Skogstokig
Datum: 2010-06-30 / Tid: 01:19:46Jag börjar tappa förståndet.
Det har nu gått snart tre månader sen allt hände.
Tre månader av sorg, saknad, tomhet och... tre månader av strul!
Har aldrig tidigare upplevt sån dålig tajming, sådan dålig planering och seghet. Folk gör verkligen inte mer än det man ber om, om ens det. Vi håller på och försöker pressa fram någon förklaring till hur våran lägenhet ännu inte kan vara iaf färdigmålad? För vi har inte valt färg, men vem säger att vi ska välja färg? Och vem ska vi ge färgbeställningen till? Och vilket företag är det som gäller?
Alltså kommunikationen när något händer är zero, nada, noll. Vi har strulat och fixat kök, det kollade Pappa och Filip på för längesen.
Golv var fixat, och resten är bara så snurrigt. Mitt i allt detta vill man fokusera och hitta sitt nya hem. Mamma och Pappa i all ära,men att bo själv och flytta hem igen är väl en omställning som har gått ovanligt bra, men jag vill ändå börja hitta någon form av eget liv igen. Jag vill ha något, som är mitt! Vet att det låter konstigt, för materalist är jag även i dagsläget ännu mindre än innan. Men det hade ändå varit skönt att få ett hem, eller en säng, eller kanske en tavla?
Ja ni förstår kanske poängen, det hade inte varit fel att känna att man styr över något i sitt eget liv? Eftersändningen på posten har strulat med och gått ut, varför skickas det ingen påminnelse? Så nu ska vi betala räkningarna imorgon, Älsklingen får hämta posten hos bovärden. Tur att han orkar jag vill inte ens se det området. Än mindre gå in i den svalen.
En köksmästare på Novotel försökte vara trevlig en kväll strax efter det hänt, han är irländare och pratar inte svenska, knappt engelska ens ;) När jag försöklara att jag inte gått in där och aldrig mer vill se lägenheten så sa han att jag inte bara har hemska minnen därifrån, utan bra med. Men bara tanken på att öppna DEN dörren, utan två glada svansar som kommer viftandes hade fått mig att spy, jag lovar. Ingen katt i fönstret heller när man kommer dit kvällstid. Näe.
Dags och komma frammåt, och nu när allting är beställt så kommer så lägligt målarnas semestrar. Så dom kanske börjar måla om 5 veckor. Ballt. Jag svammlar, förlåt men jag behövde bara skriva av mig, jag är skogstokig.
HUR SVÅRT KAN DET VA?
Det har nu gått snart tre månader sen allt hände.
Tre månader av sorg, saknad, tomhet och... tre månader av strul!
Har aldrig tidigare upplevt sån dålig tajming, sådan dålig planering och seghet. Folk gör verkligen inte mer än det man ber om, om ens det. Vi håller på och försöker pressa fram någon förklaring till hur våran lägenhet ännu inte kan vara iaf färdigmålad? För vi har inte valt färg, men vem säger att vi ska välja färg? Och vem ska vi ge färgbeställningen till? Och vilket företag är det som gäller?
Alltså kommunikationen när något händer är zero, nada, noll. Vi har strulat och fixat kök, det kollade Pappa och Filip på för längesen.
Golv var fixat, och resten är bara så snurrigt. Mitt i allt detta vill man fokusera och hitta sitt nya hem. Mamma och Pappa i all ära,men att bo själv och flytta hem igen är väl en omställning som har gått ovanligt bra, men jag vill ändå börja hitta någon form av eget liv igen. Jag vill ha något, som är mitt! Vet att det låter konstigt, för materalist är jag även i dagsläget ännu mindre än innan. Men det hade ändå varit skönt att få ett hem, eller en säng, eller kanske en tavla?
Ja ni förstår kanske poängen, det hade inte varit fel att känna att man styr över något i sitt eget liv? Eftersändningen på posten har strulat med och gått ut, varför skickas det ingen påminnelse? Så nu ska vi betala räkningarna imorgon, Älsklingen får hämta posten hos bovärden. Tur att han orkar jag vill inte ens se det området. Än mindre gå in i den svalen.
En köksmästare på Novotel försökte vara trevlig en kväll strax efter det hänt, han är irländare och pratar inte svenska, knappt engelska ens ;) När jag försöklara att jag inte gått in där och aldrig mer vill se lägenheten så sa han att jag inte bara har hemska minnen därifrån, utan bra med. Men bara tanken på att öppna DEN dörren, utan två glada svansar som kommer viftandes hade fått mig att spy, jag lovar. Ingen katt i fönstret heller när man kommer dit kvällstid. Näe.
Dags och komma frammåt, och nu när allting är beställt så kommer så lägligt målarnas semestrar. Så dom kanske börjar måla om 5 veckor. Ballt. Jag svammlar, förlåt men jag behövde bara skriva av mig, jag är skogstokig.
HUR SVÅRT KAN DET VA?
Kommentarer
Trackback
