Äntligen lite "bra" (hur kan jag säga så!!!?!?) nyheter.

Vi ska begrava er.

Det tog 4 dagar att få igenom kremeringen, just för att vi propsade på separat och det tog tid, och kostade mer (som om vi brydde oss, seriöst?) Förlåt om jag låter konstigt men när en sån här sak händer så var det ända form av avslut jag kunde styra lite över.

Så separat kremering var sagt. Och begravningen då? Vart gör man av sina älsklingar? I trädgården hos mina föräldrar hade varit fint, så ofta vi var här och ni busade i trädgården? Men nja, så säljer dom någon gång och flyttar, och tänk om nya flyttar in, och gräver nytt och förstör eran grav!

Tanken på att någon skulle förstöra eran grav fick mig att må illa. Så illa att jag ville spy.
Så någonstans i min förtvivlan hittade jag, eller mamma, eller pappa (jag minns inte) en djurkyrkogård.

Det kändes fint, och passande. Men det var för kallt. Så vi fick vänta, med urnorna kvar där kremeringen ägt rum, och jag kan inte få ro, jag har inte gett er det avlsut ni förtjänar, och jag skämdes över det. Men nu snart, äntligen snart, kan jag få ge er det sista lilla jag känner att jag kan ge. En begravning.

Därför, så längtar jag till på lördag. Även hur fel det än må låta.

Och visst har man det så tomt, och sälja lägenheten ska vi och renoveras har den inte heller gjort än!
Så man kan köpa nytt, och börja om, igen.. men nu vill vi ha trädgård!! Det känns viktigt nu, kanske låter konstigt men en trädgård hade gett mer möjligheter.

Jag vet inte vad som är värst, att man kan få en hund med samma rasegenskaper, snarlika utseende och beteende som Ninja, eller att man inte kan få någon liknande mix eller blandning som Chili. Visst vill man ha tillbaka det som Ninja och Chili hade, men samtidigt vill man aldrig ha det FÖR Likt, alla blir ju olika, men rasen i sig blev jag kär i, Bullmastiffen alltså. Det Ninja gav oss var så sjukt mycket bra saker. Det Chili gav var lärdom.

Vi får se om vi börjar om. Nu ska vi först få ett avlsut

Vi älskar er.