Valpfeber
Datum: 2010-04-21 / Tid: 12:28:09Nej, jag är inte okänslig.
Jag säger inte att en hund är bättre än en annan, men jag tror givetvis på rensasighet även om jag själv suttit med en blandras. Blandraser är charmiga och söta, men att veta vad man får av en uppfödare är för mig obetalbart. Någon som ställer upp under valptiden, delar unghundsglädjen, och finns där efter döden, den är en sån vi behöver och vill ha. Det är en riktigt uppfödare. En kunnig, kompetent person, som guidar än i rätt riktigt. Vi vill givetvis ha en bullmastiff igen från Marcus och Maria. Därför visste vi också att man måste vara ute i god tid, för en blocketvalp kan man få när som helst (tyvärr), men en bullmastiff från Arkadas Comando kräver planering, och tur. Det finns valp-planer, men i vår ska dom paras, sen födas och vara hos mamman om allt går bra, det ger oss i bästa fall en valp om ca 4-5 månader. Lagom. Sorgen kommer ha lagt sig lite, och man känner sig mer redo för en ny, för det den är och inte en ersättare. I våran stora sorg hade det nog inte heller varit rätt att ta hem en valp, man ska vara taggad och stark när den kommer, inte ledsen och bräcklig. Så det blir kanon, på sikt.
Vi vill dock ha två. Chili gav oss och Ninja sådan glädje, att två hundar för oss inte är förhandlingsbart. Vi har kollat på Rottweiler, Mops och molosserhundar i det stora hela. Men så fick vi ett mail, av en slump! Kanske, kan vi få en valp om även det går som det ska, först i vinter. En bullmastiff. Men ska vi inte redan ha en? Jo, men denna skulle då vara Ninjas systers dotter. Det närmsta i princip vi kan komma Ninja. lyckan kändes i magen, som när vi fick förhoppningar av Marcus. Glädjen hade varit total, och klockren. Hur kan vi inte skaffa oss två bullmastiffer med halvårsintervaller? Det hade varit så passande.
Så, vår valpfeber är inte imorgon. sorgen är kvar, men att bestämma valp nu kan i BÄSTA fall ge oss en valp om ca 5 månader - 10 månaders tid. Det var hög tid att planera. Någongång måste vi ha hund igen. Inte för att ersätta er, för att hylla er. Ni gav vårat liv intresse, mening och glädje. Vi måste hitta det igen, just nu är allting dött. Vi måste få tid att sörja, men någonstans veta att en annan typ av lycka kan komma igen kan hjälpa oss att se frammåt. Vi måste nog frammåt snart. För annars går jag under, och jag menar det på det allvarliga sättet, egentligen klarar jag inte det här. Jag vill inte mer. Men jag måste, måste leva utan er, och förstå det, och klara av det. Men det går liksom inte..
Jag kommer aldrig kunna ersätta er, men tanken på "en" valp har legat runt hörnet. Den första valpen vi tänkte oss var givetvis en bullmastiff, igen. Det du gav oss Ninja, det var precis det vi sökt och om det är någon som följer min blogg kanske börjar tröttna på och läsa hur bra du var, hur nöjda vi var med dina rasegenskaper och ditt sjuka stabila beteende men jag kommer inte kunna släppa det. Okej, du var jävligt envis. Och du testade. Problemet du inte förstod var hur envis jag var :) Jag menar, jag valde en islandshäst! Hitta en mer påhittig, stabil men pigg och busig häst, det går nog inte. Så när vi fick hem en hund, men stora bulldog inslag visste vi mycket väl vad vi givit oss in på. så ja, envis var du, men envisare vad vi, och när du gett dig, så började du istället med dina trix, du var så påhittig, charmig och egensinnig. Vi vill ha det igen.
En bra hund finns överallt, på blocket och hos uppfödaren, om man gör rätt med den. Förutsättningarna är att man vet vilka raser som finns i hunden, och vad en sådan ras kräver. En blandras kan bli lika bra som vilken bullmastiff som helst (bara mindre charmig) hos rätt ägare. Kan en Collie bli lika bra hos oss? Näst intill, varför tar jag då inte en collie, som jag ändå gillat? För det är en vallhund. Vallhund och häst är tex ingen bra kombination. Jag kan inte ha en hund som vill valla min häst, det är motsägelsefull och korkat. Sorry, but it is. Sen kan man ta ut andra vallegenskaper och välja att leva efter sin hund som vi tex gjorde med Chili, men ska man börja om, så väljer man givetvis en ras som passar än. En skogsvaktare. Men ingen större jaktinstinkt. En stor hund, med kort päls. En glad hund, och envis hund. En stolt hund. En bullmastiff.
Jag säger inte att en hund är bättre än en annan, men jag tror givetvis på rensasighet även om jag själv suttit med en blandras. Blandraser är charmiga och söta, men att veta vad man får av en uppfödare är för mig obetalbart. Någon som ställer upp under valptiden, delar unghundsglädjen, och finns där efter döden, den är en sån vi behöver och vill ha. Det är en riktigt uppfödare. En kunnig, kompetent person, som guidar än i rätt riktigt. Vi vill givetvis ha en bullmastiff igen från Marcus och Maria. Därför visste vi också att man måste vara ute i god tid, för en blocketvalp kan man få när som helst (tyvärr), men en bullmastiff från Arkadas Comando kräver planering, och tur. Det finns valp-planer, men i vår ska dom paras, sen födas och vara hos mamman om allt går bra, det ger oss i bästa fall en valp om ca 4-5 månader. Lagom. Sorgen kommer ha lagt sig lite, och man känner sig mer redo för en ny, för det den är och inte en ersättare. I våran stora sorg hade det nog inte heller varit rätt att ta hem en valp, man ska vara taggad och stark när den kommer, inte ledsen och bräcklig. Så det blir kanon, på sikt.
Vi vill dock ha två. Chili gav oss och Ninja sådan glädje, att två hundar för oss inte är förhandlingsbart. Vi har kollat på Rottweiler, Mops och molosserhundar i det stora hela. Men så fick vi ett mail, av en slump! Kanske, kan vi få en valp om även det går som det ska, först i vinter. En bullmastiff. Men ska vi inte redan ha en? Jo, men denna skulle då vara Ninjas systers dotter. Det närmsta i princip vi kan komma Ninja. lyckan kändes i magen, som när vi fick förhoppningar av Marcus. Glädjen hade varit total, och klockren. Hur kan vi inte skaffa oss två bullmastiffer med halvårsintervaller? Det hade varit så passande.
Så, vår valpfeber är inte imorgon. sorgen är kvar, men att bestämma valp nu kan i BÄSTA fall ge oss en valp om ca 5 månader - 10 månaders tid. Det var hög tid att planera. Någongång måste vi ha hund igen. Inte för att ersätta er, för att hylla er. Ni gav vårat liv intresse, mening och glädje. Vi måste hitta det igen, just nu är allting dött. Vi måste få tid att sörja, men någonstans veta att en annan typ av lycka kan komma igen kan hjälpa oss att se frammåt. Vi måste nog frammåt snart. För annars går jag under, och jag menar det på det allvarliga sättet, egentligen klarar jag inte det här. Jag vill inte mer. Men jag måste, måste leva utan er, och förstå det, och klara av det. Men det går liksom inte..
Kommentarer
Trackback
