Jag försökte blogga på den andra bloggen, men jag kunde inte.
Så smart var jag när jag gjorde den, att jag aldrig ville att den skulle försvinna så lösenordet har jag helt glömt av.

Det får vara och förbli endast en minnessida.

Så vad kan man säga då? Ja, inte har jag kommit långt med mitt "ta en dag i taget"-trappa.

Om jag kan leva utan er? Ja, det kan jag.

Men jag kan inte sova utan er, för jag drömmer om er.
Jag kan inte heller äta utan er, för jag känner era hungriga blickar i nacken fastän det är tomt.
Inte heller går det att vara glad utan er, för då börjar jag gråta.
Prata om er går inget vidare, allt rasar samman när jag kommer hem och jag bland folk lyckas hålla mig hyffsat proffsig i jobbsituationer.

Vad det gäller mig övriga liv är allting på paus. Jag tränar inte. Jag rider inte. Jag träffar inte ens folk, och jag måste börja, men jag vill inte. orkar inte. känner mig oinspirerad och.. rädd.

Förhoppningsvis blir man gladare och gladare, och lyckliga minnen kan komma och kännas som en tröst, men just nu spelar det ingen roll. Det är regn i mitt huvud.