Det senaste jag blivit besatt av (förrutom Sex and the city 2) är förklaringar.
En förklaring jag söker är varför omplaceras hundar, för blir dom förbrukningsvaror?

Jag hittade några förklaringar.

Popularitet av hundraser

Genom åren har trenderna ändrats beträffande vilka hundraser som är populära. Detta påverkas ofta av vilka hundraser som syns mycket i media. Trender som dessa gör att efterfrågan på valpar ökar och som en följd av detta att antalet hundar ökar i vissa raser. Trender baseras ofta på utseende snarare än beteendeegenskaper vilket ökar risken för att hundköp sker utan tillräcklig kunskap om rasens beteendeegenskaper. Beroende på vad aveln varit fokuserad på har dessa hundar olika egenskaper. Beteende styrs av både arv och miljö (Scott & Fuller, 1997) vilket innebär att det är av yttersta vikt att den som skaffar hund vet vilka egenskaper hunden bär på genetiskt och hur man på bästa sätt arbetar med hunden för att få den att fungera i vårt samhälle (Malm, 1999). Okunskap i hur hundens behov av motion och mental stimulans tillgodoses, hur hunden ska tränas samt omedveteten förstärkning eller framkallning av oönskade beteende kan resultera i en hund som uppvisar beteendeproblem. Detta kan i sin tur leda till en försämrad relation mellan ägare och hund vilket kan resultera i en omplacering. Detta och andra saker såsom att ägaren flyttar, får nya arbetstider, får ändrad familjesituation, allergier med mera kan göra att möjligheten att ha kvar sin hund hela dess liv minskar.

I USA finns ca 3-4 miljoner hemlösa HUNDAR (då pratar jag inte ens om katter, illrar, kaniner, hästar etc..) Drygt hälften hittar nya hem men det lämnar ett "överflöd" av ca 1,5 - 2 miljoner avlivade hundar/ år bara i USA!!

Det finns flera forskare som har undersökt mönster runt omplacering av hund. Arkow (1985) kom fram till att faktorer som ökade risken för omplacering var om hunden varit gratis, var född i hemmet eller var köpt för att vara sällskap till barnen i familjen. En liknande studie gjord av Patronek et al. (1996) visade på ökad risk för omplacering omhunden skaffats efter 6 månaders ålder, om det var en omplaceringshund sedan innan, köpts billigt, uppvisade beteendeproblem, om hushållet innehöll barn och om ägarna intedeltog i någon lydnadskurs. Forskning har visat att de vanligaste orsakerna till omplacering är ägarrelaterade följt av atthunden uppvisar problembeteende eller kräver för mycket tid eller ansvar (Arkow, 1985;Marston et al., 2004). Marston et al. (2004) såg att de ägarrelaterade orsakerna som varvanligast var ändring av boende, tidsbrist, ohälsa hos ägaren, personliga skäl och ekonomiska skäl. Bland beteendeproblem var rymning, för aktiv, skäller, jagar och tar sönder saker de vanligaste (Marston et al., 2004).

Jag personligen hävdar att rymmning, för aktiv, tar sönder saker förebyggs med MOTION. och inte 8 timmars ensamhet hemma om hunden inte klarar av det, vilket dom flersta fakitkst inte gör! Dessutom är det numer lag på rastning varje 6e dagtimme för hundar! Så det så! Att hunden jagar och skäller är oftast en uppfostringsfråga, och också genetiskt, så välj ras med omsorg och slipp en del av problemen!!!!

I en studie av Patronek et al. (1996) var hundarna som lämnades in för omplacering 2,3 år i medelålder, de flesta var blandraser och det var lika fördelning i kön. Det finns även forskning om vilka typer av hundar som återlämnas efter de omplacerats. I en studie gjord i Storbritannien av Diesel et al. (2008a) misslyckades 14 % avomplaceringarna av hundar från hundstall. Wells & Hepper (2000) visade att 89,7 % av dem som upplevde att deras nya hund hade beteendeproblem lämnade tillbaka hunden, vilket överensstämmer med studien av Diesel et al. (2008a) där hundar med beteendeproblem hade 11,1 gånger större risk att lämnas tillbaka än de som inte hade det.

En studie visade att tillbakalämnade hundar oftare var hanhundar (61 %) och oftare hundar mellan 6 månader och två år än hundar under 6 månader eller över 2 år (Modelli et al., 2004). Studien visade också att de flesta hundar som lämnades in på grund av beteendeproblem var mellan 6 månader och 2 års ålder och de flesta av dem som lämnades in på grund av att ägaren inte klarade av skötseln var under 6 månader (Modelli et al., 2004). I studien av Diesel et al. (2008a) ökade risken för tillbakalämnande om hunden var stor, uppvisade beteendeproblem, krävde eftervård, togs av en familj med barn under 13 år, att ägarna var under 25 år och om de nya ägarna inte gick på lydnadskurs. Hundar som är små, har en färg som är populär för tillfället, är tikar och yngre än ett år verkade omplaceras snabbast (Diesel et al., 2007).

