Som jag tidigare nämnt sitter jag en del och försöker hjälpa på avstånd hundar i USA.
Visst är jag rätt "insatt" i importhundar och dess "problem" när dom kommer som gathundar från tex Grekland och Rumänien och olika problem och parasiter det kan medföra. Dock står jag för att jag absolut tror att hundar från hela världen kan anpassa sig till det liv dom får om det är till det bättre som i tex Sverige.

Men sen är det rätt svårt att aktivt hjälpa till som tex volentär för min del. Men jag försöker iaf sammanlänka olika folk, organisationer och maila shelters i USA. Denna gången lyckades jag ha ett litet finger med i spelet och rädda livet på Hager en mycket fin amstaffblandning från Texas, han skulle dött igår klockan 17.00. Men klockan 15.15 dvs 1 timma och 45 minuter innan sheltret stängde hämtade en tjej ut honom och ska köra honom en lång resa. Jag fick tag i en tjej, som hade en syster som kände ett par som ville ha hund. Och ja, på det sättet räddade vi honom genom samarbete, envishet och panik.

Jag har sett många ögon och jag är en hund-ögon-människa. Uttrycksfulla ögon kan få mig att falla pladask, man riktigt ser hjärnan bakom ögonen, hur den talar till än på djupet. Man blir berörd. Och jag citerar tjejen som hämtade ut Hager från Sheltret och sa "Man får stänga av för alla ögon och bara sitta rakt fram i korridoren, tittar man ner och vet att sheltret stänger för helgen tar man med sig flera ut än man kan hantera och hamnar själv i en ohållbar situation, man kan inte rädda alla men det är svårt och sortera ut när man väl står där".

Dom stänger oftast på fredagar. "kamphundshundar" åker först, speciellt hanar. tätt följt av diverse stora hundar såsom boxer och rottweiler. Därefter kommer svarta hundar (hur kan man inte älska det?). Nåväl. Om dom ens får leva ut sitt "bäst före datum" har dom tur. Sheltrerna är överfulla och nya ansikten får en veckas chans. dom gamla avlivas på löpande band och det är mycket värre än det verkar.

Det ger mig hopp att man ser så många som jobbar för hundarna, jag tror att bilden där borta är påväg att förändras. Och Hager gav mig hopp. Hager lever. En bara 2 år gammal amstaffpojk ska få en ny chans på en ny plats. Jag har turen att antagligen kunna följa hans resa när han nått fram till sin nya ägare. Jag ska uppdatera er. för det känns bra i hjärtat idag. Titta bara på hans ögon. Jag verkligen älskar att han får leva många år till. Nu ska jag hitta ett nytt "offer" att försöka hjälpa! (Har man för mycket fritid så har man) ;)