Det fanns dagar då jag kände mig rädd att jag var påväg att bli känslolös. Totalt onödig rädsla med facit i hand. Fast min åtaganden har på senare tid blivit lite väl stora. Jag vet att allt bli bra mycket bättre när man tar sig igenom en jobbig tid fast ibland är man så inne i sitt eget huvud att man känner att vissa som har det svårt är man inget vidare stöd till. "Ni" sa att ni förstod och det gör ni säkert också, men jag hade ändå hellre önskat att jag kunde koppla bort det och koppla på att vara en bättre vän i "erat" liv just när "erat" liv är totalt upp och ner. Men jag finns här när det gäller. Jag bara hade känt mig mer nära om jag hade kunnat tillföra mer, eller finnas till oftare.