Idag kände jag mig sådär förvirrad och "djup".
Sitter och fipplar med mina tankar som snurrar när det gäller att få ordning på hemsidan som jag jobbat med i ett års tid. Ett år. Och ändå har jag inte hittat "det där" perfekta namnet än. Suck. Jag har en lätt vision om att jag ska rädda världen.

Jag ser djurplågare som Aud Stokman inte "straffas" utan kunna starta om. Jag ser en hund som blivit bränd av cigaretter, sparkad på, misshandlad och släpad efter en bil räddas, för att få ett avlivningsbeslut. För den var aggressiv. Hur kan du tro på människor efter det dom gjort dig? Hur kan du veta att det är en vetrinär och inte någon som ska orsaka dig mer skada?
Människoaggresiv och utdömd. Boendes på ett "stressigt" hundpensionat, du behöver en familj. Du behöver max 2 personer att ty dig till. Du behöver regler, förståelse och tillit. Men offren får betala, vårt att jävla kalla samhälle blir sämre och sämre.

Snart förbjuder dom väl alla hundar som Chili. Amstaff, Pitbull, you name it. För att folk inte kan något, för att folk INTE FÖRSTÅR, eller vill bry sig! Världen är kall.

Dessutom närmar sig den 27e med stormsteg. Jag känner mig dålig, har inte varit vid graven på ett tag sedan jul. Jag känner mig fylld hemma, men ändå på kvällen tom. Saknaden försvinner inte och jag försöker förtvivlat göra mycket av inget. Jag har alltid trott att jag ska bli något "större". Jag har alltid sett mig själv göra något "bra". Jag har alltid tänkt, och tanken var att hjälpa. Men det lbir inte mycket av något. Snart 1 år sedan, och jag är fortfarande förvirrad.

Konstigt att bilder av dig och vissa låtar kan framkalla tårar man inte vill visa världen. Man jämför er alla till er fördel, Man pratar om er och ibland säger jag av misstag ditt namn högt. Jag tänkte "tiga ihjäl" er sakta, och låsa in er i mitt inre, eftersom det känns som att omvärlden inte riktigt fattar. Men det gör inte så mycket. Er sorg är fortfarande lika illa som när det hände, obegriplig och fel.

Jag kan inte hjälpa att jag saknar er. Och jag kan inte heller blunda för det faktum, att jag inte vet vilken väg eran död fört in mig på. För visst är jag samma, men jag har ändå förändrats.