Det är typ omöjligt att efter ett träningspass ångra att man genomfört det. Ändå har det faktiskt varit omöjligt tidsmässigt att få ihop det för mig. Men nu är det äntligen klart! Japp, mina G på kurserna är klara. Inte en lektion i sikte!

Men precis som när man kört på i 100 och slappnar av kommer den där slutkördheten. Extra påtaglig brukar den vara när man väl får semester eller är ledig efter en jobbig period och BAM så blir man sjuk.

Detta vill jag då inte tänka på eller råka ut för, så nu lägger jag fokus och tid på min träning igen! Intresseklubben antecknar?

Ibland tror jag att om man inget har, så är det svårare att sticka. Har man något är man inte lika rädd att släppa taget och våga åka. Jag råkade komma i kontakt med en rumänsk sida med hundar. Var rätt längesen jag kände att jag ville åka så mycket som då.

På Irland var jag hos min svenska kompis irländska kompis. Det låg en jättefin labbe utanför hennes fönster den hade vandrar runt där en vecka med halsband. Stackars krake, troligtvis övergiven. Irland överger fruktansvärt mycket hundar faktiskt. Men dom rumänska är svårt att inte känna ännu mer för.

Hoppas att när jag har stabilare ekonomi och gubben är färdigpluggad att man kan åka ner om så bara 1-2 veckor och volentära. Jag hade velat göra skillnad någon gång "på riktigt".

Men först får man ta hand om det man har helt enkelt.

Läste om en bok nyss med, måste hitta något nytt att läsa. Men här har ni ett väl valt citat från boken. Ciao.

Oroa dig inte, jag är fortfarande här alltså kvar där jag lämnade er. Vaken i sängen. Sömnbristen blir snart uppenbar igen.

Egentligen förstår jag inte varför det inte blir lättare ju längre in i veckan man kommer, att somna menar jag eftersom man blir ju bara tröttare och tröttare, men somnar inte ändå. Grinigheten förblir osagd.

Troligtvis blir småsaker större bara för att kroppen krånglar. Men ni folk som krånglar till det... SKÄMMES, ta mig fan!

Jag har kommit på att min egentid är mer än välbehövlig. Och imorgon ska jag få tillbaka den!! Äntligen! Att läsa två kurser på dubbel fart 10 veckor kändes
då som en bra ide samtidigt som man jobbar.

I min åtanke måste jag pressat bort vanliga livet med hundar, hästen och hemmet med allt vad det innebär. Samt sömn. Jag funkar absolut inte utan det. Men nu är det ett prov imon och en inlämning så har jag förhoppningsvis iaf klarat G. Känner mig mer garderad för framtiden på så vis med.

Detta har man gjort för sin skull, såklart. Men ingenting för mig i nuet. Nu har jag snart sommarlov. Och 5 veckor kvar till semester. Det går åt rätt håll utan tvekan! Jag borde nog bli lugnare och mer harmonisk snart med.

Hoppas att kunna fortsätta träna nu då. Det ända där jag bestämmer hur hårt jag vill köra, och alltid har lite mer att ge. Jag saknar det oerhört. Thaiboxningen efter imon kommer jag! Ostoppbar snart.

Men först ska jag sova på det!

Skolan ska bli klar med mina kurser, jag går på nytt jobbschema i 5 veckor. Sen har jag sen semester. Men det är bra. Fint på nått vis, när allting börjar gå ner i tempo och man känner hur stressen försvinner.

Tänk att ett SMS från en nära vän kan vända rätt mycket ilska och frustration till skratt. Det är då man vet att man har underbara vänner, eller ja, det vet man ju hela tiden men man blir påmind på ett sånt sätt att glädjen kommer från magen och hela vägen upp i ansiktet.

Älskar er alla typ. Så mycket kärlek besitter jag idag.

Vi kom inte vidare. Det roliga är över innan det ens börjat. Nåväl..

Därför jag inte tävlar och sånt. Är sån sjukt dålig förlorare helt enkelt.

Det händer att man tar folk för givet. Men det är inte alltid så säkert av olika anledningar att dom alltid kommer finnas där.

