M i n n e s s i d a n
Datum: 2010-04-15 / Tid: 01:36:38http://gone-but-never-forgotten.blogg.asia/2010/03/29/det-finns-inga-ord
ja, det var ju inte mycket mer att säga. Det är så svårt att prata med folk, och speciellt att prata med folk på det sätt jag kanske behöver.
samtidigt vet jag inte om jag vill prata med folk om er, för det ska analyseras, peppas eller tvingas frammåt. Det behövs frammåt, men samtidigt vill man inte. man orkar inte och man är rädd att saknaden ska bli mindre, att man ska må bättre, när man känner att det egentligen aldrig kommer gå.
Man saknar inte kon förräns båset är tomt sägs det.. men jag har alltid vetat hur viktiga ni var för mig. alltid. jag har aldrig tvekat på att jag skulle bli förkrossad den dagen något skulle hända, men den dagen skulle inte vara i år, eller nästa år.. och den skulle absolut inte hända er alla, utan förvarning på samma gång!
Tacksam ska man vara, att ni slapp lida och att ni var friska och det snabbt var över, men vad hjälper det? vad vet jag om och dö? hur är det? man vet inte så noga hur många dagar man har till sitt förfogande, livet är väldigt mycket känsligare än man först trott. dags att sluta skjuta upp och planera för planerar man kan man sluta som... oss.
Allt som fanns, allt som var uppbyggt, alla mål vi nått och alla drömmar som infriades och gjorde framtiden lockande försvann. Men det var inte planerna som försvann man saknade mest, det var att man blev arg på sig själv att man inte förutspått att sånt här kan hända och såhär kan det bli. man känner sig korkad som trodde att hela livet skulle dansa efter min pipa.
Det är just därför jag skriver igen, om jag hade pratat med folk som jag skriver hade dom trott att jag var galen. det räcker nog med att jag är rädd för mig själv, så slipper förhoppningsvis andra vara det. jag har fått höra att jag verkar rätt vettig utåtsett.
If tears could build a stairway,
and memories a lane
I´d walk right up to heaven
and bring you home again
ja, det var ju inte mycket mer att säga. Det är så svårt att prata med folk, och speciellt att prata med folk på det sätt jag kanske behöver.
samtidigt vet jag inte om jag vill prata med folk om er, för det ska analyseras, peppas eller tvingas frammåt. Det behövs frammåt, men samtidigt vill man inte. man orkar inte och man är rädd att saknaden ska bli mindre, att man ska må bättre, när man känner att det egentligen aldrig kommer gå.
Man saknar inte kon förräns båset är tomt sägs det.. men jag har alltid vetat hur viktiga ni var för mig. alltid. jag har aldrig tvekat på att jag skulle bli förkrossad den dagen något skulle hända, men den dagen skulle inte vara i år, eller nästa år.. och den skulle absolut inte hända er alla, utan förvarning på samma gång!
Tacksam ska man vara, att ni slapp lida och att ni var friska och det snabbt var över, men vad hjälper det? vad vet jag om och dö? hur är det? man vet inte så noga hur många dagar man har till sitt förfogande, livet är väldigt mycket känsligare än man först trott. dags att sluta skjuta upp och planera för planerar man kan man sluta som... oss.
Allt som fanns, allt som var uppbyggt, alla mål vi nått och alla drömmar som infriades och gjorde framtiden lockande försvann. Men det var inte planerna som försvann man saknade mest, det var att man blev arg på sig själv att man inte förutspått att sånt här kan hända och såhär kan det bli. man känner sig korkad som trodde att hela livet skulle dansa efter min pipa.
Det är just därför jag skriver igen, om jag hade pratat med folk som jag skriver hade dom trott att jag var galen. det räcker nog med att jag är rädd för mig själv, så slipper förhoppningsvis andra vara det. jag har fått höra att jag verkar rätt vettig utåtsett.
If tears could build a stairway,
and memories a lane
I´d walk right up to heaven
and bring you home again
Kommentarer
Postat av: Alexandra
Dom kunde inte haft en vän som är bättre än dig. Det är så det nästan lyser igenom din text hur mycket du älskade dem! Jag vet i alla fall att det inte finns någon som älskat sina djur på det sättet du gör. Dom var unika, men det är du och Filip också!
Trackback
