Idag såg jag ett avsnitt av mitt nya favoritprogram, Pitbulls and Parolees. Pitbullar och frivilliga fångar som precis kommit ut så att säga. Hon hade ett väldigt svårt fall med en blå pitbull som var folkilsen.

Den var "oberäknelig" och ägaren hade satt på den både stackel (koppel med spikliknande föremål in mot huden) och höll emot hunden när denna attackerade. Ägaren säger inte nej, inte fy, lägger inte ner hunden, gör ingenting! Står som ett "fån" och ser helt oförstående ut. Min hanhund i trotsåldern okastrerad testar och är aggresiv. Den bor i en kennel som är 10 x sin egen storlek och kan vanka fram och tillbaka, isolerad från ägarna på baksidan. När den väl kommer ut har den så otroligt mycket energi som den inte får ut och fullkomligt expolerar av energi och det fallet att ägaren inte har några regler what so ever, då är det mentalfel, pga färgen blå!!

Jag hade fram tills nu 90% förtroende för denna "tränare" men tappar allt när hon erkänner att hon är rädd, skyller på FÄRGEN och säger att ägaren gjort allt rätt?!!? Kastrera hunden, ut och rör på dig med den, sätt på munkorg så du kan känna dig säker. Men isloera fan inte hunden på baksidan, utan motion, utan regler!!! Dårar!

Nu blev jag ledsen.

Det som stör mig mest är ägarnas sätt att VILJA få det rätt, men att ta till tortyrredskap efter totyrredskap och förmågan inte överhuvudtaget motionera hunden! Att se ut som vilsa fjärilar som flaxxar runt och är livrädda för sin egen hund! SUPRISE, dom genomskådar dig! Gå med en nervös hund i ett spänt koppel med hemska halsband och inte ens öppna munnen och försöka säga nej! Ingen ledare, ingen förebild!

Vad händer med världen!? Vad tror ni!?!?! Suuuuck

Har ni fått det någon gång?

Man vet att svaret är självklart, men fullständigt ologiskt. Ja, logik och jag går kanske inte hand i hand alla gånger. Skulle jag följa logiken skulle jag krossa den sista biten av mitt uppenbara inre.

Jag vet. Jag är djup!

Men ibland finns det ingenting att säga. Ibland är det bara rätt. Eller?

Jag känner mig faktiskt som en galen gammal tant. Jag är en aning snurrig nu för tiden. Men det mesta verkar gå så som jag vill ändå! Kanske för att jag lägger lite mer tid på mindre projekt? Ibland blir man lite rädd att man tappar en del av sin livskraft. Tur är det väl att den kommer tillbaka på morgonen, även om vissa kvällar är lite deppigare. Deppigheten är jag inte riktigt van vid, men antingen vänjer man sig eller gör något åt det.

Det senaste har jag tänkt mycket på orättvisor. Varför tex en pitbull ska få ta skit, hundrasism och trångsynthet från omgivningen. Folk är sååå otroligt insatta när dom handlar tex ost eller skinka av mig om innehållsförteckningen, tillsatser etc och då är det bara mat. Vad det gäller levande väsen verkar folk inte bry sig alls lika mycket längre. Enkelheten, Livsglädjen med att ha hund verkar sakta försvinna och i hundvärlden är det bara fullt av "förståsigpåare" och hundrasister mot andra raser än sina egna små taxar. Jag blir tom när jag ska slänga ihop något vettigt om det helt enkelt.