Vi måste uppskatta varandra mer. Ibland får jag sådana stunder när jag vill grabba tag i en person och skrika hur jävla viktig den är för mig. Jo, jag stoppar mig 99% av gångerna och håller tyst. Dom 1% av gångerna jag ger mig in i en djup diskution och vill klargöra min kärlek blir det mest påhopp. Det känns tråkigt. Jag vill ju öppna mig, jag upplever mig som öppen men mot alla. Gillar att krama folk och sånt fysiskt.

Troligtvis är man i slutändan rädd att öppna sig, bli sentimental i onödan för att folk ska tro att fyllan pratar eller att det är för att jag är deppig. Nu är jag inte deppig, och jag är nykter. Och du är fortfarande lika viktig för mig. There.

Det händer att man tar folk för givet. Men det är inte alltid så säkert av olika anledningar att dom alltid kommer finnas där.

Vi måste uppskatta varandra mer. Ibland får jag sådana stunder när jag vill grabba tag i en person och skrika hur jävla viktig den är för mig. Jo, jag stoppar mig 99% av gångerna och håller tyst. Dom 1% av gångerna jag ger mig in i en djup diskution och vill klargöra min kärlek blir det mest påhopp. Det känns tråkigt. Jag vill ju öppna mig, jag upplever mig som öppen men mot alla. Gillar att krama folk och sånt fysiskt.

Troligtvis är man i slutändan rädd att öppna sig, bli sentimental i onödan för att folk ska tro att fyllan pratar eller att det är för att jag är deppig. Nu är jag inte deppig, och jag är nykter. Och du är fortfarande lika viktig för mig. There.

Det är svårt att hålla ut för någon annan när man knappt orkar hålla sig själv flytande. Tänk dig att du simmar och får panik för du är trött och ser inte land och plötsligt kommer en person och klamrar sig fast vid dig. Fullständig panik först och troligtvis drunknar båda två i slutändan.

Det är lättare att vända om och gå när hela ens perfekta värld brinner upp.

Lustigt att just jag använder dom orden för tillfället men jag vill trycka in det, att man tar sig igenom så sjukt mycket skit. Man tar sig till och med igenom det så mycket att man inte ältar det varje dag och faktiskt blir lycklig och får ett normalt liv igen.

Alla gör vi misstag och det händer saker man inte kan rå för. Men man kan välja hur man hanterar det. Vända ryggen till funkar i många fall men inte om man lämnar kvar hjärtat när man går. Tänk på alla misstag du gjort i livet, dom gångerna du behandlat folk illa. Skäms en gång till. Sen släpp det och bli bättre i framtiden det är typ det bästa du kan få ut av dom jobbiga stunderna. Efterklok kallas det visst.

Jag vet att jag ofta säger att jag är ledsen till personer när man helst av allt vill ta tag i deras axlar, ruska dom hysteriskt fram och tillbaka och skrika. Typ något i stil med VAFAN HÅLLER DU PÅ MED? Jag tycker att folk är bättre eller borde vara bättre än dom kanske är. Inklusive mig själv. Men vi är inte bäst, bara mänskliga. Men man ska alltid vara snäll, och ödmjuk.

Vänner kommer i oerhört många former. Och från oväntade håll. Rätt kul att se hur olika mina vänner är. Men man märker att dom kommer väldigt bra överens med varandra. Så jag tror jag har bra människokännedom. Dom jag i regel släpper in släpper jag in fort och dom har jag också kvar.

Det går inte riktigt att leva med sig själv om man ska anpassa om sig efter umgänge. Jag är lyckligt lottad och glad att det finns plats och glädje i att vara mig själv.

Synd att det inte finns mer timmar på dygnet bara, så man hade hunnit träffa folk ännu mer och gjort fler roliga saker oftare. Men nu är det roliga veckor på intåg. Kalas imon och utgång på det. Snart midsommar med. Underlättar enormt med roliga tillställningar så slipper jag gråta över min dumma idé att lägga in min semesterstart v.30.