Det finns ett par "hundfördomar" jag skulle vilja reda ut! :)

Begreppet "kamp"hund innebär att hunden har större kamplust än andra raser. Det är inget monster för det, den är bara mer envis och målmedveten än sina hundvänner. Den är sällskaplig och glad, precis som alla raser! Alla hundar är däremot rovdjur, så därför har alla hundar en kamplust! Som man lätt kan kontrollera såvida man ger den uppgifter, motion och regler!

Begreppet "sällskaps"hund är som Fredrik Steen skriver i sin bok serie (jodå, vissa rätt har han absolut!) ett ord som är missledande begrepp. Ingen hund, oavsett storlek, behöver besegra. Det kan låta som om dom är nöjda med att ligga på soffan och inte behöver någon vidare motion, fel! Alla småhundar, s.k. sällskapshundar, behöver komma ut och gå, även längre rundor för att få stimulans! Och att dom skulle vara "sällskapligare" än tex "kamp"hundar är alltså fel. Alla hundar är flockdjur och mår bra av en egen flock, och att vara med den så mycket som möjligt!

Begreppet "bruks"hund tyder på en hund som behöver "bruka" = "jobba". Det är lite luddigt då man menar att den idealiska brukshunden är en gammal bruks/gårdshund i vissa fall även drag och vallhundar, som är lättlärd, uthållig och med stor arbetslust. Mest känd för detta är Rottweiler och Schäfer. Jag hade gärna sett att kamphundar fick brukshundsrykte. För idag så kan man faktiskt skaffa en brukshund och se att det går snett, men ofta inser folk då att dom inte gett hunden det den behöver. Lite så är det ju med kamphundar, många ägare är jättebra med ett stort ansvar. Många är kassa då den drar till sig en viss "typ" av människor som ser hundar som statussymbol. En "kamp"hund kräver alltså lika mycket som en brukshund!

Begreppet "familje"hund tyder oftast på en familjevänlig hund. En hund som barnen kan dra i svansen, peta i munnen och som tål att ungarna klättrar på den utan att vara arg. Jaaaa... Den stackars ras som får dras med detta problemet är det som folk tex vill kalla för "mjuka" eller "förarveka" hundar. Missledande, och fel. Tycker jag. En fågelhund är av naturen försiktigare, och det är just vad dessa raser är. Dom är eleganta, smidiga, och biter inte ihjäl bytet då dom är avlvade för att apportera och lämna tillbaka fågeln, viltet oskadat till jägaren. Därav är dom mer lätthanteriga än bruks/kamphundar i viss mån. Dock tillhör "sällskapshundar" och "familje"hundar dom som biter mest...  Inte så konstigt kanske. Man kan inte ha sånna förväntningar på en hund. Frågan är sällan om hunden är barnvänlig, alla hundar som viker sig för ledaren, ägaren, och accepterar sin plats i flocken är givetvis barnvänliga, OM barnen är hundvänliga. Okej, jag har inte barn, men jag vet att jag kan lyckas att få mina ungar att förstå att det är fel att dra hunden i svansen och öronen, och inte skratta och ta söta kort när ungen klättrar på hunden. I alla fall enligt väldigt rimliga gränser. Och att man lär barn respektera när hunden tex sover etc..!

Begreppet "Paris-Hilton"hunden är motsvarigheten till kamphundar, fast omvänt. En kamphund används ofta som "penisförlängare" För rädda och osäkra ungdomar för att höja sin självkänsla. Samma är det med en Paris Hilton hund. Nästan uteslutande chihuahua. Dessa stackars hundar har det värre än "sällskapshundar". Detta är hundar som inte får gå själva utan ska prackas på en massa konstiga kläder, och tryckas ner i en väska. Ofta skakar dom och är rädda vilket gör att ägarna tycker synd om dom och klappar dom och därmed säger till sin hund att "det är rätt att du är rädd" eftersom det får beröm får det. Dessa stackars hundar saknar oftast regler och hänger med i en väska ut och in, och får knappt gå själva så dom gör sällan slut på energi. Det slutar med att man bortförklarar att dom är aggresiva eftersom det på något sätt godkänns för att dom är små. Sen att en aggresiv hund mår dåligt skiter man i. I denna gruppen svävar det mellan lite olika typer men det är oftast som tidigare nämnt chihuahua, kinesisk nakenhund, och diverse långhåriga olika småspetsar.

Begreppet "Rasutseende" är ett mänskligt hemskt påfund. Jag tycker det är bra att SKK finns, så man vet hur en hund inom de olika raserna "bör" se ut. Så man inte avviker helt och hållet, det är det som gör dom så roliga, att det finns så mycket att välja på! Däremot så är jag absolut inte emot blandraser! Så länge man kan veta ungefär vad det finns i sin hund så man kan tillgodose dess behov är det ett härligt kompliment med ett unikt utseende. Och vill man ha en viss typ av hund är det ju alltid "skönt" att veta ungefär storlek på den, vilka som är särpräglade rasegenskaper och få tips från uppfödaren hur denna rasen brukar passa i olika sammanhang, detta kan man inte få med en blandras och blandras är det som är lättast att få tag på, vilket kan bli fel. Att äga en blandras kräver nästan lite mer av ägaren, för att förstå dess olika instinkter och drifter. Men det var inte riktigt detta jag tänkt på. Det var de förmänskliga rasutseenderna som får mig att må illa. Djurplågeri enligt mig. Man skär upp öronen på "kamp"hundar och kuperar också svansen.





Tack och lov att det är förbjudet i Sverige. Visst, i viss mån med bedövning så "får inte hunden ont" och den glömmer fort, men jag skulle ALDRIG utsätta min hund för ett onödigt ingrepp. Jag är egentligen emot det helt på människor med om man inte råkat ut för något hemskt och behöver "återställa" sig. Men som sagt, det är mer upp till var och en, men en hund vet inte hur den ser ut. Den är bara en hund! Så tack och lov för kuperingsförbudet. Nu får man inte heller ställa ut en kuperad hund i Sverige. Helt rätt tycker jag! Då importerar man bara dessa "ideal" hundar från tex Tyskland! Så mina vänner, en dobberman ska ha svans och hängande öron! lika så en "kamp"hund! och chihuahua ska inte ha örhängen! Suck, man slutar aldirg att förvånas :(