Ibland sitter man och tänker på om man verkligen har ändrats som person, kanske gör man det ibland, och kanske vägrar man på andra plan. Det viktigaste är ju att man utvecklas i rätt riktning.

När jag var liten drömde jag alltid om en collie, en Lassie såklart, som säkert många av mina likasinnade hundvänner. Inte för att man förstod innebörden av en vallhund utan såklart på utseendet. Åren gick och jag har bara fastnat på senare år för Bullmastiff, Rottis och Amstaff. Jag har inte tänkt i banorna kring en Collie, för det är fel gren för mig, fel instinkter, fel temprament, fel ras att stimulera. Fast är det verkligen så djupt präglat det där?

Det är ju ändå bara i grund och botten just en vovve. Hur kan en ras spela så stor roll? Jag tycker jag hittar bra temprament i alla mina hundar. Vissa egenskaper behärskar man ju dock bättre än andra. Vissa egenskaper är för lika, medan vissa är mer olika.

Vi glömmer oftast djuret: hund. Hunden är en hund, ett flockdjur, ett rovdjur, en ras och en individ. Men i en vargflock osv så pratar dom inte med varandra, dom luktar och känner av varandra, samt väljer sina stider. Vi förstör med koppel, inte hälsa VS hälsa på allt. Vi är inga bra förebilder, egentligen. För förmänskligar våra hundar.

En hund ska kunna leka med alla hundar, tycker jag. Men den ska inte "göra upp" rangordning! NEVER. En hund ska inte göra upp rangordning, en hund ska inte heller "sätta en annan hund på plats" Jag blir så upprörd när jag hör det. Jag är flockledare. Jag behandlar alla lika. Jag sätter reglerna. Punkt. Enkelt.

Det är min teori, och den har hittils alltid fungerat. Visst är det underbart när man tror på sig själv? Även om drömmen ibland verkar "gammal" eller "konstig"