Ibland får man lite konstiga övernaturliga tankar.
Ibland känns livet så enkelt.

Man föds, man lever och man dör. Helst vill man nog dö utan smärta och lidande. Men ändå säga hejdå. Man vill nog vara förberedd, men inte helt säker på att man ska dö, det kan försöra livslusten om man går runt och har dödsfruktan. För jag har aldrig haft någon dödslängtan, kanske snarare tvärtom. Jag gillar inte att tänka på döden för jag blir så rädd vid själva känslan att vara helt ensam och borta.

Men ibland undrar jag om livet är förutbestämt. Om det finns en tanke, och att någon gör valet åt än, som att om det inte sker såhär, så blir det på detta viset istället. Dagarna kan skilja lite, men slutet är ändå detsamma. Att det är över när det är över, liksom. Som att man inte kan lura ödet.

Jag tänker ibland på meningen med livet, och att vi prioriterar helt fel saker. Jobb, orka jobba hela sitt liv? Det är ju inte det som är livet. Ändå har det blivit så viktigt för folk. Jobb, och matriella saker. När det egentligen absolut inte handlar om det.

Mardrömmar är inte det jag mest drömmer även om det händer. Jag tycker mest att jag reflekterar över drömmarna på dagtid, och då kan jag få konstiga tankar i huvudet liksom när jag tänker. Vi åkte ju liksom taxi 20 minuter hem från stan efter det att larmcentralen ringde, och då sa jag i telefonen till dom om hundarna hemma. Dock var det ändå ingen som hade tatt ut dom, döda eller levande låg dom hela tiden kvar i lägenheten. Och då kan jag bli så arg, varför tog ingen ut kropparna och försökte? Vi har ju så jävla mycket utrustning, varför brydde sig ingen? Eller gjorde dom det? Borde jag tvingat dom att bära ut kropparna, så jag kunde sett dom och själv fattat att det var över? Eller hade det varit värre minne för mig än det trauma jag redan lever med?

Varför var det ingen djurvän som var ambulansförare? Eller var det de? Och isåfall, var ni i "värre skick" än vad jag vill tro? Spelar det någon roll? Vill jag ens veta? Man kan inte styra över livet, men ibland stör det mig bra mycket. Det är ju inga skuldkänslor så, för jag har alltid gjort allt för att räcka till. Dock kan jag ibland känna en känsla av otillräcklighet, och det skrämmer ihjäl mig.

Kanske hade något värre hänt, om inte detta hänt. Kanske var det förutbestämt. Men varför? Nåväl, mitt svammel kommer ingenstans. Det är bara rörigt i huvudet just nu.

Och hur mycket jag än tänker på Chillan, jämför katter med Aska eller Svinto och skrattar åt mig själv över vårat val av att skaffa Alwyn the iller. Så är det Ninjas ansikte som jagar mig. Hennes röda färg, hennes blick, hennes närhet och närvaro. Situationen i sig, och djuren i sig kommer jag aldrig glömma. Men det är något med Ninjas näravo, eller o-närvaro som jagar mig, i drömmar i sovande och vaket tillstånd. Varför just Ninja vet jag inte riktigt exakt, jag saknar dom allihop. Men det är något med hennes ansikte som jag inte kan släppa. Men jag förstår inte riktigt varför. Kanske är det bara kärlek.