Fortsättningen på ett skitår?

                                                                 Datum: 2010-09-21 / Tid: 11:21:47
Jag har en sån dag. Ni vet när man blir väckt av någon man inte vill bli väckt av, och pratar på telefonen och får känslor i magen som stressar än. När man inte vet vem det är på dolt nummer kan man alltid bli lite nojjig, och oftast blir man också överumplad när personen presenterar sig. Hur som helst, en sån dag har jag!

Igår kom hästtandläkaren och fixade Eldirs tänder iaf. Han har lite foderfickor som behöver ses över lite oftare, men inget akut, och framtanden var bara att fila till och inte mycket att göra åt, så det kändes bra!! Riktigt bra för jag blev riktigt orolig.

Så det är som när man klarat av ett hinder kommer nästa, när man borde känna sig liiite postiv kommer ett nytt nedslag.
Jag brukade inte vara sånhär, eller ha sånhär "tur/otur". Jag brukade, se brukade, vara blondinen allting löste sig för. Med jobb, ekonomi, pengar, whatever. Säsongsjobbade jag på ett ställe och det skulle stänga hade jag dagarna efter nått nytt att roa mig med.

Det var inte stabilt, eller 100%igt, det var många sena långa nätter när Filip pluggade dagtid, men vi klarade det. Vi höll oss flytande, men det var kanske inte riktigt så man ville leva. SÅ när man försöker skapa mer stabilitet så slås det av med tex samtal, stress, ovisshet och allting i framtiden. Jag kanske inte borde noja mig, men jag har blivit lite sån. Min "lösa-sig" tröskel är bra mycket mindre än den varit.

Hur som helst har jag fått som jag ville på 1 sak, det är höst. HÖST! Äntligen, hösten då allt ska vara lätt, kul och klaffa. Det vi längtade efter, och here we are!

Nej, jag verkar inte så mycket mer lättad. Det är som man snubblar på mållinjen gång på gång, det känns som man kryper fram istället för att springa. Och inte nog med det, jag saknar nog träningen mer än jag var villig att erkänna. Få göra nått, känna nått, skapa något, form av kontroll över någonting. Det ända man kan ha 100% kontroll över är sig själv. Och knappt det, men ändå. Känslan är obeskrivlig att kunna "ge tillbaka" eller inte tänka utan bara reagera. I miss it. Damn it.

Sist men inte minst så är det nog bra med semester, se andra saker med lite underbara vänner. Spanien kunde INTE kommit lägligare! Nu längtar vi!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback