelse med detta? En väldigt bra kompromiss.
Så varför, jag som jobbat alla dessa helger, händer det när vi inte är hemma? Dom som tror "gott" om gubben i himlen har sagt att om det hänt o vi varit hemma hade vi kanske sovit och inte levt själv, att det finns en mening i att rädda oss. Fin tanke isåfall, att gubben i lådan lämnade mina djur hemma. Speciellt vovvarna, hur kunde jag inte gjort en hundigare-aktivitet?
Och dom som är bittra har sagt att meningen var att jag hade det för bra, att man får olika plågor i livet och jag inte ännu haft någon. Och ja, det kan väl stämma. Men vad hjälper det? Att jag blir en bittrare deppigare människa? Jag vet inte om jag kan det. Däremot vet jag inte om jag någonsin kommer leva upp överhuvudtaget.
Så frågan är oviss, och visst är jag glad att jag lever, om man nu ska dra gränsen dit. Men jag kan aldrig förstå, varför? Varför dom, varför då, och varför just SÅ. Jag hade ändå förlorat dom med åren, det gör man med djur men inte på det viset det är så orättvist.
Och i samband när vi var ute och åt med Sassa & Micke. Var det någon som räddade oss den kvällen så var det ni. Utan er hade jag tappat det mer än jag gjorde, okej jag tappade det väldigt mycke, jag tappade det totalt. Men jag hade tappat det mer än totalt om ni inte var där.
Delad glädje - dubbel glädje. Delad sorg - Mycket mycket mer sorg.
Kommentarer
Trackback