Tyvärr är Pitbulls och "starka raser" sin egen värsta fiende - deras lojalitet och hängivenhet gör dem till perfekta offret. Dom brukade kallas "All American Family" dogs. Petey var en pitbull i en barnserie i USA. Men på 90-talet blev det en mördarmaskin. Vi har haft Pitbulls i världen otroligt länge, varför tror vi oss veta eller ha rätt att säga att dom skulle blivit farligare på bara några få år? Avel är en otroligt långsam process, deras temprament kan naturligtvis inte ha ändrats så drastiskt! Men nu när världen ska vara så "öppen" mot människor av olika kultur, olika hudfärg, homosexuella, folk som är annorlunda etc så kanske trångsynta folk saknar rasismen och måste ge sig på dom som inte kan prata? Djur, hundar, är väl lämpliga offer. Bra era dårar "sparka på dom som ligger". För pitbulls, kamphundar, muskelhundar etc, alla dessa hundar har hamnat långt ner på många mänskliga listor. För mig är dom nummer ett. Kompletta hundar allihop. Med förkärlek till bullmastiff så är jag otroligt svag för även Rottweiler, Amstaff, Pitbull och en av drömhundarna. Amerikansk Bulldog. Tyvärr kan jag inte ha hur många som helst även om jag börjar bli "hundoman".

Men jag hade velat se en förändring. Efter allt hundar gjort för oss alla år så kallas dom människans bästa vän. Är vi deras är väl frågan, och då menar jag alla hundar, även dom som blivit smutskastade? Är du en hundvän? På riktigt? Läs då på. Jag säger inte att alla är lämpliga pitbullägare, och det behöver man inte vara! Man kan lika gärna ha en Golden Retriver, eller en Rottis (Eller en av varje) Men man ska göra sin egen läxa. Man ska förstå vad dom kommer ifrån och inte bara tro på media och skitsnack, den lilla uppoffringen i ert hektiska liv borde ni ändå kunna ge dom. Människans bästa vän, i synnerhet dom som behöver oss idag. Pitbullen

Idag kände jag mig sådär förvirrad och "djup".
Sitter och fipplar med mina tankar som snurrar när det gäller att få ordning på hemsidan som jag jobbat med i ett års tid. Ett år. Och ändå har jag inte hittat "det där" perfekta namnet än. Suck. Jag har en lätt vision om att jag ska rädda världen.

Jag ser djurplågare som Aud Stokman inte "straffas" utan kunna starta om. Jag ser en hund som blivit bränd av cigaretter, sparkad på, misshandlad och släpad efter en bil räddas, för att få ett avlivningsbeslut. För den var aggressiv. Hur kan du tro på människor efter det dom gjort dig? Hur kan du veta att det är en vetrinär och inte någon som ska orsaka dig mer skada?
Människoaggresiv och utdömd. Boendes på ett "stressigt" hundpensionat, du behöver en familj. Du behöver max 2 personer att ty dig till. Du behöver regler, förståelse och tillit. Men offren får betala, vårt att jävla kalla samhälle blir sämre och sämre.

Snart förbjuder dom väl alla hundar som Chili. Amstaff, Pitbull, you name it. För att folk inte kan något, för att folk INTE FÖRSTÅR, eller vill bry sig! Världen är kall.

Dessutom närmar sig den 27e med stormsteg. Jag känner mig dålig, har inte varit vid graven på ett tag sedan jul. Jag känner mig fylld hemma, men ändå på kvällen tom. Saknaden försvinner inte och jag försöker förtvivlat göra mycket av inget. Jag har alltid trott att jag ska bli något "större". Jag har alltid sett mig själv göra något "bra". Jag har alltid tänkt, och tanken var att hjälpa. Men det lbir inte mycket av något. Snart 1 år sedan, och jag är fortfarande förvirrad.

Konstigt att bilder av dig och vissa låtar kan framkalla tårar man inte vill visa världen. Man jämför er alla till er fördel, Man pratar om er och ibland säger jag av misstag ditt namn högt. Jag tänkte "tiga ihjäl" er sakta, och låsa in er i mitt inre, eftersom det känns som att omvärlden inte riktigt fattar. Men det gör inte så mycket. Er sorg är fortfarande lika illa som när det hände, obegriplig och fel.

Jag kan inte hjälpa att jag saknar er. Och jag kan inte heller blunda för det faktum, att jag inte vet vilken väg eran död fört in mig på. För visst är jag samma, men jag har ändå förändrats.