Jag har blivit gammal. Halvvägs till 50 för att vara exakt.
Det är skrämmande, men kanske skönt att vara där. Nu blir det inte "bättre" nu går det bara utför! Eller så är det nu livet börjar? Jag vet inte riktigt vilket man ska tro. Iaf blir man visare med åren :)

Det ända jag kan se såhär i efterhand är att jag i ung ålder valde dom bästa människorna på jorden att omge mig med. Jag lade en bra grund i Alexandra och Per. Sen har det bara fortsatt bli mer och mer och bättre och bättre. Så när man får en väldans massa pengar i present till en valp, så blir man överväldigad. Man vet inte vad man ska säga, och man vet hur mycket man älskar alla dom, dom, dom, mina dom...ni vet.. mina vänner!!

Alla ni som var där, alla ni som var där "bara" tankarna, ni som fanns innan, ni som fanns under den värsta tiden, ni som finns nu och ni som alltid kommer finnas. Jag älskar er. Jag är för alltid olycklig med min saknad, men jag är för alltid lycklig med er vänskap.

Att få en överraskningsfest av sin älskling och underbara bästa, älsta och sötaste vän kommer alltid värma. Det kommer alltid kännas svårt att sätta ord på, men det bevisar iaf att mina vänner finns kvar och alltid är där. Det ger mig en riktigt trygghet. Många tror att det är kvantitet för att man har många vänner, så är det inte. Ju mer desto bättre! När vi är som vi är. Vi är ett stort underbart gäng, där alla som kan är med så ofta det passar. Men man älskar varandra och finns alltid där.

Jag har verkligen många vänner, många bra vänner. Så ja, jag är olycklig, och ledsen, det kommer jag alltid vara. Men jag är glad, glad att vara omgiven om er.

Det finns inte mycket mer att säga än, Tack!
Jag får bjuda på bilden, men jag säger inte att jag ser smartast ut i världen ;)