Det bubblar. I mig alltså. Jag kände att jag hade en snygg formulering, en bra tanke och någon vettig slutpunkt. Dessvärre, sabbade jag det igen. Det är bara så mycket tankar som bubblar. Det är saknad idag, riktig saknad. Det har varit en "det-är-skönt-att-ligga-ensam-i-sängen-och-tänka" kväll.

Älsklingen jobbar natt. Jag är verkligen ensam. iaf i sängen. Det är så mycket positivt nu hela tiden att man när sorgen väl knackar på igen så får man skuldkänslor, typ. Låter det rörigt? Det är det. Jag har inga skuldkänslor för olyckan i sig. Vi gjorde inget fel, och vi vet det. Däremot kan man få skuldkänslor över att man försöker gå vidare, och hitta ny glädje.

Konstigt är det, men så känns det ibland. Stundvis känner man att man aldrig ska ha hund igen, för det blir aldrig samma sak. Men samtidigt väcks hoppet av att man kan älska på ett nytt sätt. Jag har sett på hemsidor, folk som sörjer för det gör dom, mycket och länge sina älskade vänner. Men det finns många hundar att sörja. Det gör mig liiite hoppfull, att oavsett hur många hundar jag har, och som kommer passera vårt liv, kan jag alltid sörja er lika mycket ändå.

För sorgen är inte begränsad, inte heller är kärlek det. Kanske är min nyfunna kärlek, tillsammans med min gamla sorg det som ger mig jämnvikt i livet? Jag hoppas på att få många mer hundar i mitt liv att älska. På olika vis.

Men hur många dom än blir, och Chillan i all ära, vårat mirakel, våran påhittiga saga! Trots Chillan så är det nu Ninja som känns mest, igen. Jag vet inte om det var för 1,5 års tid innan Chillan kom, eller om det bara var för att Ninja är en sån som alla hundar måste tålas att jämföras med. Men det är saknad. Det är kärlek. Det är obeskrivligt, bubblande, okontrollerat och hejdlöst hemskt.

Det är Ninjas påverkan i mitt liv i ett nötskal. Ninja, vårat allt!

Until one has loved a dog like Ninja a part of one's soul remains unawakened.