Idag är inte en jättedålig dag om man jämför med gårdagen. Idag är inte heller en dag där man deppar ner sig totalt och störtlipar. Idag är bara en väldigt väldigt väldigt tom och ensam dag.

Jag tänker på er väldigt mycket, och saknar er varje minut. Men värst är det för det känns som att ni verkligen är borta nu. Första två veckorna bestod av chock och hysteri. Sen kom "semester"-känslan. Ungefär som vi lämnat er och varit på semester och dagen innan man ska hem känner man bara det räcker nu, jag vill hem till vovvarna.

Nu har det känslan försvunnit, och även om det vissa dagar ligger och är förstårligt har det idag inte lagt sig. Det känns fel och konstigt. Det är tomt. Kom tillbaka, detta funkar inte, det är ohållbart!

Vart är ni???

Titta på bilden, så busiga! så unga och levnadsglada!
Bilden togs på mammas födelesdag förra året i maj, och ni hade busat ute på gräsmattan och plats ville inte riktigt fungera för även om ni låg still så busade ni med varandra, ni var så envisa, busiga och fulla av liv. Hur kan ni bar ha gått och dött och försvunnit?