Jag trodde på Ödet, men inte på Gud

                                                                 Datum: 2010-05-20 / Tid: 21:49:11

Många menar att Öder är något som plötsligt händer, det låter som en oplanerad positiv eller negativ upplevelse som man inte alls kunnat förutspå.


Jag har alltid varit fascinerad av det, t.e.x har jag alltid sagt att jag inte väljer mina djur, dom brukar välja mig. Jag brukar ha krångliga jobb i form av timanställningar, på en si sådär 2-3-4 ställen, och det ena leder till det andra, så jag tycker att tur efter tur har avlöst varandra vilket alltid resulterat i att man överlevt ekonomiskt. Ja, Ödet har för mig spelat in på många sätt.


Men nu tror jag inte på det längre. Jag menar, vilket Öde i världen kan det vara att mina djur går och brinner inne? Det går liksom inte att det finns ett Öde med det, och om Ödet nu finns, så hatar jag det! Bara så ni vet!


Vår syn på sorg är att det handlar om brustna hjärtan, inte om trasiga hjärnor. Försök att läka hjärtat med hjälp av huvudet misslyckas eftersom huvudet är fel verktyg för uppgiften. Jag menar hur är det tänkt att min hjärna som förlorat all form av "tro" jag någonsin ägt, ska kunna läka mitt hjärta?

Jag har själv försökt tvångsläka mig. Med folks utslängda ord, det var bara hundar, BARA djur, BARA. Det var TUR att ni klarade er, Det kunde varit BARNFAMILJER. Jag VET. JAG VET att jag är tacksam för att Filip inte var hemma!! Jag VET att jag är glad att barnfamiljen längst upp "klarade" sig (det var ju ironiskt nog bara vår lägenhet som brann) Jag vet allt det, men kalla det inte tur, jämför aldrig, aldrig, aldrig en tragedi med en tragedi som kunnat vara värre. Vad vi inte förlorade den kvällen är ingenting man kan greppa ändå, det vad var vi förlorade som vi sörjer.

Personligen har jag alltid haft rätt stora tankar om mig själv, jag skulle uträtta något storartat. Något Cesar-aktigt, eller något i stil med Marian Keys. Cesar är en hundtränare medan Marian Keys är en författare, men båda berör mig. Jag skulle bli det, för att det är allt jag kan. Jag kan inte säga till folk, allt för lätt, rätt upp o ansiktet vad jag tycker. Det är nog tur, för jag har en väldans massa åsikter. Och det är mina åsikter som jag alltid trott skulle ta mig någonstans, att jag faktiskt skulle bli någon att räkna med, för djurens skull.

För oavsett vad det är har det alltid handlat om djur. Jag kan djur. Djur kan mig. I get it. Ni kan läsa tusen år, men den där It känslan, det har jag. Varför jag har den för djur det vet jag inte. Därför känns det så irriterande, att jag inte får utlopp för den när man själv känner att stå i en matbutik eller servera på en resturang inte är det jag är menad att göra. Men utbildar jag mig? Nej, för jag vet inte vad mitt eget syfte är. Jag vet inte vad jag är menad att göra!

Ska jag läsa i 5 år och bli vetrinär, för att sedan stå och avliva små kattungar! Seriöst? Är det de jag vill göra? Vetrinärer i all ära, dom som kan dom kan och vi behöver dom! Dom med vetrinärpsyke!
Jag har inte det, om det kommer in en "kärring" eller "gubbe" med små kattungar, kattmamman skulle inte haft dom, dom vill ju inte ha mer katter! KASTRERA DÅ! Och nu är dom där, dom har inte bett om att få leva! Men nu gör dom det, och då ska man ta bort dom? DÖDA DOM? är det de, som folk tycker man ska göra med sitt liv? Helst le lite snett och förstående, nicka instämmande sätta sprutan i dom och tänka "ja, en död katt lider inte, annars hade dom bara blivit fler"

DET ÄR INTE TILLRÄCKLIGT BRA! Vad vi än gör, är det aldrig tillräckligt! Jag kommer aldrig nöja mig, för djur är förbrukningsvaror, oförstådda, leksaker till barn och ingenting man respekterar. Därför tror jag inte på ödet. och tilläggas kan, inte på Gud heller. Därför tror jag inte heller på att jag längre är menad att göra något med min "IT" känsla. Den bara finns där för att göra mig galen och bitter. Livet är egentligen rätt ironiskt. Detta låter ju inte riktigt normalt när man tänker efter.

DET ÄR NI SOM ÄR KONSTIGA! DET ÄR JAG SOM ÄR NORMAL!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback