Jag börjar tappa det igen, tomheten är så stor!
Vi var på fotbollsmatch i måndags och träffade våra underbara vänner.
Bland annat Ninja och Chilis komisar Schäfern Zacho och Liza, Chilis jättelika svarta kompis.

Jag mådde dåligt när vi åkte ifrån Liza, för hon var så lik. Sen har det följt en sjö av svarta vovvar överallt.
Utanför jobbet, påväg hem från jobbet och runt omkring. Tror jag på 2 dygn sett 3 svarta vovvar, i samma storlek förrutom Liza. Och jag blir så ledsen, när jag tänker på Chillan, hennes glada humör, hennes hysteriska svans och hur hon alltid skulle ligga på än, hur hon frös i bilen så vi fick skaffade fårskinnspläd i bilen. Jag tänker på Chili nästan mer än Ninja. Jag älskade Chili ofantligt mycket, tro inget annat. Detta är inte heller en jämförelse, Chili var en underbar varelse, vi kommer aldrig glömma henne. Eller katterna, eller hur vi älskade dom allihop, till och med Mr Stinky. Men snälla missförstå mig rätt.

Vi hade Ninja 1,5 år längre än Chili, vi var uppe och fick Ninja i våran famn vid 8 veckors ålder, vi gjorde henne till det hon blev även om hon hade förutsättningarna från början. Hon var våran glädje. Vi planerade vårat liv efter henne, och senare efter dom båda, såklart. Men Ninja var den som förändrade mitt liv. Hon var min första hund, och hon blev så bra. Jag vet inte vad jag ska säga.

Ninja.. fan asså.. förlåt, men fan. Ninja är borta.

Min Ninja, finns inte mer. Det går inte in.
Vart tog ni vägen?

Snälla tro inte att vi inte älskade allt vad våra andra djur var, jag menar om folk skaffar mer än 1 barn älskar dom alla sina barn!! Jag älskade alla mina djur, otroligt! Förvirringen att alla försvann samtidigt är det som inte går in. Hade en klarat sig hade man haft något kvar. Hade en dött hade man sörjt det, men att alla dör är helt sjukt. Men man pratar om "den stora kärleken" eller "det där" "it" man pratar om telepati, man pratar om speciella band. Man pratar om kärlek, man säger once in a lifetime. Man pratar om svammel. Känslor man inte kan beskriva.

Ibland känner jag olika, men idag kan jag bara säga ett ord. En sak. Ett band. Kanske är det för det är henne vi kommer försöka efterlikna i framtidne som frambringar känslan av ersättare så jag får skuldkänslor, men det är inte så. Det som det är för mig, det är.. det där.. samspelet, känslan, det där "itet" vi hittade.. det där, det var Ninja