Att välja sina fighter
Datum: 2010-05-17 / Tid: 11:17:35Jag funderar på att åka och träna idag, visst jag känner mig trött och tung i kroppen men den blir nog bara tyngre av att jag låter bli.
Man funderar en hel del faktiskt men det är konstigt hur allting kan komma att handla om hundar, sorg och saknad. Det som är bra med klubben är väl just det att där var hundarna aldrig med, inte som i stallet. På klubben har jag alltid kunnat fokusera på bara mig själv, och min motståndare.
Men det har inte riktigt gått det senaste, jag är rädd att jag väljer fel fighter nu, jag är en sån person som vinner allt jag tar mig för, och då menar jag dom där viktiga striderna. Ni tror kanske att Ninja var en perfekt hund, och det var hon, men hon testade, hon var en envis valp och trotsig unghund, men att ta dom stiderna gjorde att man vann i slutändan. Samma var det ju med Chili, man tog hennes strider, och vilka fighter sen. Hon var allt en riktigt fighter! :)
Hur som helst, om man väljer sina strider och är mer envis, mer inställd på att förlora inte är något alternativ så borde man komma rätt långt, eller hur? ;-) Jag menar, jag har aldrig "valt" tävling med Eldir, visst har vi ställt upp, och vi har förlorat, big time. Inte på grund av honom, han är en stjärna på kurserna. Inte heller för att jag inte klarar honom, det gör jag men inte där, inte riktigt. Min stress och maxpuls går på högvarv. Dessutom saknar jag glödjen i det, stressen är så kosntig. Oro. Såklart min häst känner det och sticker. Kanske undviker jag tävlingar av den anledningen med honom, våran kemi blir inte magisk där. Pressen, Stressen och psyket varken vill eller orkar. Så det är inte det att jag inte kan, eller inte vågar, vi har ju försökt. Det är bara det, att det är inte hans plats. Han glänser finast i ensamhet, min prins :)
Kanske är det så med hundar och djur för mig med, man kan tävla på skoj, man kan lära dom saker, men jag tycker ändå dom är finast i vardagen, visst kan dom glänsa i sitt sammanhang, men det är djuret i sig, som fascinerar mig. Inte 20 kommandon och en viss tid som jag tycker är det roligaste, det är hur man förändrar sitt liv till det bättre, när man har hund. Det är det som fascinerar mig, livet med djur, det man "ger upp" och det man får tillbaka. Det för mig är en riktigt fight, och alltid en riktigt vinst.
Man funderar en hel del faktiskt men det är konstigt hur allting kan komma att handla om hundar, sorg och saknad. Det som är bra med klubben är väl just det att där var hundarna aldrig med, inte som i stallet. På klubben har jag alltid kunnat fokusera på bara mig själv, och min motståndare.
Men det har inte riktigt gått det senaste, jag är rädd att jag väljer fel fighter nu, jag är en sån person som vinner allt jag tar mig för, och då menar jag dom där viktiga striderna. Ni tror kanske att Ninja var en perfekt hund, och det var hon, men hon testade, hon var en envis valp och trotsig unghund, men att ta dom stiderna gjorde att man vann i slutändan. Samma var det ju med Chili, man tog hennes strider, och vilka fighter sen. Hon var allt en riktigt fighter! :)
Hur som helst, om man väljer sina strider och är mer envis, mer inställd på att förlora inte är något alternativ så borde man komma rätt långt, eller hur? ;-) Jag menar, jag har aldrig "valt" tävling med Eldir, visst har vi ställt upp, och vi har förlorat, big time. Inte på grund av honom, han är en stjärna på kurserna. Inte heller för att jag inte klarar honom, det gör jag men inte där, inte riktigt. Min stress och maxpuls går på högvarv. Dessutom saknar jag glödjen i det, stressen är så kosntig. Oro. Såklart min häst känner det och sticker. Kanske undviker jag tävlingar av den anledningen med honom, våran kemi blir inte magisk där. Pressen, Stressen och psyket varken vill eller orkar. Så det är inte det att jag inte kan, eller inte vågar, vi har ju försökt. Det är bara det, att det är inte hans plats. Han glänser finast i ensamhet, min prins :)
Kanske är det så med hundar och djur för mig med, man kan tävla på skoj, man kan lära dom saker, men jag tycker ändå dom är finast i vardagen, visst kan dom glänsa i sitt sammanhang, men det är djuret i sig, som fascinerar mig. Inte 20 kommandon och en viss tid som jag tycker är det roligaste, det är hur man förändrar sitt liv till det bättre, när man har hund. Det är det som fascinerar mig, livet med djur, det man "ger upp" och det man får tillbaka. Det för mig är en riktigt fight, och alltid en riktigt vinst.
Kommentarer
Trackback
