Sista natten.
Datum: 2010-04-23 / Tid: 23:57:08Jag är så nervös för hur allt kommer bli imorgon, kommer man crascha totalt igen? Jag orkar inte det! Eller kommer man känna en form av frid, att ni äntligen fått "ro"? eller heter det inte så? Jag är inte bra på döden, jag är en glad person, vanligtvis. Jag är en bekymmersfri människa, som gärna bär mina närmaste problem vid hjärtat, för att jag inte mår bra när min omgivning har det jobbigt. Jag vill bry mig, för jag är sån.
Det senaste har jag inte kunnat var något av det jag är van vid, och vill vara. Glad, Flummig, "Blond" och Lycklig. Jag har för första gång fått känna på att dela med mig av sorg, jag menar riktigt sorg, till andra. Visst har jag haft motgångar som alla andra, och visst har man genom tonåren tagit sig igenom en del prövningar med sina vänner, men aldrig har man upplevt detta.
Detta allvaret, Denna tomheten. Döden. Den känns inte fridfull. Den känns stressande, jag har tappat min trygghet. Vem som helst, kan faktiskt gå och dö! Bara sådär! Utan att man får säga hur betydelsefulla dom är, utan att veta, att folk man älskar verkligen vet det, kan man förlora dom. Jag har förlorat allt, men jag kan förlora mer. Jag är livrädd, och likgiltlig. Jag är... tom.
Mycket känslor, och jag får lite söta mail och kramar jag knappt orkar besvara alla gånger. Man vet vilka som bryr sig. Man vet vilka man känner med, och som känner för oss, och djuren. Man vet allt sånt, men man bryr sig inte om det. Dom som är inne är inne, dom andra kommer längre bort, fasstän dom vill komma närmare. Mycket har det nog och göra med att dom som känns mest normala, mest förstående, mest bäst, är dom man faktiskt vill prata med.
Jag menar, jag vill inte utesluta någon, men vissa visste man fick nyheten, för man orkade inte ta den med alla. Men man ringde Norge, Man Ringde Irland, Man Ringde Stockholm. Av en anledning. Äkta. Det var så det var. Och tjejerna. Sen visste man att släkt och vänner som känner än så bra är nära, och förstår att man inte kunde ringa hela världen fasstän man ville. Man var frånkopplad. Hur som helst hade inget gått utan mina närmasta vänner och Alexandra. Konstiga promenader, konstiga samtal och likgiltligt svammel i fonen och på msn. Ja, vad ska man säga, jag hoppas sorgen går i graven imorgon, och lyckan och minnerna återvänder.
Tack för samtalet Joel, du är en klippa!
Jag försöker att inte ta livet för allvarligt nu, och inte "gräva ner mig". Jag ska försöka uppnå mina mål, men det känns inte längre så viktigt. Jag ska försöka leva som jag vill, för det kan ju trots allt sluta när som helst. Förhoppningsvis blir jag positiv igen, men ett hack av riktigt allvar sitter i hjärtat. En känsla av tomhet. Men man får väl se det som så..
Ni har trots allt inte dött för evigt, Ni har bara gått lite i förväg..
Vad fint och betydelse fullt du skriver....jag känner så oerhört med er!!
Kram från syster Diya med familj
Du bär på en oerhörd sorg och ingen annan kan förstå hur du mår. Ingen annan hade din relation med dina hundar och ingen annan reagerar och lider som just du gör. Låt detta ta tid, skynda långsamt och tillåt dig sörja en tid. Låt ingen annan än du själv bestämma när det är dags att gå vidare. Det är bara du som vet. Men försök att inte fastna. Tids nog kommer du kunna glädjas åt minnen av dina älskade vänner. Men låt det komma i din takt.
Jag kan inte föreställa mig vad du går igenom, men jag hoppas att du har många runt dig som kan stötta dig när du behöver det som mest. Och jag hoppas att det här kan ta dig frammåt i livet och ge dig erfarenhet och lärdom om dig själv.
Mvh Lina
