Vi har inte alla fötter i marken och huvudet är lite smått trött efter nattpromenader och våra örnögon, man försöker ha stelkoll hela tiden och är lite nojjig, och då har man inte ens fått barn än.

Jag har aldrig försökt vara överbeskyddande, jag har aldrig trott att det liksom gynnar djuret i sig. Ett sunt förhållningssätt och att givetvis undvika onödiga risker så kommer man rätt så långt. Jag tycker iaf att vi lyckades bra med det, sen när något ofattbart händer så är det dessvärre inte mycket man kan göra för att undvika det. Sjuka sammanträffande och någon hemsk gubbe där uppe bland molnen kan räcka..

Hur som helst sedan avslutet som kom chockande, kallt och plötsligt så har vårat liv inte var rätt annorlunda, vårat liv har varit på paus, och ju mer jag mår bra nu desto mer förstår jag hur konstigt det känts. Jag pratar inte längre rutiner, livsval eller uppoffringar man gör i samband med att man skaffar hund, jag pratar om kärlek. Att inte ha något att älska, eller ännu värre, att ha något att älska och bli ifrån taget det.

Nu känns vårat beslut och val så rätt. Ska man ha en hane eller tik igen? Ska man ha hund igen? Ska man ha samma ras? Man kanske borde byta, det kanske bli för likt?

Frågorna var många. Men där föll bitarna på plats en efter en. Det blev en kille. Och det är skönt, för han liknar Ninja på många sätt, det bullmastiffiga, redan alla busryck ute känns bekanta, sättet han försöker få mat utan att få ett varsågod som vi just nu övar på, det där ivriga. Man känner igen det och älskar det. Me samtidigt är det annorlunda. Det är en annan färg, det är inte den vackra röda färgen. Fuxfärgen som Ninja hade. Det är en riktigt blondin vi har fått. Han är så söt, helt blond och ljus med stora öron och enorma tassar. Det blir nog en stor kille det här ;-)

Han sover som Chillan, med bakbenen rätt bak som ett långt sträck. Så han är lik, men samtidigt helt annorlunda. Och det är det som känns skönt, man ersätter ingenting, däremot har man hittat mer plats i hjärtat för kärlek.

Viking är likanda, och totalt annorlunda. Man ser redan en liten personlighet växa fram. Det kommer bli en tuffing. Han har fullt ös i ca 1 timma. Sen sover han två. Sen öser han på en halvtimma, och sen sover han igen. Mer frammåt än Ninja för hon var mer eftertänksam, men med mer go. En livlig kille kort sagt och med lite upprepning. Han kommer sätta tålamodet på prov, han kommer vara envis och helt underbar. Han är redan det. Han är allting vi ville ha, och även allt vi inte visste att vi ville ha. Han är vårat allt på ett helt nytt välbekant sätt :-)Vi har inte alla fötter i marken och huvudet är lite smått trött efter nattpromenader och våra örnögon, man försöker ha stelkoll hela tiden och är lite nojjig, och då har man inte ens fått barn än.

Jag har aldrig försökt vara överbeskyddande, jag har aldrig trott att det liksom gynnar djuret i sig. Ett sunt förhållningssätt och att givetvis undvika onödiga risker så kommer man rätt så långt. Jag tycker iaf att vi lyckades bra med det, sen när något ofattbart händer så är det dessvärre inte mycket man kan göra för att undvika det. Sjuka sammanträffande och någon hemsk gubbe där uppe bland molnen kan räcka..

Hur som helst sedan avslutet som kom chockande, kallt och plötsligt så har vårat liv inte var rätt annorlunda, vårat liv har varit på paus, och ju mer jag mår bra nu desto mer förstår jag hur konstigt det känts. Jag pratar inte längre rutiner, livsval eller uppoffringar man gör i samband med att man skaffar hund, jag pratar om kärlek. Att inte ha något att älska, eller ännu värre, att ha något att älska och bli ifrån taget det.

Nu känns vårat beslut och val så rätt. Ska man ha en hane eller tik igen? Ska man ha hund igen? Ska man ha samma ras? Man kanske borde byta, det kanske bli för likt?

Frågorna var många. Men där föll bitarna på plats en efter en. Det blev en kille. Och det är skönt, för han liknar Ninja på många sätt, det bullmastiffiga, redan alla busryck ute känns bekanta, sättet han försöker få mat utan att få ett varsågod som vi just nu övar på, det där ivriga. Man känner igen det och älskar det. Me samtidigt är det annorlunda. Det är en annan färg, det är inte den vackra röda färgen. Fuxfärgen som Ninja hade. Det är en riktigt blondin vi har fått. Han är så söt, helt blond och ljus med stora öron och enorma tassar. Det blir nog en stor kille det här ;-)

Han sover som Chillan, med bakbenen rätt bak som ett långt sträck. Så han är lik, men samtidigt helt annorlunda. Och det är det som känns skönt, man ersätter ingenting, däremot har man hittat mer plats i hjärtat för kärlek.

Viking är likanda, och totalt annorlunda. Man ser redan en liten personlighet växa fram. Det kommer bli en tuffing. Han har fullt ös i ca 1 timma. Sen sover han två. Sen öser han på en halvtimma, och sen sover han igen. Mer frammåt än Ninja för hon var mer eftertänksam, men med mer go. En livlig kille kort sagt och med lite upprepning. Han kommer sätta tålamodet på prov, han kommer vara envis och helt underbar. Han är redan det. Han är allting vi ville ha, och även allt vi inte visste att vi ville ha.

Han är vårat allt på ett helt nytt välbekant sätt :-)