Jag ser sorg. Jag känner sorg. Jag är sorgsen.

Dock är det inte sorgen i sig som får mig att gå frammåt, det är glädjen. För det är fullt möjligt att känna blandat, blandat av glädje och sorg. Mitt hemska att relatera till kan för många var hela livet, och för vissa vara "bara".

Själv har jag märkt att det är den värsta sorgen för mig, än så länge. Och kanske på sätt och vis den mest oförstårliga. Folk och djur blir gamla och dör, man avslutar sitt liv, på ett eller annat sätt. Jag vet, jag hatar döden, men den finns där. Oftast dessvärre rätt oväntat.

Men att vakna en morgon, ha en vanlig förmiddag, en vanlig eftermiddag, gå ut för att äta middag och aldrig mer komma tillbaka, var inte riktigt vad jag räknat med. Jag lämnade min lägenhet, och våra djur, en vanlig lördagskväll. Jag gick aldrig mer in genom dörren, jag pussade aldrig mer på mina djur, jag kände aldrig mera deras lukt och jag såg dom aldrig igen.

Jag såg inte deras kroppar, och jag såg inte deras sista andetag. Jag gick ut, åt middag, hade -trevligt - ser Filip få ett telefonsamtal, får panik när jag märker på honom att något är riktigt fel, åker iväg med Alexandra i en taxi utan killarna. Ser brandbilar och ambulanser, vaknar upp i en säng hos mamma och pappa, och begraver 5 urnor.

Rätt konstigt händelseförlopp, inte konstigt att tankarna galopperar. Men ända sedan detta har jag noterat sorg. Jag har sett allt från arbetskollegor till nära vänner gå igenom död av närstående. Jag ser sjuka dö, unga dö, ofödda dö. Jag ser sorg från alla håll och kanter och kan för första gången i livet notera och känna den sorgen. Jag har aldrig tidigare förlorat något. Själva sorgen finns där, om det så är ett missfall, en död farfar, en förlorad förälder eller vän. Även ett förlorat djur eller ett förlorat förhållande. Allt gör ont, på olika sätt. Ingenting kanske någonsin läker eller går över, men det betyder inte att man inte kan hitta glädjen igen. Alla förenas vi under sorgens slagord - VARFÖR?

Varför är ett meningslöst och högst betydelsefullt ord. Det är poängen och funderingarna i livet. Rätt upp och ner, varför? Låt nu inte sorgen förena er, lev för det fina som finns. Jag är glad att jag kunnat se frammåt. Jag är glad, att jag har hittat en anedning. Jag är glad för mitt nya hus, mina "nya" djur, och mitt gamla förhållande som pallade prövningen. Jag är glad i mig själv, att jag inte har försvunnit och gått ner mig, jag är glad att jag lever, men jag är glad att jag har sorgen. Sorgen är trots allt en del av kärleken.

Det blev ett djursint inlägg idag. Jag hade lite bakomliggande känslor som behövde komma fram. Snart är det julafton. Sen kommer nyår. Jag längtar efter att stå på nyår, med mina vänner och välkomna ett nytt år. Förhoppningsvis ett bättre år.



Bilden föreställer våran första hund Ninja, och Diiva, som kom att bli våran nya valp Vikings mamma.

Ibland känns det som om du visste. Ibland tror jag, att du inte var av denna värld, att du var en gåva som ingen kan förstå, mer värd för mig än vad något annat tidigare varit. När jag ser bilden är du lycklig. Du leker med Vikings mamma. Det måste betyda någonting, eftersom vi aldrig kan få en valp från dig, så känns detta oerhört nära.

Jag klurar på om du förstod, bara någon vecka innan branden höftröntagde vi dig. Dom sövde dig och jag såg hur du sov, djupt, helt stilla. Sen började vetrinären klappa i händerna för att du skulle vakna, fort, jag blev så arg. Du låg på ett kallt golv och hon stod och skrek. Du hade min jacka på dig och hon ville att vi skylla skynda oss, jag ville inte att du skulle vakna så. Jag klappade dig på huuvdet, mellan ögonen och kliade dig i nacken, så som du älskade. Det var första gången tanken slog mig, hur det skulle kännas den gången man skulle tvingas gå in där med dig, när du var sjuk, eller gammal och säga hejdå. Jag var så otroligt lättad, att du gick med mig ut därifrån den dagen. Några dagar senare, var du borta.

Men kanske kan jag känna lite tröst i bilden. Livet du hade var oerhört bra, du var älskad varje minut. Kanske visste du? Kanske inte, kanske finns det en anledning jag sernare ska förstå, till varför du försvann. Kanske finns det en mening, med att Viking föddes när han gjorde, av just Diiva, och att vi fick just honom? Och att Wilma fanns där, och kunde "följa med"? Varför skulle det annars kommit en valp just då, av just Diiva? Och varför skulle Wilma finnas, på dom villkoren som fanns, just då och var just en rottweiler som vi tidigare planerat? Var det förutbestämt? eller är jag vidskeplig? Och varför hittade vi Messi utanför mina föräldrar och ingen ägare hörde av sig? Fanns det en mening? Jag ser den inte än, kanske gör jag det, kanske söker jag bara efter tröst, men kanske kanske fanns det en poäng, med att du försvann med Chillan den där kvällen.