Vad ska man börja? Vad hjälper det att beklaga sig? Egentligen ingenting, men det har bara varit ett sånt jävla skitår att jag inte ens tänker ursäkta mina svordomar. Tar ni illa upp, piss off!

Jag har varit så snurrig att min blogg totalt förfallit, den är fullständigt död anyway! Året börjar med en brand där våra 5 djur inte klarar sig. Det följs av mormor som får en stroke, efter några månader av lugn och lite bättre tider kommer sedan följder som motgångar i olika former, strul med lägenhetsförsäljning, ovisshet, snurr och sjukhusbesök för ena syrran. Så idag på julafton var det pappas tur.

Allting är väl bra nu, egentligen det kunde varit värre osv osv osv, men det är bara så typiskt, varje sak som händer följs av en större eller mindre katastrof. Hela året har bara varit katastrofalt katastrof.

Det är lätt att vara stark när allt går ens väg, men det är fan inte lika lätt när man bara vill dra täcket över huvudet och spola fram ett helt år.

Jag minns egentligen bara 8 bra saker med året som varit, allting annat är luddigt. Jag minns Chillan som hälsar på grannschäfern utan att skälla. Jag minns känslan av total lycka. Jag minns Ninja, en speciell dag, och hur hon och jag somnade i soffan, vi hade en helt ledig dag, Chillan var det full fart på men Ninja var också småsjuk och sov med mig hela dagen typ. Sen kommer jag ihåg första gången vi såg Viking. Och gången vi hämtade honom. Gången vi såg Wilma, och gången vi hämtade henne. Sist men inte minst minns jag midsommar. Det var en fantastisk dag. Och när vi skrev på pappren för huset såklart.

Allt annat är grått, luddigt, dystert och tomthet i ett. Kanske inte så konstigt att nyår känns så jävla efterlängtat. Bara 7 dagar kvar nu, sen måste vårat år komma!