Ibland känns det som att livet står helt still. Det känns näst intill meningslöst. Och med det menar jag inte deppigt meningslöst, utan bara meningslöst som i att man inte riktigt vet vart man är påväg eller vad man håller på med.

Idag har jag nog haft en sån dag. Och kanske igår med.. Hur som helst så har mitt liv pausats. Försökte rannsaka mig själv och visst, jag har inte kommit på något storartat.

Sen har jag börjat fundera mycket på mina livsval, vad jag ska göra, vad jag borde göra, vad som man förväntas göra, och vad man helt enkelt borde skita i. (Ursäkta språket). Om man älskar mycket, och känner att kärleken till saker blir för mycket, borde man då strunta i det? Jag vet inte.

Det är fem saker som ska vägas in och konkurreras. Det är Eldir, min häst som tar sin tid. Det är thaiboxningen, som jag förvisso älskar, och behöver för att få träning och må bra, det är hundar, kommer aldrig klara mig utan dom. Det är vänner och familj såklart, och mest och störst är det Filip. Man måste ha tid för varandra.

Så, med förhoppningsvis valp på G eller hund överhuvudtaget känns en hundkurs som en rolig och bra start att lära känna varandra och komma ut lite, ridningen tar sin del och Filip och jag måste ha tid utöver hans skola och våra jobb. Sen vill man träffa folk ibland med. Då återstår träningen. Thaiboxningen. Ridning ca 4 gånger i veckan, Någon hundkurs nån gång i veckan, slappkväll, Thaiboxning 3 pass i veckan, Långpromenader, OCH allt som ska göras i nya hemmet, gamla lägenheten att bli av med, jobb. Asså.. jag vet inte längre!

Jag fattar inte heller riktigt hur det gick att värva klättring med thaiboxning även om klättringen bara var då och då, varvat med ridning, med hundträning och jobb, privatliv och vänner. Jag vet bara inte om jag dirket kan kickstarta sådär igen. Jag har tappat nått. Svårt att säga vad, men det är väl något inombords. Borde jag träna? Ja. Vill jag träna? Ja. Kommer jag träna? Kanske inte i höst..

Det känns som det mest förståndiga och naturliga beslutet tills man vet exakt hur allting artar sig, förstås om det inte blir allt som man tänkt, och om man vaknar upp kan man tänka sig det, visst handlar det om hur mycket man kan jobba, men jag vill jobba och Filip vill jobba extra värvat med att vi klarar våra jobbtider med vovve. Då blir kanske thaiboxningen blödande. Vi får väl se, jag känner mig splittad. Men långpromenader och ridning ger en bra grundträning iaf, men visst känns det konstigt och säga hejdå till något man älskar, även om det inte är defintivt eller forever, så känner jag att jag tappat något någonstans, och jag är rädd att det är just detta...

:-(