Jag tycker man hör det hela tider, hur folk anklagar sina hundar. Hur folk ger sina hundar diagnoser och säger vad "problemet" är. Problemet är inte hunden, problemet är aldrig hunden. Är jag orättvis? Nej, för en hund är varken mer eller mindre än en hund. Det är vi människor som förmänskligar dom, tror att dom är på ett visst sätt av kärlek till oss, tex hundar som vaktar sina ägare i tid och otid vaktar i grunden inte sina ägar, dom försöker ta över ledarskapet över en osäker person och en ohållbar situation, för en hund kan aldrig leda en människa på sina villkor, det är säkert alla överrens om.

Det handlar mer om att man är där för hunden, att man leder hunden i den riktningen den behöver ledas. I ordningen motion, relger och sist kärlek. vi vill gärna också först säga till hunden vad den ska göra, sen visa vart den ska vara, och sist belöna den med tex godis. Bakvänt alltså. Då blir det öron (säger till den), ögon (visar tex plats den ska vara på) och sist nos (godis, eller leksak som belöning).

Öron-Ögon-Nos är inte hundens naturliga tillstånd, En hund vill först lukta, sen titta och till sist höra! Den luktar först, tar in tillståndet, tittar och kollar läget för att till sist ta in ljud och annat runt omkring,det är så hundar fungerar, men genom att alltid säga till den med röst och kommandon så gör man inget på hundens riktiga villkor.

The body, The mind, The heart sa Cesar Millan tex, i ordningen man ska se till hundens behov. Kroppen måste jobba för att komma i rätt sinnesstämning och till sist på bra i hjärtat. Ger man bara kärlek men inte tillräckligt med tankeövningar och daglig stimulans och träning är hundens behov inte förfyllda.

När man tex tar hem en hundvalp så är det viktigaste man kan göra, och den bästa grunden att lägga, det är just ro. sinnesfrid. Kalla det var ni vill egentligen, men att få hunden lugn och balanserad runt dig. Det gör så oerhört mycket för framtiden, om hunden kan slappna av hemma, och sedan på andra platser.

Om vi ska kunna nå ut till folk och få folk att förstå att stora starka raser inte är helvilda slagskämpar utan älskade stabila familjemedlemmar som kan och vill vara balanserade, så hade vi nått halvvägs. Vart ska man vända sig? Man ska nå ut i media och till politker med denna typer av raser, vi måste utbilda våra "jävla" land. Jag är så trött på förbud hit och skrämselpropaganda på kamphundsförbud, Samma problem kommer ända kvarstå.

Vi måste börja agera, frågan är bara vilka "vi" är, hur "vi" ska enas och hur man lättast når ut, innan det är för sent. För tyvärr är det ju så, att istället för att sätta sig in i ämnet eller själv ta på sig skulden om man haft hunden från början och inse, att man faktiskt gjort något galet och ta sitt ansvar och rätta till det, så är det mycket lättare att anklaga hunden. Hunden kan trots allt inte säga emot, men det gör jag. Det är aldrig hundens fel, och det handlar om ägaren, eller den personen som är i hundens liv från nu och frammåt. Det är där fokuset ska läggas. Det är den människan som skapar hunden från den dagen och resten av hundens liv. Ta ditt ansvar. Anklaga inte hunden. Lätt att säga? Svårt att lösa? Fine, HERE I AM! Hojta bara, så löser vi det.