Idag har jag fått hopp, och förståelse på mailen. Tyvärr inte till mig personligen men det kändes bra i hjärtat.
Det var Cesar Millan, som kör en extra "adoptera en seniorshunds månad" i sitt mailutskick.

Han har väl ett 20-50-100 tals hundar själv, men vi har alltid följt hans följeslagare Daddy. Daddy gick bort förra året efter många år ihop med Cesar. Dessutom så ersatte han honom innan Daddys bortgång med Junior, som lärde upp sig av Daddy, vi hade aldrig den turen med den årliga sorgen, vi tappade våra vovvar innan dom fyllt 3 år.

Det är 5 dagar kvar tills Ninja skulle blivit 3 år. Knappt 3 alldeles för unga år förlorade vi henne och Chillan, våra två katten och illerkille i en brand. Sorgen var obeskrivlig. Ibland känns det som att för att man har gått vidare i form av valp ett halvår efter det hände så är sorgen borta, sorgen är inte borta, och inte minnerna. Men vi har skapat nya. Och vi är kompletta igen tack vare våran nya bullekille Viking.

Men ibland måste man få sörja och vara lycklig samtidigt, och det gör jag idag. Jag skrattade åt Viking nyss, men jag sörje Ninja och Chili dagligen. Både sorg och saknad men samtidigt kärlek och lycka har en hårfin gräns.

Och visst är det så att sorg är en del av saknaden.
Inte ens mannen som talar med hundar och har träffat hundratals om inte tusentals hundar saknar fortfarande en speciell vän. Det är nog det som gör att han är jordnära, ett hundmirakel, och mänsklig. Tack för förståelsen Cesar.

Dear fans,

People always say that with age comes wisdom. November marks Adopt a Senior Pet Month. A "holiday" like this naturally makes me think of Daddy. He had a calling in life and he served his life's purpose, helping me bring balance to countless dogs and being my right hand man through so many highs and lows.