Jag har alltid undrat vem som läser en blogg. Egentligen är blogg inte min grej, jag är för frispråkig men inte på det där sättet så att folk tar illa vid sig och börjar prata om mig genom dålig reklam, jag är bara alldaglig på ett vardagligt sätt. Fast rätt mycket mer deppad.

Varför vill man bara skriva precis när man mår som sämst? Det har säkerligen något o göra med att man skriver som mest sånna här tider på dygnet, efter jobbet innan man somnar kommer alla tankarna.

Jag menar, 25 år med sambo fast hos mamma o pappa! med en lägenhet vi inte vet när den renoveras, och när det säljs, helt oklara på vart nästa destination är. Tillbaka på Coop efter alla år ifrån ICA. Tillbaka på Novotel extra som alla andra år.

Tillbaka bland samma hemska tomma liv jag hade innan, djurlöst. Så gott som. Klart jag har mina två prinsar, Zluggo bor ju här den gamla katten, 14 år är han redan! Och Eldir, vad skulle jag göra utan Eldir? Vem har en häst som hänger med genom hela tonåren och in i vuxenlivet? Snälla låt mig njuta av honom iaf en sisådär 15 år till.. jag känner mig hemsk som jobbar, åker dit, myser och inte rider, han leker för fullt och tror det är sommarbete och verkar rätt nöjd med livet, men kurser hägrar och formen är ett faktum, det måste tas tag i snarast.

Sen har vi min thaiboxning. Usch och fy vad dålig jag är, men det är kraftansträgning att jobba. Vännerna, mina älskade vänner som stöttar, kommer också i klämm! Jag orkar ingenting och jag vill skärpa mig men att ha roligt känns ännu mer fel än någonsin, är rädd att försöker jag pressa mig till o gå ut och försöka ha roligt så kommer det bli droppen som får bägaren att rinna över. Dessutom, alkoholen måste vänta. Det går bara inte, huvudet är så på högvarv att jag varken vet ut eller in.

Måste försöka ordna med begravningen snart, om marken kunde mjukna. Kanske kan då mardrömmarna försvinna och man börja förstå, att ett farväl är på sin plats.

Damn, jag behöver semester! Eller iaf sömn.. Godnatt...