Jag fick en såndär känsla när jag tittade på honom. En blandad skräckförtjusning av "måste-ha"-begär blandat med lyckorus. Tyvärr, var det precis som kärlek är, ologiskt. Så vi tackade för oss, tackade nej.

Better safe then sorry?

Visst gjorde man väl kanske rätt då. Frågan kvarstår alltid varför mitt "rätt" alltid känns fel :(
Jag försöker alltid övertyga mig med "ångra hellre det du gjort, än det du aldrig gjorde". När jag föreslog det, för jag gjorde det faktiskt, så var det logiskt, vi borde säga nej eller hur? Och då sa jag det, tänk, om vi ångrar oss?

Sen fick jag flera gråtanfall, barnsligt? Hur som helst, jag blev ledsen för att mina nej befarades. Nej var nej, nej var nej "på riktigt". men drömmen om honom var precis framför mig, och jag tackade nej. P.g.a. logiken. Är det logiskt? Är kärlek någonsin logikst? Eller vafan var du till salu för från början?!!?

Man ska ju leva i den "riktiga" världen. Men min värld har blivit mer drömlik stundvis. Du fick mig att känna mig rolig. Glad, ologisk, sådan som jag brukade vara. Men nu är du nog borta, och återigen tycker jag mig känna i hela kroppen att jag valde FEL. Jag valde fel, men jag valde logiskt. Frågan är, vad är bäst?