Människor är själviska, har tittat på det här med "världens farligaste husdjur" Schimpanser, Tigrar och en svart panter. USA är gaaalet! Jag tror det var 22 delstater där man kan "köpa en Tiger lättare än att ta körkort".

Jag menar, vi lever på adrenalin. I alla former. Man kan faktiskt bli beroende av det. Jag kan väl erkänna att jag gillar det när man tränar eller etc. Det är en skön känsla, och jag saknar den och jag saknar min träning! Men det är just nu orealistiskt. Jag vill satsa på att få ordning på saker och ting, få klarhet i mig själv innan jag flyr in i mig själv och min egen sekt i huvudet. Jag känner bara att i träningssammanhang har jag inget att ge i dagsläget.

För visst är det konstigt att man mitt i något man är bra på kan börja tvivla. Jag har sett tvivel knäcka folk. Jag menar liksom längtan om att bli något, hävda sig, pressa sig, uppnå sitt mål och sätta ribban högre. Men ibland måste man "face the fact" Ribban kan inte höjas till himmlen. Vi kommer ramla, snubbla, falla och ibland riktigt tungt. Då är det skönt om självkänslan och den inre personen i oss finns där och tar emot i form av förnuft.

Vi har så bråttom med att jaga drömmar, sätta upp nya mål och hoppas på framtiden att vi glömmer nuet. Det kanske aldrig blir bättre än det är just nu, för så har jag känt. Vardagssakerna är det man saknar. Man ser fram emot saker, men inga storslagna grejer längre, inte för mig. En härlig ridtur en regnig hösteftermiddag är plötsligt värt så mycket mer än mina höga ribbor inom en annan sport jag älskar men som nog förblir en dröm att bli bäst i.

Det är tungt att inse, hårt att tänka på och lite "nedlåtande" att sucka, tacka för sin formsvacka och säga att man inte är eller kommer bli, eller längre har ens en tanke på att bli världsbäst. Däremot så måste man få ägna sig åt det på sitt sätt. Och det är viktigt tror jag, att folk låter olika viktiga delar i livet alltid få en balans. För på så sätt kan man bli hel. Dock måste man alltid försöka se det som väger tyngst och är värt mest i längden. Och i mitt fall är det vardagen. Och i flera fall, en vardag som varit och en saknad som består.

För lika vackert som det är att se en päls på ett djur, lika fult känns det att se en pälsklädd dam på stan. Lika fascinerande som det är att se kattdjur och apor i sin naturliga miljö, lika twisted är det att se en apa klädd i kläder med blöja och en Tiger i en bur. För vi människor vill ha allt, utan att offra något. Vi har blivit beroende av konstigare och konstigare saker för att sticka ut, och är det inte olika människor som lider i olika former av länder eller kulturgrupper, så är det djur. Vi är översittare, jag är ledsen men det är sant. Kan vi inte då iaf vara översittare med ett glatt och friskt sinne? En fritt sinne. Och en naturligt vardaglig glad själ?

Hm, Ursäkta jag tappa tråden, jag vet inte riktigt vad jag skriver och är nog inte så klarsynt som jag vill låta. Jag skyller på den bakvända dygnsrythmen och min poänglösa poäng. Här, se själva. En bild säger mer än tusen ord.

" För djur märker av varandras existens mer än vi människor gör. Han stannar fortfarande till vid bilen, eftersom jag alltid brukade släppa ut er så ni fick vara med. Han är väldigt lugn på travbanan och tittar ibland i mot hagen i mitten på banan som för att vänta in någon. Han reagerar ibland när vi är ute och rider som om det är något han hör som jag inte förstår. Och ibland rycker han till så hela ryggen skakar, utan att röra en fot som att han blev överraskad av att ha någon som gick under magen på honom och försökte stjäla hans morotsrester. För det känns som han känner men inte fattar att det verkligen är tomt. Men kanske är det så, att ni är borta helt och hållet, kanske är ni med oss mer än vi tror. För visst är det så att man känner, att man fortfarande inte kan rida och sluta tänka, för man försöker alltid ha en blick på omgivningen, för att hålla koll. Kanske, när vi är som lyckligast och normalast i vardagen, så finns ni där. "





Close, Yet Far