Where is the moment we needed the most
You kick up the leaves and the magic is lost
You tell me your blue skies fade to grey
You tell me your passion's gone away
And I don't need no carryin' on


You stand in the line just to hit a new low
You're faking a smile with the coffee to go
You tell me your life's been way off line
You're falling to pieces everytime
And I don't need no carryin' on


Because you had a bad day
You're taking one down
You sing a sad song just to turn it around
You say you don't know
You tell me don't lie
You work at a smile and you go for a ride
You had a bad day
The camera don't lie
You're coming back down and you really don't mind
You had a bad day



Kanske var jag naiv som trodde att det skulle bli bättre, det känns snarare som att det blir sämre, som om det kan gå. Alltså allt det här praktiska fungerar inte, med strul med allt från polis, försäkringsbolag till att tjata på allt och alla med blanketter, bestämma möten och titta på saker.

Vi håller på och engagerar oss i en lägenhet som inte ska vara vår, vi ska renovera upp och fixa till den åt någon annan, för säljas ska den. Jag har inte varit inne i den ännu, jag mår dåligt bara jag tänker på det. Och det var några dagar sen sist men jag känner mig helt tom och gråtfärdig. Snacka om berg och dalbana i känslorna, snacka om förvirring och gud vet vad, jag känner mig otroligt konstig, och otroligt jobbig. Dramaqueen på högsta nivå? Jag menar seriöst, det här "tyck-synd-om-mig" uppmärksamheten är ingenting jag medvetet vill spela på, men vad ska jag säga? Allting suger.

Jag funderar lite över blommor till graven, ska bli skönt på något vis och kunna åka dit. Och så till stallet, jag MÅSTE till Eldir idag, det är en sån riktig måste-få-kärleks dag idag. Och vem fungerar bättre?

Jag kände mig nästan desperat som att jag måste ha en ny hund, typ NU. Sitter och tittar runt på tex www.hundarutanhem.se och känner att vi borde ju kunna ge en sån stackare ett hem. Dom avlivas på löpande band. Sen läser man kommentarer såsom "en död hund lider inte". Näe, men vaddå? En död hund lever inte. Det räcker med slöseri nu! Kan inte folk världen över behandla hundar rätt! Jag blir så trött ibland, att jag börjar må dåligt över sådant. Jag vet att om jag kunde räddat något hade jag nog gjort det typ direkt. Därför är det väldigt bra att vi bor hos mamma och pappa med gamla Zluggokatten. Vi kan inte ta in något här. Vi måste få ordning och komma i ordning först. Dessutom har jag planer på vilka våra vovvar framöver ska bli. Och den här desperationen skrämmer mig. För vad hade det hjälpt med en ny? Seriöst, jag vet att jag försöker döva ensamheten men det kommer ju aldrig gå. Man kan inte ta in en ny vovve under sånna här förhållanden, det blir inget bra, jag är inte stabil nog än.

Ibland måste man helt enkelt leva med ensamheten. Tomheten. Kanske kan man i slutändan lära sig något av det, kanske inte. Kanske kan desperationen släppa, men det verkar inte så. Det verkar som mitt liv ska förbli just meningslöst. Kanske behöver jag semester? Som om man hade kunnat njuta av den ändå? Det blir iaf inte än det heller, har jobb och sköta och faktiskt är det bara där jag släpper mitt privatliv litegrann och blir seriös. Däremellan är det kaffe, depp, kaffe, prata med någon, kaffe, kass sömn och nya dagar. Jag saknar meningslösa morgonar i sängen, där man aldrig vaknade ensam. Jag saknar er. Jag saknar min glädje. Och att börja morgonen med att tycka att man hade det bäst i världen.. Det var alltid trångt med er 3 i sängen, men det var den bästa starten på varje dag man kune ha, det var därför jag kände mig som en riktigt glad människa.