Att lämna ifrån sig ett djur kan orsaka lidande både för djuret och för människan (Shore, 2005). Shore (2005) såg att de som återlämnade en hund de adopterat ansåg att de borde ha tänkt igenom sitt beslut mer gällande sin livsstil, vilken hund de ville ha och tagit sig tid att lära känna hunden och tränat med den både innan och efter att de tagit hem hunden. Shore (2005) anser att omplaceringar har större chans att lyckas om de nya ägarna tar längre tid på sig att lära känna djuret innan adoptionen, får råd av den organisation som förmedlar djuret både innan och efter och att de har realistiska förväntningar på relationen (Shore, 2005). Shore (2005) jämför det med att byta ut ”Happily ever after” till ”Marriage takes work” som slogan. Personlig rådgivning från organisationerna har visat sig vara effektivare än till exempel informationsblad. Detta sågs i en studie där de som fick personlig rådgivning lyckades bättre än de som fick informationsblad (Herron et al., 2007).

Många menar att Öder är något som plötsligt händer, det låter som en oplanerad positiv eller negativ upplevelse som man inte alls kunnat förutspå.


Jag har alltid varit fascinerad av det, t.e.x har jag alltid sagt att jag inte väljer mina djur, dom brukar välja mig. Jag brukar ha krångliga jobb i form av timanställningar, på en si sådär 2-3-4 ställen, och det ena leder till det andra, så jag tycker att tur efter tur har avlöst varandra vilket alltid resulterat i att man överlevt ekonomiskt. Ja, Ödet har för mig spelat in på många sätt.


Men nu tror jag inte på det längre. Jag menar, vilket Öde i världen kan det vara att mina djur går och brinner inne? Det går liksom inte att det finns ett Öde med det, och om Ödet nu finns, så hatar jag det! Bara så ni vet!


Vår syn på sorg är att det handlar om brustna hjärtan, inte om trasiga hjärnor. Försök att läka hjärtat med hjälp av huvudet misslyckas eftersom huvudet är fel verktyg för uppgiften. Jag menar hur är det tänkt att min hjärna som förlorat all form av "tro" jag någonsin ägt, ska kunna läka mitt hjärta?

Jag har själv försökt tvångsläka mig. Med folks utslängda ord, det var bara hundar, BARA djur, BARA. Det var TUR att ni klarade er, Det kunde varit BARNFAMILJER. Jag VET. JAG VET att jag är tacksam för att Filip inte var hemma!! Jag VET att jag är glad att barnfamiljen längst upp "klarade" sig (det var ju ironiskt nog bara vår lägenhet som brann) Jag vet allt det, men kalla det inte tur, jämför aldrig, aldrig, aldrig en tragedi med en tragedi som kunnat vara värre. Vad vi inte förlorade den kvällen är ingenting man kan greppa ändå, det vad var vi förlorade som vi sörjer.

Personligen har jag alltid haft rätt stora tankar om mig själv, jag skulle uträtta något storartat. Något Cesar-aktigt, eller något i stil med Marian Keys. Cesar är en hundtränare medan Marian Keys är en författare, men båda berör mig. Jag skulle bli det, för att det är allt jag kan. Jag kan inte säga till folk, allt för lätt, rätt upp o ansiktet vad jag tycker. Det är nog tur, för jag har en väldans massa åsikter. Och det är mina åsikter som jag alltid trott skulle ta mig någonstans, att jag faktiskt skulle bli någon att räkna med, för djurens skull.

För oavsett vad det är har det alltid handlat om djur. Jag kan djur. Djur kan mig. I get it. Ni kan läsa tusen år, men den där It känslan, det har jag. Varför jag har den för djur det vet jag inte. Därför känns det så irriterande, att jag inte får utlopp för den när man själv känner att stå i en matbutik eller servera på en resturang inte är det jag är menad att göra. Men utbildar jag mig? Nej, för jag vet inte vad mitt eget syfte är. Jag vet inte vad jag är menad att göra!

Ska jag läsa i 5 år och bli vetrinär, för att sedan stå och avliva små kattungar! Seriöst? Är det de jag vill göra? Vetrinärer i all ära, dom som kan dom kan och vi behöver dom! Dom med vetrinärpsyke!
Jag har inte det, om det kommer in en "kärring" eller "gubbe" med små kattungar, kattmamman skulle inte haft dom, dom vill ju inte ha mer katter! KASTRERA DÅ! Och nu är dom där, dom har inte bett om att få leva! Men nu gör dom det, och då ska man ta bort dom? DÖDA DOM? är det de, som folk tycker man ska göra med sitt liv? Helst le lite snett och förstående, nicka instämmande sätta sprutan i dom och tänka "ja, en död katt lider inte, annars hade dom bara blivit fler"

DET ÄR INTE TILLRÄCKLIGT BRA! Vad vi än gör, är det aldrig tillräckligt! Jag kommer aldrig nöja mig, för djur är förbrukningsvaror, oförstådda, leksaker till barn och ingenting man respekterar. Därför tror jag inte på ödet. och tilläggas kan, inte på Gud heller. Därför tror jag inte heller på att jag längre är menad att göra något med min "IT" känsla. Den bara finns där för att göra mig galen och bitter. Livet är egentligen rätt ironiskt. Detta låter ju inte riktigt normalt när man tänker efter.

DET ÄR NI SOM ÄR KONSTIGA! DET ÄR JAG SOM ÄR NORMAL!