Ibland känns det som man har kapplöpning med sitt eget liv. Ni vet ungefär som man väntar tills veckan, månaden, året är över när man har något riktigt jobbigt framför sig. Vad man inte tänker på då är att man faktiskt önskar bort tid av sitt liv. SITT LIV. Man lever en gång (troligen) och så sitter man här och bortönskar sitt liv, eller delar av det. Rätt sjukt faktiskt.

Det är så mycket tankar som cirkulerar i mitt huvud just nu att jag känner mig ihjälstressad när det i själva verket handlar om saker jag inte kan styra över nu, utan som man får ta stegvis. Tex är det 25 års fest för Älsklingen i November, det är också den ända lugna månaden. Vi kan inte åka till Växjö då vilket hade varit behövligt med tanke på våran lille kille. Vi tog beslutet att det är way to earlie. Men om man inte kommer ner då borde vi komma ner i December vilket är typ värsta månaden i året för mig vanligtvis med jobb, allt från butik, resturang och hotell har högsäsong under december, det är typ omöjligt vanligtvis att andas. Men då känner man att man borde dit under jul vilket om vi har otur kan vara den värsta månaden hittils med att värva skola, jobb från två håll, vovve, inflyttning, få iordning och att hinna leva. Så kommer det ju en till historia då som vi verkligen längtar efter, en tidig julklapp kan man säga. :-)

Vad är dealen då? Att jag genom min stressade nutid, tänker på en mer ordningsam framtid, vilket inte funkar då vi har saker, rutiner och grejer jag inte vet exakt hur det blir, och inte kan styra över. Hur som helst, sista tiden har verkligen rusat iväg. Det är så med valpar, man känner inte att dagarna går, och jag gillar det! Det är det som är livet. Jag antar det är det som föräldrar menar med barn också.

Hur som helst har vi möbler kvar att fixa och lite andra saker. Och det är roligt, det är bara det att man är så förväntansfull till allting, att jag som vanligtvis har rätt bra stressnivå utåt, äts upp inåt.

Vad är min slutpoäng då? Att man kan inte göra alla nöjda, inte ens sig själv, när man inte har någon ordning på tillvaron. Men vi är inne på upploppet, på utloppet för att prata språk som dom flesta förstår, och det är då saker händer man aldrig vet hur det slutar.

Därför känns det så skönt att vara med valp igen. För man kan inte springa ifrån nuet, det går liksom inte när dom är så närvarande där. Och det är kanske också därför som jag håller mig flytande, glad och vill härda ut hetsiga delar i livet. Däremot tror jag att vårat nya boende kommer avspelga mig och mitt liv så mycket bättre, att det kommer göra stor skillnad i hur jag är nu, hur jag har varit, och hur jag kommer bli. Jag tror jag kommer få någon typ av "aha" upplevelse, en vändpunkt och en lugnare framtidstro. Jag känner helt klart en rolig och lugnare framtid. Men vem vet?

Det tåls att ta reda på, i framtiden.