Är det en bra fråga?

Ibland undrar jag över vilka som har det bäst eller värst, dom bekymmerslösa som förr eller senare stöter på problem och med en duns hamnar i vår dystra verklighet. Eller dom deppiga som alltid är lite nere, och därför inte tar allting så illa när det väl kommer, för dom är förberedda på det?

Det händer att jag tänker, att när saker och ting händer i mitt liv framöver, så vet jag ungefär hur ont det kommer göra. Ibland ondare, ibland mindre ont. En sorg kan dessvärre inte mätas, den bara är där.

Varför era ansikten dyker upp när jag mår dåligt är konstigt, kanske för att en viss tomhet finns kvar där inne någonstans, och när man mår dåligt är ni nära i tankarna. Ni finns där i glada stunder dagligen med, men ibland så gråter jag värre än jag gjorde då allt hänt, det var som om dom tårar som tog slut efter allting nu har kommit tillbaka och är färdiga att användas igen.

Men det är konstigt det där, man skriver inte över det vardagliga i livet, och om man gör det, gör man det alldeles för sällan. Man pratar inte om en ledig sommardag på samma sätt som man pratar om en utomlandssemester. Man uppskattar inte det man har utan söker annat. Man ser inte skönheten i dom gamla plaggen i garderåben utan bara i senaste trenden i affären. Man känner inte kärleken på samma sätt efter flera år som när man är nykär och man börjar efter ett tag ta allting man har för givet. Jag skulle nästan vilja påstå att det är "kickarna" i livet som hindrar oss från att ha en fantastisk vardag! Därför är det så otroligt att ha häst och hund.

Att komma ut i naturen och se hur den ändrar årstid. Att njuta av ljuset dom få timmar det finns. Att uppskatta det man har och inte sukta efter mer hela tiden. För när man sedan sitter här utan det man tog för givet, så känns ingenting lika självklart längre.

Frågar ni mig imorgon, eller om en vecka, så kommer detta vara en avskrivningsperiod. För ingen vill till hundra procent erkänna, att man sitter och har djupa tankar utan att framstå som deppig. Jag är ju inte deppig, bara väldigt förundrad över hur allting alltid ska drabba alla samtidigt. Jag trodde inte på ödet efter allt som hänt. Men man undrar ju ständigt varför.