Hur blir man djurvän?

                                                                 Datum: 2010-07-18 / Tid: 15:41:26
Jag har funderat på det här om man skulle lära folk mer djurvett, eller om det är meningslöst?
Är det så att dom som gillar djur, gillar djur och resten kan förstå delvis, men aldrig känna?

Då är det väl konstigt att jag är djurvän, eller kan det ligga i generna?
Våran mormor är så rolig, hon har aldrig haft förkärlek för djur på det sättet. Men våran morfar hade. Han gick med mig ut och gav leverpastej till grannkatterna det kommer jag faktiskt ihåg, och hjälpte mig och begrava en fågel, och matade grannmopsarna med sockerkaka. Han var så go, det jag hört. Men han och mormor hade aldrig hund även om mamma tror att han nog hade velat bra gärna ;-)

Hur som helst, detta ledde till att mamma och min moster inte heller hade djur direkt, kaniner när dom var små. Men både jag och min kusin David har alltid varit djurvänner. Han har idag en Rottweiler, och jag har blivit "lite" mer extrem.

Min familj är djurvän. Mina systrar och jag hade många kaniner och vi älskade dom, vi har gamla Zluggokatten på 13 år fortfarnade, men det är vårat intresse sen älskar mamma och pappa individerna men hade nog aldrig skaffat utan vårat (se mitt) tjat ;-)

Saken är att hundälskadet hoppade över en generation, på sätt och vis. Inte för att min mamma och hennes syster inte älskar hundar, dom älskar våra (Mina, och min kusins) men dom är nöjda med att vara mormor på extratid mot att ha en på heltid tror jag :)

Hur som helst, jag tror alla kan få det, men vissa föds med det. Kanske går rasvalet i generationerna? Inte visste jag förräns mamma sa att morfar älskade skrynkelansikten att det verkade som en slump. Han var tydligen galen i mopsar, och boxrar. Så han om någon hade väl älskat Ninjas face ;-)

Ibland undrar jag varför jag blivit "gifted" med djurkänsla. Det hade kanske varit lättare i livet med att vara mattesnille, skicklig atlet eller pampig sångröst. Men jag blev "gifted" med i folks ögon det "onödiga" djursinnet. Det kommer säkerligen inte göra mig rik, det kommer inte underlätta utan snarare försvåra mitt liv på vissa plan, men det gör mig garanterat till en bättre människa. Osjälvisk, och glad person. För det är så som djurfolk måste vara. Och det är så jag är och hoppas vara även mot människor! Jag tror det, för jag har så bra vänner, så det måste ha och göra med att även mitt människohjärta är rätt.

Gifted eller inte, så är det en gåva, att älska och vara älskad! Speciellt av djur ;-)

Alla pratar fortfarande om det, djuren och allting. Träffade en gammal arbetakollega, hon är sådär riktigt go men har inte sett på facebook o vi pratar inte varje dag precis, men så fråga hon hur det var med hunden(Ninja) hon visste inte ens att vi hade Chili så det var ett tag sen sist men hon såg henne som valp o allt, o när man säger nått sånt blir folk helt chockade. Man glömmer liksom av att det är mig, eller oss, det är synd om, och tycker synd om dom man säger det till, för folk bli likbleka och börja bete sig konstigt och vet inte va dom ska säga. Besvärade, chockade, och ledsen över lag. Jag förstår det, men de gör inget, jag känner med er, och vet att ni känner för oss, men det känns så hemskt o ta upp när man "springer på" någon. Men men, sånt e livet.

Mormor, min ohundsägande mormor, pratar fortfarande så när vi kommer in på det. Många andra pratar mest om Chili, hennes öde och hur vi och Elin o alla har kämpat med henne och för henne, och hur fantasisk hon var, men mormor tänker mycket på Ninja. Som när det hade hänt så var hon så ledsen för hon vet hur viktiga djuren är för mig, även om hon inte har det själv så säger hon då och då "Och Mikaelas FINA FINA hund" :( Olika vilka som tänker på vilket djur. Igår träffade jag tex Olivia från ICA som hjälpte mig och fånga in Svinto på lagret. Ja, det är tomt. Ni är alla saknade.

Mycket tankar idag, men det var ett tag sen jag skrev. Festade igår iaf med my boys, och träffade Joel som fyllde år! I veckan har jag även träffat Victor, Kinga oså! så mysigt med kompisar, jag älskar mina! man glömmer för en kväll och låten kommer väl tillpass, även om jag dricker väldigt sällan nu för tiden" JAG VET ATT BILDEN AV MIN SPRICKER, JAG BLIR BARA LYCKLIG NÄR JAG DRICKER". Vilken tragisk låt, men det är lite lite sant, man flyr verkligeheten och lever för stunden. Och det hör lite till på sommaren såhär iaf. Och kunna gå ut och älska Göteborg, Avenyn och stämingen. Så igår i dimman hade jag en bra dag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback