BabyBoom

                                                                 Datum: 2010-06-28 / Tid: 10:21:56
Och pesten härjar, alla ska ha elaka dvärgar! ;-)

INTE JAG! INTE ÄN!

Det har varit mycket barnprat dock det senaste och då tänker man ju på det en del, alltså vilken tjej över 25 har egentligen aldrig tänkt en andra tanke om barn, familj och VVV (villa, volvo, vovve?)

Själv så är det långt fram, även om året går fort. Men det är faktiskt så, att jag hade en period runt 22 där jag kände att efter 25 är det fullt okej att skaffa barn, men nu är jag 25 och jag känner inte för det alls, asså skulle det hända så hade de, som dom flesta i "min" ålder. Men jag kan verkligen inte känna mig ärlig mot mig själv om jag planerar det.

Kanske har jag alltid känt mig lite omogen, lite osäker på stora framtidsbeslut? Frågan är ju om det känns "rätt" när man väl väljer att gå in i det stadiet, men inga av mina vänner i min riktiga innersta krets har egentligen barn, sen är det ändå nära vänner som har det, men ingen jag lever med dagligen. Det är tråkigt, jag gillar barn. Barn är påhittiga och roliga!

Men dessvärre blir barn något man vet allt om. Man diskuterar hur man ska göra, och inte. Vad som är bra och inte, man liksom dömer varandra genom barnen och det skapar en viss förvirring och press? Barn är väl barn, eller hur? Hur kan man guida varandra genom förlossning och barnuppfostran, egentligen? Har barn bara blivit en ny typ av hobby mammor emellan? eller missar jag kanske en stor del eftersom jag inga har?

Vi träffade en lustig 3-4 åring i Slottsskogen, han var bedårande första kvarten. Sen spottade han en av mina vänner i ansiktet, märk väl, han var inte son till någon av våra vänner han kom springades med sin syster. Syrran var speedad, Pelle trodde starkt på för mycket socker, och jäklar det lär ju stämma. När vi frågade vad föräldrarna var efter att vi blev irriterade på att ungarna slängde sig på oss, spottade och fräste, klängde och stal våran kortlek tröttnade vi, inte på ungarna i sig, kids are kids, utan på fenomenet frånvarandra föräldrar. Så som sagt, vi frågade ungen vart föräldrarna var, istället för att peka och visa, säger han dom är hemma. Pelle frågade, vaddå, är ni här själva? Och då upprepar ungen, ja, dom ligger hemma och är döda! Jag är väl medveten om att han knappt fattade innebörden i vad han sa, det är bara det, att vilken unge i 3-4 års åldern säger något sådant? Gör dom de, har jag missat nått? Sjukt lät det iaf, vilken värld vi lever i!

Vart var dom? Varför hade ingen koll? Varför sa ingen ifrån eller frågade oss om det var okej att vi blev lekkompisar mot våran vilja? Är det så att barn föds utan att folk bryr sig? Då kände jag mig ändå vuxen. För som med hundar, tror jag på gränser! Gränslös kärlek, men ändå, kärlek med gränser.

Ungar behöver ändå nej. och regler. Och inte för mycket socker uppenbarligen ;-) Snorigt och snörvligt var det, och just då såg jag inte den bedårande sidan av det där med ungar, men de kanske kommer. Säkerligen är det inte samma sak med sina egna barn.

"Mina barn - Andras ungar" heter det ju. Och det ligger rätt mycket i det! :) Men folk gnäller på en stor blöt hundpuss i ansiktet, vaddå? Varför har man så ont av det? När man själv har snoriga ungar? Folk är bra lustiga ;) Jag hör av mig när jag känner mig mer vuxen i denna frågan ;-) Och tills dess väntar jag på våran valp, det räcker väldigt bra just nu ;-)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback